Sidorna 107 - 199

92 sidor laddades på ...ms.

  För att söka i texten (se INLEDNING), tryck "Ctrl+F", då öppnas en sökruta upptill eller nertill i fönstret.

Klicka här för att komma till sidorna 1 - 106

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

107

107

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

108

FATTIG VÅRDEN

Redan 1686 års kyrkolag fastställde att i varje socken skulle finnas en fattigstuga. Efterlevnaden var dock dålig. I Sveriges första fattigvårdsförordning som kom 1763 fastslogs att varje socken skulle svara för sina egna fattiga. Hur detta skulle gå till omnämns dock inte. Tiggeri var tillåtet men bara inom socknen. 1847 ersattes denna förordning av en ny där det angavs att socknen var skyldig att svara för de fattiga som vistades i den. Dock hade man rätt att kräva att hemsocknen skulle betala för utsocknes vilket gav upphov till många tvister. Nu förbjöds också tiggeriet och detta förbud kvarstod under resten av 1800-talet och in på 1900-talet. 1871 kom en ny förordning som gällde till 1918. Den innebar att kommunens skyldigheter begränsades och var på sitt sätt en tillbakagång. Från mitten av 1800-talet uttogs en "fattigskatt“ på alla i socknen kyrkskrivna. 1851 var den 8 shilling för varje vuxen man och 4 för varje kvinna. Dessutom fick jordägarna betala en tillskottsavgift på 25 riksdaler per varje helt mantal. Från och med 1862 blev fattigvården den nyinrättade kommunens angelägenhet men skatten kvarstod.

Fattigvården tog främst under första halvan av 1800-talet upp en stor plats i protokollen. Den känslokyla och den girighet som de ger uttryck för är för en modern människa frånstötande. Men man var barn av sin tid och det vore ett misstag att försöka överföra vår tids synsätt präglat av humanistiska ideal på dåtidens människor. Bunkeflo var inte värre än andra socknar. Den urgamla föreställningen om de besuttnas rätt präglade mäniskornas sätt att se på varandra. De fattiga böjde huvudet inför överheten, lydde sin präst och sin husbonde och tog tacksamt emot de nådegåvor som delades ut till dem. Prästen var kyrkans tjänare och vårdade sig mer om de obemedlades själ än deras lekamen. I slutet av seklet blev det gradvis bättre men under hela 1800-talet och långt in på 1900-talet hade de fattiga ett uselt liv i Bunkeflo liksom i andra socknar.

De tidigaste protokollen.

Under perioden 1795 till 1832 förekommer få stämmoprotokoll som berör fattigvården. Någon särskild fattigvårdsstyrelse tycks inte ha förekommit så tidigt och tydligen behandlades fattigvårdsfrågor av de enskilda byalagen. Liksom när det gällde skolan var omhändertagandet av de fattiga varje bys egen angelägenhet. På Bunkeflo bys tegskifteskarta från 1701 finns ”de fattigas gård” utsatt och redan så tidigt hade man tydligen inrättat fattigstugor. När Bunkeflo bys skolhus byggdes 1813 inredde man i huset även två fattigstugor, en för Hyllie socken och en för Bunkeflo. Senare fick Naffentorp ett eget fattighus.

Till skillnad från när det gällde skolan och dess kristendomsundervisning tycks Psilander inte ha varit särskilt intresserad av hur de fattiga i socknens hade det. Med sin högreståndsbakgrund hade han troligen lite kunskap om och intresse för de obemedlades lekamliga hälsa. Det han var intresserad av var att vårda deras själ. Följande protokollutdrag från 1812 ger en bild av hur syniskt man såg på dem som av fattigdom eller ohälsa behövde utnyttja byarnas fattighus.

1. beslöts att inga andra Fattiga än sådana som i afseende till ålderdomswaghet eller obotlige kropps bräckligheter äro oförmögne att sig sjelve försörja böra i fattigstugorne inlåtas äfvensom att inträde icke beviljas någon som icke i pastoratet bodt och härledes utnyttjat sine Salighetsmedel mindst sex års tid, på det att icke meddellöse personer från andra orter må äga anledning att i hopp om denna förmåns vinnande hitflytta.

2. att deres tillhörigheter som i Fattigstugorne intages sedan de med döden afgått ovillkorligen tillfalla fattigkassan. hvarföre enär någon åstundar blifva intagen. Åldermannen i Byen ålägges att å en sådan persons ägendom genast upprätta tvåfald förteckning hvaraf ett exemplar af Åldermannen underskrifvet, tillställes Pastor hvilken i samråd med de öfrige Åldermännen i Byerne inom Pastoratet äger bifalla eller afslå fattighjonets åstundan att inträda.

3. börande i förra fallet det exemplar af Företeckningen som tillställes Pastor förvaras utaf honom, och det andre af Pastor medelst påskrift till likheten bevittnadt utaf Åldermannen intill dess fattighjoner aflidit, då all qvarlåtenskap bör föryttras å Auktion som Åldermannen under Pastors inseende förrättar Äfvenledes:
högst 3 personer i hvarje stuga intages och den som sköter dem. Om stridigheter mellan hvilka som skall intagas mellan Pastor och Åldermannen skulle uppstå afgöres om hvem som skall intagas genom lottkastning.”

Protokollet talar för sig självt. Säkert valde man i första hand att ta in dem som hade någon egendom så att fattigkassan kunde få igen sina pengar. Ibland torde man rentav ha tjänat på affären. Om man inte har kännedom om hur samhället då var konstruerat och om hur man på den tiden såg på sina medmänniskor är det

108

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

109

svårt att förstå hur normalt hederliga människor och inte minst kyrkans tjänare som ju skulle förmedla det kristna kärleksbudskapet kunde nedlåta sig till att behandla värnlösa människor så. Men man ansåg det som sin plikt att i första hand se till socknens och byarnas bästa (och den egna penningpungen) och hade ingen känsla av att man handlade orätt. Begreppet humanitet och medkänsla är en senare tids uppfinning.

Strid om hemortsrätt.

Två frågor dominerade i Bunkeflo socknen under första hälften av 1800-talet då det gällde fattigvården. Den ena var utblottade människor hade hemortsrätt. Liksom zigenare senare sändes de fattiga fram och tillbaka mellan socknarna och man drog sig inte för att gå till domstol för att få avgjort var de skulle vara kyrkskrivna. Det andra var vem som var skyldig att ta hand om änkor och barn efter avlidna statdrängar på Petersborg och Katrinetorp. Lungsoten härjade och ofta var det män i sin bästa ålder med stora familjer som strök med. Detta gav upphov till bittra konflikter mellan dessa gårdars ägare och de övriga sockenmännen.

Det första exemplet jag valt berör båda frågorna på en gång Den utfattiga änkan efter torparen Pehr Johansson som haft tjänst på Petersborg hade 1833 när mannen dog flyttat med sina fyra barn till Fosie församling. Nu hade hon sänts tillbaka. Bunkeflo socken vägrade ta emot henne. Åborna menade “att äfven om det är naturligt att Herr Bager på Petersborg använder torpare till jordbruket kan det likväl blifva mycket betungande för församlingen” Pehr Johansson hade bara varit i socknen åtta månader innan han dog och skulle socknen vara skyldig att ta hand om hans barn skulle den också kunna tvingas att ta hand om 18 andra barn vars fäder varit torpare på Petersborg och varav den ene blivit insatt på Malmö fästning och den andre avlidit efter två år. Om inte Fosie vill ta henne tillbaka skall Herr Bager vara förpliktigad att skaffa henne husvarelse samt försörja henne och hennes barn

Socknen stämmer Bager.

Fosie vann striden om var änkan skulle vara mantalsskriven och hon och hennes barn togs in på socknens fattighus som då låg i ena halvan av Bunkeflo skola. Bager vägrade svara för hennes försörjning. Erland Bager var en hård man och en av dem som betalade mest skatt i socknen. Han hävdade (med en viss rätt) att det var socknens skyldighet att svara för fattigvården. Men Petersborg och Katrinetorp stod för en oproportionerligt stor andel av socknens fattiga och nu tyckte man måttet var rågat. Bager stämdes och 1834 beslutade kammarkollegiet att han skulle försörja änkan och hennes barn i ett annat mål 1833 som gällde vem som skulle ta hand om barnen till “statdrängen och förre torparen” Jacob Anderssons barn hade han efter att ha förlorat i kammarrätten överklagat och gått ända till kungs. I ett brev undertecknat av Karl IV Johan meddelades att Kungl Maj.t fastställde kammarrättens dom. När Erland Bager två år senare åter städslade två nya statdrängar med stora familjer krävde socknen med domen i ryggen att deras kyrkskrivning skulle ske på Bagers ansvar. Vad de stackars änkorna tänkte och tyckte var det ingen som brydde sig om. De var bära brickor i det ekonomiska spelet. Petersborg och dess ägare skulle komma att dyka upp fler gånger i protokollen när det gällde fattigvårdsfrågor (Erland Bager ägde aldrig Petersborg, bara arrenderade det.)

Tvister mellan byarna.

Även mellan byarna uppstod tvister. Bunkeflo byalag (som inte hade någon storgård inom sina gränser som Vintrie och Naffentorp hade) vägrade betala för fattiga från Naffentorp som togs in på socknens gemensamma fattighus. Naffentorp byggde därför 1834 sitt eget. Det förlades på byns plats “ väster om byns skola som byggdes samtidigt. 1834 beslöts också att fattiga som ägde någon arbetsförmåga men inte tillräckligt för att försörja sig och som saknade arbete skulle i omgångar bo hos åborna och där uträtta de sysslor som de kunde utföra. Detta kallades kringgång och hade tillämpats i hundratals år. Kringgången skulle fortsätta under större delen av 1800-talet. Även barn som var föräldralösa behandlades på detta sätt. Man kan förmoda att de fick göra skal för brödfödan.

Enad front mot tiggeriet.

1834 var ett ovanligt svårt år. I ett protokoll från Hyllie socken i juni omtalas att svåra stormar rasat vintern innan. Man kunde därför räkna med att årets skörd skulle bli dålig och i Bunkeflo beslöt man stämma i backen. Man enades på en sockenstämma om att åborna skulle upphöra att ge mat till kringstrykande tiggare och att man skulle verka för att yrkestiggare sattes in på länets anstalt. Även tiggeriet var ett gammalt problem i Bunkeflo. Liksom de andra randsocknarna runt Malmö var Bunkeflo särskilt illa utsatt. Under nödår gav sig utblottade ut från staden och drog runt och tiggde på landsbygden Säkert fanns det också halvkriminella yrkestiggare. Garnisonen i Malmö bestod av allt slags löst folk bland dem även zigenare som tvångsrekryterats. Så snart de kunde lämnade de tjänsten och drog omkring som landstrykare

109

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

110

I en beskrivning över Malmöhus län år 1800 omnämns att tattare och zigenare utgjorde ”en egen nation” i
Skåne och att de strövade omkring, spådde och ”bedrefvo hvaijehanda ofog” samt att bönderna inte vågade neka dem något.

Drömmen om det egna huset.
Under 1800-talet rådde arbetsplikt. Egendomsiösa var skyldiga att städsla sig som drängar och pigor annars betraktades de som lösdrivare och kunde spärras in. Den fattige strävade därför efter att bli “husman” inte bara för att få något eget utan också för att slippa städslotvånget. Det är en aspekt som vi i dag inte tänker på. Som husman kunde han välja vilka bönder han ville arbeta för och när där rådde brist på arbetskraft kunde han begära mer i lön för sina dagsverken. Alla drömde därför om att få ett eget hus och en egen täppa och när de väl fått det stannade de i allmänhet livet ut om inte fattigdom och ohälsa tvingade dem till fattighuset. Även inom den lägsta samhällskiassen fanns en rangordning och att vara husman var ett pinnhål högre än att vara statdräng. Att man tillmätte husinnehavet stor vikt framgår av äldre gravstenar på Bunkeflo kyrkogård där det ofta står “husmannen “ ( senare husägaren )så och så. På Annas farfars gravsten står det” husägaren Johan Hansson “. Hans far hade varit statdräng och för honom betydde det egna huset allt. Han köpte det 1908 och bodde sedan kvar tills han gick bort 1944.

Strandridarna.
1 början av 1800-talet hade man även andra munnar att mätta. 1 ett protokoll från 1833 har åbon på Naffentorp
1 (nuvarande Öbergs trädgårdsmästeri ) lagt in en ansökan till Kungl. Maj.t om “ersättning för inkvarteringskostnader nu och i framtiden för de 5 a sex man af strandposteringen “ som bodde på hans gård. Församlingen påpekade att endast en till två man hade av kronobetjäningen förlagts dit och att han frivilligt tagit emot de övriga Dessutom var de andra “socknemännen ej heller befriade från detta besvär ‘ Här får vi veta att man fortfarande bevakade stranden officiellt för att hålla ett öga på dansken som var en luring som man inte litade på’ men i verkligheten för att hindra drängarna att med fiskarnas hjälp sticka till Danmark och ta bättre betalda tjänster. Tydligen tjänade naffentorpsbonden bra på affären och de andra åborna var som vanligt avundsjuka. Vakterna kallades strandridare. Senare ersattes de av en kustuppsyningsman som bodde på Naffentorps strandmark.

Ett privat fattighus.
År 1845 uppstod nya problem med ägaren till Petersborg. Erland Bager hade dött men fidiekommisset fortsatte att producera änkor och faderlösa barn. Nu ansöker änkan Margareta Hellqvist , mantalsskriven vid Petersborgs gård och boende i ett litet hus på samma gårds strandmarker åberopande sitt utbiottade tillstånd att få bli försörjd antingen av socknen eller också av fanjunkare Lecke “hvilken brukat nämnde gård vars arrende innehafdes af aflidne Erland Bargers enka “( Lecke var änkling efter Anna Bager som dött 184 1.Han drev Petersborg .) Åborna i Naffentorp till vars strandmark Petersborgs ängar hörde , hävdade att änkan skulle försörjas av Petersborgs innehavare. “ De hade för flere år sedan uppbyggt ett innevarande år betydligt reparerat fattighus varuti J?irutnämnde Erland Bager icke deltagit emedan han den tiden till gårdsdrängar begagnade ett icke obetydligt antal gifta statfolk som troddes komma att falla byn till och derföre borde af Petersborgs innehafrare sjelf ansvaras ‘ Kyrkoherden frågade om Bager ombetts deltaga i fattighusets byggande. Enligt de övriga åborna hade han tillfrågats men vägrat delta.

Efter att ha förlorat i alla sina överklaganden hade Erland Bager troligen försökt lösa problemet med
utblottade änkor och barn genom att dumpa dem i ett litet hus på gårdens strandängar. Min far som var född
1885 berättade att de gamla hade sagt att det på “Bagers ängar” hade funnits ett hus där det kryllade av ungar.
Det var säkert därför han inte ville delta i byggandet av Naffentorps fattighus 1834. 1 stället byggde han ett eget.
På Topografiska Corpsen karta från 1860 finns ett hus markerat på andra sidan fastigen mitt emot Bomhög.
Att huset tanns kvar så sent som 1880 framgår av följande: 1872 bodde där änkan Kersti Andersdotter med sina två barn, döttrarna Bothilda och Johanna. Kersti hade 1866 gift sig med drängen Ola Olsson på Vintricgårdcn. Dc flyttade till Vellinge och sedan till Skanör där Ola avled 1871. Kersti flyttade då tillbaka Bagers hus på strandmarken där hon bott innan hon blev gift. År 1880 gifte sig dottern Bothilda med min farfars bror, skepparen Holger Svensson som hade ett koställe på nuvarande Strandgårdsvägen. Anna följde med dit och bodde där till sin död. Den andra dottern gifte sig med Sven Jönsson som hade köpt min farfars andre brors, Anders Strands koställe på norra sidan av samma väg. På 1913 års ekonomiska karta är huset väster om Bomhög borta. När socknen på 1850-talet fick en gemensam fattigvård som alla , även icke röstberättigade mantalsskrivna fick betala till , omvandlades troligen det privata fattighuset till ett där fattiga från hela strandmarken kunde inhysas. Bothilda var som ung innan hon gifte sig barnflicka på Petersborg.

110

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

111

Borgen för inflyttning i socknen.
Att bli husman var tydligen inte heller så lätt. 1839 ansöker arbetskarlen Peter Larsson från V.Klagstorp om att fa inflytta i en huslägenhet som han köpt av Lars Nilssons änka i Vintrie samt där fa bli mantalsskriven. Ansökan avslogs då den borgen som ställts av Jöns Märtensson och Jöns Andersson ansågs otillräcklig.
Peter Larsson är alldeles obemedlad och då han hafrer hustru och barn kan han med tiden falla byelagel till last som haJi’er en egen fattigvård. Han får dock hitJlvtta under föutsättning att han kvarstår som mantalsskr,fi’en V .Klagstorp. Sockenstämman framhöll att” de inte hade mindre än 14 hus med lika mängd hushåll utgörande 53 personer hvilka i första hand hafra rätt till bergning.”
Här rar vi veta att man inte fick flytta fritt på den tiden. Den rättigheten kom först långt senare. Socknen krävde borgen för obemed.lade som ville flytta in. (liksom man än i dag gör det för immigranter till LISA). Att man krävde att Peter Larsson skulle fortsätta att vara mantalsskriven i V.Klagstorp var därför att om sa krävdes den socknen skulle bli ansvarig för hans försörjning.

Bättre för de fattiga.
I och med att lagen om inrättandet av kommuner kom 1862 fick de fattiga det bättre. Redan 1848 hade socknen ratt ett nytt fattigvårdsreglemente. Man inrättade då en fattigvårdsstyrelse även kallad sockennänind Men fortfarande hade man tre fattigvårdsdistrikt. ett för varje by och tre fattigkassor. 1864 omnämns att fattighusen nu med hjon och underhåll blir gemensamma. ( året innan hade man uppfört en gemensam sockenstuga.) Drängen Pehr Åkesson hade lämnat sitt fädernearv. 624 riksdaler och 26 öre till Naffentorps byalag mot att de försörjde honom. De pengarna togs nu om hand av socknens fattigvårdsnämnd. Nattentorpsåborna gjorde ett sista desperat försök att roffa åt sig lite pengar innan allt skulle bli gemensamt. De begärde 123 rdr 7 öre för att de i ett år försörjt honom genom kringgång vilket blankt avslogs. Den stackars Per var antingen en ung pojke med svag hälsa ( pojkar på den tiden kallades ofta dräng och flickor piga ) eller” hit” (krympling). Hans arv var en stor summa pengar och naffentorparna grämde sig säkert över att behöva dela dem med bunkefo - och vintrieborna som de i många år legat i luven på inte minst då det gällde fattigvården. Bruket att konfiskera värnlösa människors egendom ( som var fastställt i lag ) var ett av de mest frånstötande aspekterna på samhället under 1800-talet. Men om man inte gjorde det skulle man med den tidens sätt att se inte bara vara högst oansvang utan även begå ett lagbrott och anklagas för att förslösa socknens medel.

Missväxt och nödar.
1867 hade skörden i Skåne slagit fel och även 1868 år skörd väntades bli dålig.( 1869 års blev ännu värre.) Man beslöt att lägga upp ett sädesmagasin där den icke odlande delen av befolkningen kunde köpa brödsäd till normalt markegångspris och de fattiga till ett reducerat. Medellösa fick kredit men bara mot borgen. Pä den tiden gav man inte bort någonting gratis De större gårdarna skulle stå för kostnaderna medan de mindre slapp. Detta gav upphov till en våldsam debatt på sockenstämnian och hårda anklagelser. Pa stämman i februari 1868 ogillades “Per Jönssons med fleras skandalösa utfall mot kommunalnämnden i det påståendet au slarvighet och vårdslöshet råder med fattigkassans omhändertagande af medlen.” Tiderna var dåliga och motsättningarna ökade. 1869 rådde ren hungersnöd. 1juni hade bristen på mat blivit sa stor att svärmar av tiggare drog fram genom socknen och begärde att bli hjälpta. “Då flere sockenmän framställt nödvändigheten af åtgärds vidtagande för att i någon mnån kunna förekomma det öji’erhandtagande tiggeriet af frän angränsande som aflägsnare socknar i mängd kommande tiggare så väl arbetsföra som dertil oförniögne.
beslutas att icke någon inom socknen om de än haJia råd dertil bör tilldela de från andra socknar kringgående tiggare någon allmosa.”
1 stället skulle de hänvisas till lantbrukaren Jöns Josephsson 1 Bunkeflo som skulle tilldela dem ett stycken bröd. “ åt hvarje efter anvisning “. “dock få endast de som höra hemma i de närmaste socknarna tilldelas något bröd Senare infördes ett system med brödpoletter.

Ju längre bort desto mindre frändskap. Denna uråldriga princip som befästes 1 Västgötalagen från 1200-talet där boterna för mansdråp minskadesju längre bort offret kom ifrån genomsyrade folks tänkesätt på 1800 -talet och gör så än. Vi är mera benägna att hjälpa en balt än en mörkhvad somalier.

111

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

 

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

112

Även Katrinetorp vållade probleni Pigan Hanna Carlsson begärde att hon och hennes spädbarn skulle få
husvarelse “ i socknen på fårsamlingens bekostnad. Hon hade under kort tid vant i tjänst på Katrinetorp och där blivit med barn Men kyrkoherden fann att hon varit mantalsskriven på andra orter betydligt längre och församlingen beslöt att vägra hennes begäran “En eftergift i denne fråga skulle ge andra arbetsovillige personer rätt att komma med samma kraf ‘ Den stackars pigan var ju inte arbetsovillig. Hon hade bara råkat i olycka. Tydligen kände hon inte till de olika metoder för avbrytande av oönskade havandeskap som fanns utan valde att fZ5da sitt barn.

Författarinnan Nanna Lundh Eriksson som var dotter till lärare Hans Lundh har i en av sina böcker beskrivit fattighuset i Bunkeflo by och dem som bodde där på 1880-talet. Inför julen fick hon gå med sin mor dit för att lämna risgrynsgröt och kakor. Där fanns bara ett rum och väggarna som var vitmenade hade aldrig sett tapeter. I stugan bodde fyra hjon ; tre kvinnor och en man. Karna som var gammal och orkeslös låg nästan ständigt ( men berätta hemska historier för ungarna kunde hon). De andra två kvinnorna, Boel och Kersti, var yngre. Boel var värkbruten och Kersti hade fallandesjuka. Dessa tre bodde i den ena halvan av rummet. 1 den andra bodde gamle Anders skräddare. På väggen fanns en lodkiocka , inramade gratulationskort och en hemsk tavla som visade Viborgska smällen där kärringar åkte i luften. Vid Anders säng fanns en liten bokhylla med Arnts sanna kristendom , en almanacka och bondepraktikan jämte några andra böcker och på väggen hängde hans tickande silverrova. Rummet var rent och snyggt och i sättugnen eldades med torv. 1 fönstren fanns toffeiblommor. Kersti stickade och Anders utförde de smålagningar han orkade med. Kersti hade burken med kaffebönorna i sängändan. Någon förestånderska , “regenta “ , som i Fritiof Nilssons böcker nämns inte. Att så få fanns i fattighuset berodde på att de flesta fattiga i socknen försörjdes genom kringgång på gårdarna och att andra som bodde kvar i sina hus fick kontant hjälp ur fattigkassan.

Kommungården.
Under de sista två decennierna av 1800-talet förekommer sällan fattigvårdsärenden i kommunalstämme - protokollen. Ett fungerande regelverk fanns och frågorna togs om hand av fattigvårdsnämnden. Detta betyder inte att man börjat dela ut pengar hur som helst. Kommunen höll fortfarande hårt i penningpungen och de fattiga hade inga sötebrödsdagar. År 1894 beslöt man att skaffa en för hela kommunen gemensam fattiggård där föreståndaren mot att han tog hand om de fattiga fick bruka jorden. Man köpte egendomen Bunkeflo 3 öster om Samuelssons gård på Bunkeflo strandmarksväg får 25840 kronor med tillträde den 1 mars 1895. Den ägdes då av Jöns Josephsson. Egendomen var på 38,5 tunnland. Därmed inträdde ett nytt skede i Bunkeflo sockens fattigvård. Gården kallades officiellt för kommungård men i folkmun för fattiggården till långt in på 1900-talet. Den förste föreståndaren blev Per Andersson.

Jag har en avskri.ft av kommungårdens huvudbok för åren 1907 till 1920. Det är en fascinerande och lärorik läsning där man både får en inblick i hur fattighjonen hade det och vad saker och ting kostade på den tiden. Poster som “ ko till tjurs “ , snus åt hjonen “ , “ kista åt Karna “ och “ Per till tappning “ ( gubbasjuka prostata fanns även på den tiden) blandas friskt. Per Andersson avskedades redan efter två år därfbr att” hans hustru slösade med medlen “ ( kanske var hon för frikostig mot hjonen ) och Anders Hennksson anställdes. Honom kom man tydligen bättre överens med ty han blev kvar till 1926 På kommungården inhystes inte bara gamla och orkeslösa utan även fysiskt handikappade, senila och förståndshandikappade. Dessutom fanns där medellösa ogifta mödrar med oäkta barn. 1910 fanns i kommunen 33 understödstagare varav 8 sinnessjuka. Fyra av dessa satt på hospitalet , de flesta andra på kommungården. Där fanns många original. När vi var barn kom ofta” Snusalbin” hem till mina och Annas föräldrar där han bjöds på mat och fick karameller och veckotidningar.Han hade som flera av hjonen vant ryktare. Det fanns ett annat mänskligt klimat i Bunkeflo på den tiden och vi barn tyckte inte det var något konstigt. År 1952 blev kommungården ett av landstinget drivet hem får senila äldre män. 1989 brann vårdhenimet ner och sex åldringar omkom tragiskt i lågorna. Sedan har det aldrig byggts upp igen. Vad skulle inte de nedbrunna resterna kunnat berätta om.

De fattiga kvinnorna var destinerade att försvinna in i historiens mörker. Vi fick aldrig veta vad Per Johanssons stackars änka hette och så är det genomgående i protokollen. Först i slutet av 1800-talet träder de fram men även då med makens namn först. “ Per Kals Sissa” var min farmor.

Även under första halvan av 1900-talet var man i Bunkeflo kommun restriktiv med fattighjälp och det ansågs som skamligt att behöva utnyttja den. Än i dag tvekar många människor, framför allt äldre, att utnyttja socialvården som det nu heter. För dem är det fortfarande fattigvård. Inte heller myndigheternas inställning har ändrats så mycket. Dagens besparingsgalna politiker har åter tagit upp 1800-talets idéer och många äldre och barnfamiljer har det svårt. Man talar rent av om en “nyfattigdom”

112

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

113

113

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

114

114

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

 

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

115

115

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

116

116

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

117

117

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

118

118

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

119

119

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

120

120

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

121

 

HÄLSO VÅRDEN

Farsoter, missväxt och nödår.

Om hälsoläget i Bunkeflo socken före år 1800 vet vi inte mycket Bunkeflo liksom de andra randkommunerna runt Malmö var särskilt illa utsatt När böldpesten för sista gången 1712 drabbade Malmö och halva befolkningen dog måste den också ha skördat offer i Bunkeflo Säkert drabbades socknen under krigen på 1600-talet av åtskilliga farsoter, inte minst sådana som härjade i härarnas fältläger. Fältsjukan, tyfusen, torde ha spritt sig även till ortsbefolkning som i sitt utsatta och undernärda tillstånd hade liten motståndskraft. Våldtäkter förekom och ett annat av krigets gissel de veneriska sjukdomarna spreds av de utländska legoknektarna. Även under 1700-talet torde farsoter ha varit vanliga i socknen. I de trångbodda byarna med sina förorenade bydammar hade dysenterin (rödsjukan) och lungsoten liksom andra sjukdomar, inte minst sådana som drabbade barnen en bra grogrund. Genom att prästgården brann ner 1731 och senare 1794 förstördes de flesta av socknens kyrkoböcker och även då det gäller 1700-talet är kunskapen om vilka farsoter som drabbade socknen därför dålig.

Under 1800-talet torde jämfört med tidigare århundraden hälsoläget ha klart förbättrats. Den främsta orsaken var att i samband med enskiftet 1806-14 de gamla barna försvann och gårdarna flyttades ut på slätten. Avkastningen ökade och därmed motståndskraften och smittsamma sjukdomar hade svårare för att spridas. Men även i detta sekel förekom epidemier. Särskilt i de trånga fuktiga och kalla statarlängorna skördade dessa många offer. Även skolan var en farlig miljö där smittan spreds i de överbefolkade salarna. Hygien i modern mening var ett okänt begrepp. Den stora farsoten smittkopporna hade man emellertid börjat få bukt med genom den i början av 1800-talet införda smittkoppsvaccineringen.

1816 kom en lag om att alla barn under två år i hela riket skulle vaccineras i början utfördes den av klockaren senare av skolläraren i Naffentorp Jöns Persson Han var vaccinatör i Bunkeflo och i Hyllie i många år, ett jobb som han utförde till åbornas fulla belåtenhet. Det torde ha varit det enda förtroendeuppdrag han fick resten lade den mera dynamiske läraren Lundh rabarberna på. Socknens barnmorska som egentligen skulle ha skött vaccinationen var knappast läskunnig och henne vågade man inte anförtro uppdraget. Vaccin inköptes från Lund. Det fanns billigare men det var av sämre kvalitet. För att hindra att oskyddade personer flyttade in skulle uppgift om vaccinering införas i husförhörsboken och i flyttningsbetygen. 1850 dog ändå flera personer i Bunkeflo av kopporna. Trots närheten till Malmö klarade sig socknen under 1800-talet likväl ganska bra och inga större eller allvarligare epidemier utbröt; kanske tack vare att tillgången på mat de flesta åren var god och folk var välnärda och tack vare att få utfattiga fanns i socknen. Under nödår orsakade av missväxt som i slutet av 1860-talet då det rådde brist på mat gick dödligheten orsakade av sjukdomar upp men detta var tillfälligt. Redan 1870 blev skörden god och hälsoläget förbättrades.

 

Skräck för koleran.

En av liemannens främsta redskap koleran kände man inte till något bot mot och flera gånger under 1800-talet hotades Bunkeflo. Koleran hade kommit till Europa 1817 och 1834 utbröt den första epidemin i Göteborg. Detta gav upphov till att man i Bunkeflo vidtog skyddsåtgärder. I Malmö utbröt 1850 en koleraepidemi. 1138 personer motsvarande nio procent av befolkningen insjuknade och 378 dog. De flesta offer skördades i de trångbodda fattigkvarteren. Tack vare att man snabbt införde besöksförbud med dryga böter och tack vare att de trångbodda ohygieniska byarna i socknen var borta drabbades Bunkeflo aldrig men paniken var stor. I annexförsamlingen Hyllie dog en person. Nya epidemier utbröt i Malmö 1853, 1857. 1859 och 1873 och det sista större utbrottet i Sverige kom så sent som 1893 men i samtliga fall klarade sig socknen. I början visste man inte att koleran spreds med råttor och förorenat vatten utan trodde den var luftburen. Man trodde att även de begravda liken utsöndrade farliga ångor och dessa fick inte begravas på kyrkogården utan särskilda kolerabegravningsplatser inrättades.

Rödsoten (dysenteri) var en annan vanlig sjukdom som främst skördade offer bland de små barnen. Genom de långvariga diarréerna blev dessa uttorkade och dog. Även andra tarminfektioner togs in under samlingsnamnet rödsot. Difteri kallades strupsjuka och skördade även den offer. Hjärnfeber (hjärnhinneinflammation) och barnförlamning (polio) förekom ända tills när vi gick i skolan på 1940-talet.

121

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

122

Scharlakansfeber var på 1800-talet en farlig sjukdom och 30 procent av de insjuknade dog. Även i dag som relativt triviala betraktade barnsjukdomar som mässling och kikhosta tog liv. Kikhostan var faktiskt den sjukdom som skördade flest offer bland de små barnen. I sitt undernärda tillstånd hade de fattiga barnen lite motståndskraft och många dukade under. De flesta dog som mycket små och barndödligheten var hög. Om man väl överlevde de första åren hade man likväl en god chans att uppnå vuxen ålder. Dödligheten bland tonåringar var lägst bland hela befolkningen. Dödligheten bland vuxna var jämfört med i dag hög och om man även räknar in spädbarnsdödligheten var livslängden i socknen under första hälften av 1800-talet i genomsnitt bara 31 år en siffra som kan jämföras med de sämst ställda u-länderna i dag. Tas spädbarnen bort låg den på omkring 50 år och bland dem som fyllt 60 dog var fjärde innan de blev 70 år Trots alla sjukdomar uppnådde i många släkter, bland dem våra, flera en förvånansvärt hög ålder. En livslängd på 80 år var inte ovanlig och vissa blev över 90. En månghundraårig urvalsprocess hade gallrat bort de svaga anlagen och endast de med en stark hälsa fanns kvar Men även bland dessa släkter var barndödligheten hög. Barnkullarna var stora och de flesta familjer drabbades någon gång av att barn gick bort. Att barn dog var dock inte den stora tragedi det är i dag. Man hade en mer fatalistisk livsinställning och att man förlorade ett barn betraktades som Guds vilja.

 

De två stora dödarna.

Det stora gisslet var tuberkulosen, lungsoten. Här var det inte fråga om epidemier utan den var ständigt närvarande framför allt i de fattigas trånga kyffen och i statarlängorna där den skördade offer till långt in på 1900-talet. Föräldrarna smittade sina barn och många dog i unga år. Av någon anledning drabbade den främst familjeförsörjare i sina bästa år och änkorna och de många barnen lämnades på bar backe. Behandlingen av stataränkorna och deras barn är ett av de mörkare kapitlen i Bunkeflos 1800-taishistoria.

För unga hustrur var barnsängsfeber den stora faran. Jordemödrarnas utbildning var bristfällig, bakterier var än så länge okända bland vanligt folk och hygienen därefter. Att som ung kvinna gifta sig med en viril man i sina bästa år innebar ofta en dödsdom. Genom de ständiga graviditeterna ökade risken att dö i barnsängsfeber och många gjorde det också. Sjukdomen var så vanlig att prästen ofta inte brydde sig om att ange dödsorsaken i dödsboken. Mannen som blev lämnad ensam med en stor barnskara gifte snabbt om sig, oftast med en betydlig yngre kvinna och fick en ny barnkull. De flesta av våra manliga förfäder på 1800-talet var gifta två gånger. Största chansen att överleva hade de kvinnor som gifte sig med änklingar i medelåldern. De fick i allmänhet inte så många barn och risken att drabbas var mindre.

 

Epidemier på 1900-talet.

Även under första hälften av 1900-talet var epidemier vanliga och barndödligheten stor. Särskilt i de trångbodda arbetarsamhällena Lilla Vintrie och Skumparp och på strandmarken skördade de offer. Kikhostan var fortfarande det stora gisslet för småbarnen men även difteri och dysenteri var farliga sjukdomar liksom barnförlamning och scharlakansfeber. Annas farmor och farfar förlorade sju barn av tio och min farfars bror Anders Strand åtta av tio. Hennes morfar och mormor som fick 14 barn förlorade däremot bara två. Från tid till annan fick skolorna stängas på grund av att epidemier brutit ut. När den fruktade influensan spanskan kom 1918 skördade den flest offer på Naffentorps strandmark. Min farmor blev ett och en ung familj med ett barn som hyrde min fars uthus utplånades helt inom 14 dagar. Även skolorna drabbades. I februari 1919 dog lärare Fredriksson som tjänstgjorde i Vintrie skola och 14 dagar senare en av hans elever, den tioåriga Hulda som var Annas faster. En annan av Annas fastrar som arbetade på epidemisjukhuset i Malmö dog endast 22-årig i hjärnhinneinflammation 1932. Själv fick jag dubbelsidig lunginflammation som femåring 1938 och hade så när strukit med. Antibiotika fanns inte på den tiden.

Mitt under andra världskriget insjuknade hela busgänget på Bunkeflo Väster i scharlakansfeber och hamnande på Trelleborgs epidemisjukhus. Där fick vi snart sällskap av våra antagonister från Naffentorp. Vi fick ligga där i fem veckor och våra föräldrar fick bara titta på oss genom en glasruta när de kom på besök. Hemmen sanerades noga och friska syskon fick inte gå till skolan. Så sent som i början av 1950-talet kom ett nytt utbrott av epidemisk hjärnhinneinflammation. Som tidigare var skolorna en farlig miljö och flera skolbarn drabbades men även lärare. Vår duktige kommunalordförande överläraren Nils Andersson blev ett av offren. Även lungsoten fanns kvar och barn och vuxna som smittats fick tillbringa en tid på Orups sanatorium. I och med att vaccinationer mot allt fler sjukdomar infördes och antibiotikan kom efter kriget har antalet epidemier minskat och många försvunnit. Dagens unga generation både vuxna och barn har svårt att föreställa sig de faror som vi lite äldre utsattes för som barn och den oro som mödrarna kände för att deras barn skulle drabbas. Men epidemierna är på väg tillbaka. Bakterier har börjat bli resistenta och TBC är åter en allvarlig folksjukdom i stora delar av världen. AIDS har blivit den moderna tidens gissel. Tidigare okända tropiska sjukdomar sprids med de moderna kommunikationsmedlen och inflyttning av folk utifrån; både invandrare och hemvändande svenska biståndsarbetare har också ökat riskerna. I besparingssyfte har skolläkare dragits in. Tack vare att de flesta i Bunkeflo i dag bor i egna villor och att flertalet har det relativt gott ställt och råd att gå till läkare torde likväl risken för att socknen skall drabbas av nya epidemier inom den närmaste framtiden vara liten.

122

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

123

 

123

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

124

HÄLSO VÅRDSFRÅGOR I STÄMMOPROTOKOLLEN.
Socknen hade en egen” sundhetsnämnd” och i stammoprotokollen återspeglas dess åtgärder och hälsolaget inom socknen Där kan man också se när missväxt rådde och nödår fdrekom. Här följer några utdrag:

1832
krävde sysslomannen i Malmö ersättning för vård på stadens hospital av pigan Anna Johansdotter “ vars fortfarande vansinnighet nu mera icke lämnar hopp om förbättring “ Mentalsjukdomar förekom även på den tiden och man hade inga omskrivande namn som i dag. Förståndshandikappade kallades helt frankt för idioter och semla för fanar. Sinnesslöa som inte var våldsamma sattes in på bvarnas fattighus. Det blev billigast så.

1834
nämns i ett protokoll frän Hyllie att svåra stormar rasat vintern innan. Man kunde förvänta sig missväxt och brödbrist. 1 september samma år var församlingen kallad för att taga del av sundhetensnämndens förslag “i den händelse att den befarade colerasjukdomen sprides till detta pastorat “. Är 1817 hade koleran kommit till Europa och man var livrädd för att få den till socknen. Sockenmännen ansåg att sundhetsnämndens förslag till platser till sjukhus inom Buniceflo “icke var tjänliga enär ägarna icke äro villiga att afstå dem utan öfrerenskoms att hvarje sjuk bör stanna där han insjuknat ‘Smittorisken ansågs som stor och ingen ville ha de sjuka in på stugknuten. Sedan behandlas socknens indelning i sjukdistrilcl 1 Bunkeflo blev skomakaren Bengt Hoimbeck ordningsman över sjukvården. ( han var socknens inofficielle ortoped ) och till likbärare utsågs sex husmän. Till sjuksköterskor och kokerskor utsågs tre kvinnor, bland dem Måns Svenssons änka Hanna. Liktransporter med häst och vagn skulle ombesörjas av bon Per Jönsson mot 31 shilling banco för varje lik.

Liknande uppdrag utdelades i de andra två byarna och för Katrinetorp och Petersborg gjordes särskilda arrangemang. I Naffentorp blev transporten dyrare, sträckan var ju längre. Abon Christer Brorsson åtog sig uppdraget mot en riksdaler för varje lik. Till koppmngsman över sjukvården utsågs åbon Truls Mickelsson Begravningsplats åtog sig pastorn och sundhetsnämnden att ordna, “Hvarje likbärare erhåller för hvare lik de begrafra och hölja samt biträder under transporten 12 shilling banco och hvarje sjuksköterska 10 shilling banco för hvarje dygn de biträder ‘ Typiskt nog höll sig åborna undan. De åtog sig bara att köra liken och det mot bra betalning. De fattiga husmännen och” sjuksköterskorna” som stod för den farliga närkontakten med de sjuka hade sämst betalt. Koleran kom inte och man kunde andas ut men respekten för sjukdomen satt kvar.

1841
nämns att en ny barnmorska skulle utses i socknen Gårdsdrängen Truls Jönssons hustru Karna Ohlsdotter på no 12 Vintrie åtog sig att på egen bekostnad, utbilda sig i Lund ”för att sedemera till församlingens tjänst bhfra antagen “. Tydligen var hon en driftig kvinna som försökte skaffa sig ett eget yrke. Med barnmorskornas ( eller jordemödrarnas som de kallades ) kompetens var det illa ställt och i början hade de ingen utbildning alls. Sambandet bristen på hygien och bakterier var okänt för gemene man och många var de unga hustrur som strök med i barnsängsfeber.

1845
valdes deputerade för att på ett möte i Malmö bestämma avgiften för” den veneriska smittans hämmande
Det Mörnerska värvade regementet var borta (det försvann 1805 ) men hade lämnat efter sig ett arvegods bland stadens pigor och drängar i form av syfilis och andra könssjukdomar. Säkert fick Bunkeflo också känna på sin beskärda del av detta gissel.

1849
Även kreaturen hade sina sjukdomar. Ombud valdes för ett möte om åtgärder för hämmande av boskapssjukan “ Om det var mul-och klövsjukan eller någon annan epizoti förmäler inte protokollet.

 124

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

125

1850
hotade koleran igen. “Med anledning af colerasjukdoniens i staden Malmö utbrott och på begäran af sundhetsnämnden vore socknemännen kallade till sockenstämma för att besluta om åtgärders vicitagande 1 händelse denna farsot ‘ifven skulle hemsöka denna socken “. Nu var paniken inte så stor som 1834 men man ville inte bli tagen på sängen Stämman beslöt att utse fyra karlar till likbärare. De skulle få 2 shilling banco för varje lik de begravde. “Några medikamenter af de i denna sjukdom vanli2en använda uppköpes af fat1igkassan’ Inte heller nu kom koleran till Bunleflo. Däremot dog 1852 fyra äldre personer i smittkoppor.

1851
Här följer ett av de mest tragikomiska inslagen i sockenstänimoprotokollen. “Sedan i Naffentorp den sista jultiden händelsen att vid drängen Ola Pålssons hustrus förlossning tvenne barn blifrit födda hvaraf det ena icke blivit observeradt af barnmorksan Elna Andersdotter, utan först följande dag af en annan hustru vid noggrannare betraktande af eJierbörden, 1 hvilken det fanns liggande, så hade någre af sockenmännen förmenat, att detta härrörde af en stor vårdslöshet hos barnmorskan ‘ Utredning skulle göras och sedan skulle man bestämma om den slarviga bammorskan skulle avskedas.

1853
var det tid för kreaturssjukdom igen, Ägarna uppmanades p.g.a. “ den elakartade lungsjukan” att ingå i ett gemensamt försäkringsbolag. Ingen ville. Det kostade pengar och man tog hellre chansen. Boskapsskötsel spelade under 1800-talet aldrig någon stor roll i Bunkeflo. Huvudinkomsten kom från spannmålet och kreaturen missköttes ofta. Samma år rådde brist på brödsäd och priserna var höga. Man diskuterade vad obemedlade inom socknen skulle betala. Säden för detta ändamål skulle förvaras på ett särskilt ställe. Småbönder med mindre ån 1/16 mantal var befriade från att lämna säd. De behövde den väl själv för sin egen försörjning. Sedan följer en detaljerad redogörelse för hur mycket säd varje hemnian skulle lämna.

1855
var det åter brist på brödsild och säd skulle säljas till nersatt pris till de fattiga. Naffentorps åbor knorrade och
ville att även de mindre gårdarna skulle bidraga.

1858
skulle en ny barnmorska anställas. Den gamla Elna Andersdotter (tydligen hade hon fått stanna kvar trots tvillingmissödet ) var nu “68 år gammal och derföre inte så rask so,n i yngre dagar “. Man beslöt att anställa en examinerad extrabarnrnorska. Skulle ingen efter annons i Malmö tidning anmäla sig skulle man på församlingens bekostnad låta utbilda en kvinna inom socknen” i förlossningskonsten “. Stackars gamla Elna hade nog problem med synen.

1860
har Truls Jönssons hustru blivit färdigutbildad i Lund och nu blev hon anställd i socken. Tydligen hade hennes driftighet burit frukt. Så länge Elna Andersdotter levde blev hon dock bara hjälpbarnrnorska. Uppenbarligen hade man fortfarande förtroende får den gamla halvblinda ktlrringen.

1862
Socknen hade en egen likvagn och nu bestämdes vad det skulle kosta att använda den. Socknens egna skulle betala 2 riksdaler 50 öre om den avlidne begravdcs på den egna kyrkogården. Hylliebor betalade 4 riksdaler och utsocknes sex. 1863 uppfördes ett gemensamt hus vid kyrkan för likvagnen och socknens brandspruta.

1867
var det åter missväxt. Insamling av säd får försäljning till fattiga beslutades, En del åbor besvärade sig hos landshövdingeämbetet över hur bördorna fördelades.

125

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

126

1869
rådde hungersnöd och socknen översvimmades av tiggare ( se avsnittet om fattigvården).

1874
anställs en ny barnmorska. Kustroddaren Nils Olssons från Limhamn hustru som var examinerad anställdes på prov på ett år för en lön av 100 riksdaler.

1875
var det hundarna som blev sjuka. 1 skytts harad hade utbrutit hundsjukdomen “vattuskräck (“valpsjuka’?) Man beslöt att alla hundar inom socknen varje år från den 15 juni till den 10 oktober skulle hållas bundna eller vara försedda med hundkorg. Detta var inte för vattuskräckens skull. Man hade många får i socknen och hundarna rev tackor och lamm.

1882
utbröt rödsot ( dysenteri i socknen. Sjukdomen hirjade värst i Naffentorp och skolan där stängdes och förvandlades till sjuichus. Avgiften för att ligga på” sjukhuset “bestämdes till minst 50 öre och högst en krona per dag. Hur man gjorde med de medellösa framgår inte. Antagligen fick fattigicassan betala. Redan i september 1880 hade en mindre epidemi utbrutit i Bunkeflo och man bestämde da att en av socknens skolor fick tas i anspråk. Lärare Lundh i Buniceflo skola hade drabbats och var allvarligt sjuk. Skolan fick stängas i tre veckor.

1892
bestämdes att bammorskan Kjersti Malmqvist skulle ha hand om vaccinationen mot koppor i socknen.

1893
hotade den fruktade koleran igen. Man beslöt att uppföra ett sjukhus på lämplig plats. Först hade man tänkt använda ett av församlingen ägt hus på Naffentorp 1 men strandmarksborna protesterade (bland dem min farfar som flyttat dit det året). 1 stället beslöt man att uppföra ett epidemisjukhus på Vintrie no 1 & 5s ägor. Kostnaden beräknades till 1505 riksdaler. Sjukstugan skulle bli 17 alnar lång och 12 alnar bred samt 5 alnar hög. Den skulle uppföras i tegel på stengrund och med spåntak det nu populäraste taktäckningsmaterialet. 1 huset skulle finnas två sjukrum, en korridor och ett rum till sjukbetjäningen. Hur man i en händelse av en epidemi skulle få plats med alla sjuka är obegripligt. Koleran har ett mycket snabbt spridningsförlopp och om den kom skulle många bli sjuka på en gång. Till huset behövdes tre kappeland jord och nödig väg. En särskild kolerakyrkogård skulle anläggas uppe vid möllan. Vintrieborna vägrade blankt att släppa till jorden och kommunalnämnden hotade då med rättegång. Koleran kom inte men huet byggdes. Det ligger på Ekströms väg och är i dag en modern villa. 1 många år ägdes det av kommunen och under andra världskriget var det utsett till reservsjukhus till Vintrie småskola som i händelse av krig skulle vara sjukhus.

Fler protokoll som berör hälsoläget i Bunkeflo under 1800-talet finns inte. Nästa större farsot skulle komma först 1918 (även om dysenteri - och difteriepidemier förekom tidigare ), när den fruktade influensaepidemin spanskan slog till och skördade många offer i kommunen bland dem min farmor.

Lundhs dotter författarinnan Nanna Lundh Eriksson berättar i boken Där hemma om epidemin 1880. Sommaren hade varit het och man trodde att folk blivit sjuka genom att de åt övermogen fallfrukt, “ som spred en unken doft omkring sig “. “Först var det diarre men en häftig med kramp och feber, så blev denna smittosam och spridde sig till så gott som alla hus och gårdar och en het dag var rödsoten där. Den spridde sorg och fasa i hela byn. Skolan inreddes till sjukhus. tjära och enris brunno i alla hem, ingen vågade gå ut och hälsa på sina vänner, man visste ju inte när och var det hotande spöket lurade “. Tron att frukt kunde sprida sjukdomar var allmänt utbredd till långt in på 1900-talet. (Min gamla mor trodde fortfarande på 1940talet att man kunde få barnförlamning genom att äta omogen frukt ). Nanna berättar också om att tidigare hade sjukdomen nervfeber ( tyfus ) kommit till byn. En tiggerska från Stocholm hade fatt husrum på Stolpalösa där hon insjuknade och dog. Flera på gården drabbades och en treårig pojke och gammelfar i undantagsstugan dog. Sedan spred sig sjukdomen i socknen.

126

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

127

127

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

128

128

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

129

129

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

130

NYKTERHETEN
Nvkterhetsfrägor var liksom barnens undervisning något som låg socknens kyrkoherdar varmt om hjärtat. Även här fick de i början ett klent gensvar. Sockenmännen tyckte att det var deras egen angelägenhet. Husbehovsbränningen avskaffades inte för än i mitten av 1850-talet och brännvinet ingick som en naturlig del i kosthället. Dessutom betraktades det som medicin och användes för att lindra smärtor i en tid då inget annat fanns att tillgå. Även barnen fick tidigt smaka på alkohol. Spädbarn som inte ville sova fick en sockerbit med brännvin på ett effektivt sätt att fa dem i sömn. Först när socknen vid sekelskiftet invaderades av ogifta arbetare från kalkindustrierna i Klagshamn och Limhamn och de ställde till dans och söp och slogs på offentlig plats reagerade bönderna Att ta en sup därhemma i lugn och ro eller när det var kalas var en sak att ha fulla utsocknes som väsnades och störde ordningen var en annan. Här följer några utdrag ur protokollen:

1838
1 februari 1838 hade från predikstolen utlysts en sockenstämma för att diskutera åtgärder för” diyckenskapens
bekämpande och nvckterhetens beframjande inom denna församling till hvilket samman fräde icke blott
socknemännen utan allt manfolk samt det kvinnfolk som kunde föredraga den stränga kölden hade samlats
‘.‘
Man läste upp Svenska Nvkterhetssällskapets adress till allmänheten. Kyrkoherde Guflander omtalade att det fristaten Amerika liksom i andra länder och afven här i fosterlandet “bildats sällskap för dryckenskapens
bekämpande. En lång harang om drickandets vådligheter följde : “Det omåttliga brännvinsdrickandet hafrer hvisat sig förslappande till kropp och sjel och den husliga friden störes då drinkarna ofta blifvit en skräck för både hustru och barn “. Guilander sade sig med tillfredsställelse ha konstaterat att dryckenskapen inom socknen inte tilltagit under den tid han varit kyrkoherde (sedan 1832 ) och trots att “i härvarande större jordbruken flera idka betydlig brännvinstillverkning trots detta föres ett ganska nycktert och ordetligt lefnadssätt, samt att honom veterligen inom socknen ej finnes någon lönnkrog numera “. (Däri hade han fel. Uppe i “Röven “ pågick en ganska livlig illegal försäljning av starka drycker till folk som färdades på landsvägen mellan Malmö och Trelleborg).

En medlem av Nykterhetsföremngen ( säkert utsocknes ) yrkade på att det tidigare beslutet om måttlighet skulle utsträckas till ett absolut förbud “hvilket församlingen ej ville gå in på ‘ Sedan frågades om någon frivilligt ville gå med på att betala en avgifi till Sällskapets ändamål men” härtill skedde ej heller någon anmälan
När inte heller detta gick frågades om “ någon som aldrig brukat brännvin var hågad att framledes aldrig lära sig dessa dryckers bruk. Härvid anmälde åbon Nils Haraldsson å no 2 Bunkeflod att han och Hans Haraldsson aldrig nyttjat brännvin likaledes anmälde sig gifte gårdsdrängen Nils Jacobsson på Angslätt “. Man överenskom också om att inte “vänja barn och tjenstehjon vid brännvi nsdrickandet för än de fyllt 16 år samt måttlighet till arbetsfolkets måltider samt att icke under höstarbetet utdela brännvin

Det löftet hade säkert menigheten glömt så snart de gick ut genom dörren. Brännvinet, liksom snusen ,var för de fattiga ett livsvillkor. Endast genom ett rejält rus då och då kunde de glömma eländet de levde i. Hur Nils Haraldsson lyckades skaffa drängar är svårt att förstå. Fritt brännvin och rildigt med visserligen svagt men ända öl var ett villkor som drängarna hade när de städslade sig. Den stackars fanatiske nvkterhetspredikanten (som kanske var en hemvändande svenskamerikan ) hade en dålig dag. Bönderna med sitt sunda förnuft insåg att ett totalförbud skulle bli ett slag i luften. Däremot var de mer mottagliga för måttlighetens förespråkare. Själv var de ju i allmänhet försiktiga i sitt nyttjande av starka drycker ( även om ölet de bryggde till sig själv var starkare än det drängarna fick ). Först nästan 100 år senare skulle helnvkterhetsrörelsen slå igenom i socknen och då bara bland en minoritet av de nya arbetarna. Min far var en av dem. Vi r även veta att flera av de större gårdarna hade egna gårdsbrännerier. Dit hörde Katrinetorp och Petersborg. Potatisodlingen var nu väl etablerad och i och med det behövde man inte längre i samma utsträckning använda det dyrare spannmålet.

1856
hölls sockenstämma med Naffentorps byemän i Bunkeflo skolhus. förre arrendatorn af Petersborg hade blifvit dömd att för oloflig brännvinsbränning böta 816 riksdaler riksgäld deraf hälften eller 408 riksdaler riksgäld tilijbll Naffentorps fattigkassa ‘ Stadsfiskal Laurell hade givit anstånd med bötesbeloppets erläggande om han slapp ansvara för indrivandet av Naffentorps andel. Möller hade redan utfärdat en skuldsedel på beloppet och godkänd borgen hade ställts. Anståndet beviljades. Troligen hade Petersborgs

130

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

131

rättigheter att bränna dragits in men man hade fortsatt som vanligt Hur som helst så fick de fattiga för en gångs skull nytta av brännvinet.

1863
skulle man utse nya övervakare över handlare Fricks brämieri på Katrinetorp, Där fanns rättigheten uppenbarligen kvar.

1875
avstvrkets husägarens Per Jönssons ä no 2 Bunkeflod ansökan om att få i sin bostad vid allmänna landsvägen Malmö -Trelleborg försälja vin till förtäring av utländsk och inhemsk tillverkning Alla ansökningar om utskänkningstillstånd avslog under de närmaste 40 åren. Så sent som 1915 ansökte handlare Robert Högfeldt om att få sälja öl i sin aflår på Naffentorp 1 men fick avslag.

1887
började de” lösa arbetarna” från industrierna i Klagshamn och Limhamn göra sig gällande. Järnvägen hade just kommit och dans till dragharmonika. mungiga och fiol förekom på Vintrie järnvägsstation. Om detta berättas mer i kapitlet om Bunkeflo pä farfars tid. Trots att förbud mot oljud tvenne gånger lästs från predikstolen fortsatte dansandet. Man beslöt att tillsätta en tillsyningsman att stämma och bötfälla. För varje fälld person skulle han få fem kronor.

1892
beslutade man om förbud mot bierfbrsäljning inom socknem Handlanden Per Anders Jönsson i Naffentorp hade två gånger dömts för olaga utskänkning. Elna Persson och Maria Andersson å no 7 & 8 Vintrie hade dömts för samma förseelse. Ansökan om förbud skulle inlämnas.

Problemet med” lösa arbetare” skulle fortsätta och tillta in på 1900-talet. Trots förbudet såldes det mycket” maltdrvcker” i kommunen och säkert florerade även hembränningen. En del av spriten från Katrinetorp och Petersborg fami säkert också sin väg till illegala krogar.

131

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

132

VÄGHÅLLNINGEN
Att hålla socknens vägar och de allmanna vägarna som gick genom Bunkeflo socken i ordning var en tung börda för socknens åbor under 1800-talet. Vägarna var i allmänhet i ett uselt skick och hade så varit sedan samhällena bildades. På 1500-talet krävdes endast att vägarna skulle vara” synliga” så att man visste att man befann sig på en väg och inte ute på åkern. När svenskarna erövrat Skåne förbättrades vägarna, mest för härens och de kungliga kurirernas skull. 1687 kom en förordning om vägsyn av de allmänna vägarna Socknarna skulle hålla väglag för de sträckor som gick innanlbr deras gränser och vissa hemman ålades väghållningsskyldighet. Representanter för de olika socknarnas väghållningsskvldiga i Oxie härad sammanträdde på tingsplatsen i Klörup. Där utkämpades hårda duster om vem som skulle betala vad och hur mycket. 1893 svarade Bunkefio för underhållet av 2350 meter av vägen Malmö - Trelleborg till en kostnad av 1314 kronor, Man hade också skjutshållningsskyldighet vid Klörups gästgivargård. Vissa hemman i socknen utsågs av landshövdingen till detta. Senare lade man ut själva arbetet på entreprenad Trafiken till och från Malmö var ganska livlig och 1856 utgick 9200 skjutshästar från staden. Inom staden fanns det på 1700-talet “vagnmän “som hade burskap på körslorna där, De var firegångare till dagens åkare. Min farfars farfars morfar var vagnman i Malmö i början av 1700-talet.

Med underhållet av de egna vägarna inom socknen var det också si och så. Socknen var indelad i väglag och det var noga reglerat vad dessa skulle göra. På vintern hade man plog- och snöskottningslag. Bra grus och stentäkter fanns inte i Bunkefio. Grusen fick hämtas från Oxie. Här som i allt annat försökte man komma så billigt undan som möjligt och man lagade vägarna med vad man hade till hands ; jord lera och stenar från åkrarna, Under regniga perioder blev vägarna därfbr rena lerdiken och var knappast farbara. Före enskiftet hade man börjat plantera pilevallar längs vägarna och när det var som värst gick folk uppe på dem. Sämst var det för folk som bodde nere på strandniarken. På 1701 års tegsicifteskarta finns markerat två “ vägar “ på strandängarna mellan Malmö och Lilla Hammar. De var inte vägar utan ridstigar för strandridarna som bevakade stranden. Under 1800-talet hade Naffentorp en liten vägstump längs strandmarken. Den övergick vid Bomhög i en f.stig som fortsatte norrut till Bunkefio strandmarksväg. Först 1910 fick man en riktig väg mellan Limhamn och Klagshamn, Innan dess var större fordon tvungna att köra upp om de gamla byplatserna för att komma till till Hyllie och Limhamn. Detta kunde dock ha sina fördelar. Fiskarna smugglade friskt och förde iland sitt gods på Stenören. Tullarna var tvungna att passera genom Bunkefio by och enligt den muntliga traditionen hade fiskarna kommit överens med möllaren om att han skulle hissa en särskild signal när tullarna passerade. Om det är en skröna eller sant vet jag inte.

Från tid till annan dyker vägärenden upp i protokollen. Åborna fullgjorde inte sina förpliktelser. Inspektioner företogs och hot om vite var inte ovanliga. 1833 ville pastorn i Bunkeflo ha en ny väg mellan Bunkeflo by och Hyllie som då var en annexfbrsamling till Bunkeflo. Sockenmännen ville inte gå med på detta då de “ansågo sig redan ha så betungande väghållningsafgzfter. “ De gick emellertid med på att laga vägen och varje hemman skulle köra fram “ tvenne lass groft och starkt grus.” 1842 ålades de väghållningsskyldiga att iståndsätta de under vintern före betydligt skadade vägarna. Så fortsatte det hela seklet igenom.

Bristen på grus inom socknen var ett problem under hela 1800-talet. 1 ett tidigt protokoll nämns att grus hämtades på” Skumparpsgrunden “. Troligen tog man den från” Skiefs Hög” (senare kallad “Ola Anders backe” ) strax norr om Skumparp. Denna som tidigare ansågs vara en bronsåldershög är en kvarlämning från inlandsisens tillbakadragande för 14000 år sedan. Bristen på grus och sand var så stor att när åborna sålde från sin strandmark i Naffentorp under senare delen av 1800-talet fanns alltid en klausul i köpeavtalet som förutom rätt till tångtäkt också gav säljaren rätt att hämta sand vid stranden. Ironiskt nog fanns det massor av grus i socknen, långt mer än vad man behövde för väglagning och byggnation under 1800-talet. Det upptäckte man först 1997 i samband med schaktning för Oresundsbroleden söder om kommungården. Där har man funnit ett mäktigt gruslager. Att det inte upptäcktes tidigare beror på att det låg så långt ner under myllan att det inte kom i dagen i samband med plöjning.

132

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

133

DEN NYA JÄRNVÄGEN

En järnväg skulle byggas mellan Malmö och Trelleborg. Den skulle gå genom socknen. De som ansåg sig ha nytta av att den kom till stånd var för att järnvägen skulle byggas och de som bara räknade med att ra kostnader var emot. Till de förra hörde Vintriegårdens ägare Hans Mathiasson över vars mark järnvägen skulle dras och alla åborna som vid enskiftet rätt sina gårdar utflyttade väster om de gamla byarna. Till de senare hörde ägarna till Katrinetorp och Petersborg som redan hade en utmärkt vägförbindelse. Den allmänna vägen mellan Malmö och Trelleborg gick genom Katrinetorps ägor och mellan Petersborgs gårdsbyggnader. De ansåg sig inte ha något att tjäna på att järnvägen kom till och fruktade i egenskap av kommunens största skattebetalare att den skulle kosta dem mycket pengar. Striden mellan de båda intressegrupperna blev bitter. Som vanligt var det en Bager som tog upp kampen, Oskar Bager d. ä. sonson till Erland Bager som på 1830-talet legat i luven på de övriga sockenmännen om vem som skulle ta hand om hans stataränkor och deras faderlösa barn. Liksom sin farfar var han en stridbar man och inte rädd för att försvara sina rättigheter. Protokollen från denna tid domineras av två stora frågor; rivandet av den gamla och byggandet av en ny kyrka och så järnvägsbygget. Den gamle stämmoordföranden Per Josephsson som suttit ända sedan kommunen bildades 1862 skulle nu få en av sina svåraste uppgifter. Han hade 1884 omvalts för en ny period. Här följer några utdrag. Första gången järnvägen nämns är 1882.

1882
Förfrågan hade inkommit från den tillsatta kommittén om kommunen var villig att ingå med medel i den föreslagna järnvägen mellan Malmö och Trelleborg “till inköp av jord till densamma“. Efter en stunds diskussion beslöts att Bunkeflo kommun för detta ändamål skulle teckna ett belopp av 5000 kronor mot villkor att banan drogs väster om Vintriegårdarna no 15 och 13 och att stationen blev förlagd på Vintrie 1 & 5s ägor. Om Hyllie skulle få en station i närheten av Hyllie by skulle Bunkeflos station läggas på Naffentorps mark nära byn (längre söderut). Man krävde också att banan skulle utgå från Malmö hamn och inte från det så kallade ”upplandet” för att undvika omlastningskostnader. Lån på summan skulle upptagas på tio år och både ränta och amortering skulle utgå ur kommunalkassan. Oskar Bager och ägaren till Katrinetorp var de största bidragsgivarna till denna kassa och såg nu framför sig stora skatteutgifter. Bager överklagade därför stämmans beslut om de 5000 kronorna.

1883
beslöts att den blivande järnvägsstationen skulle läggas väster om och tätt intill kyrkovägen mot Naffentorp och linjen dragas öster om Ola Truls gård. Kommunen skulle utse ombud till skrivande av kontrakt om byggandet av järnvägen.

1884
hade hinder mött för anläggandet av en smalspång järnväg. Koncession söktes nu för byggandet av en bredspårig. Detta skulle bli mycket dyrare och många ville inte gå med på detta. Ny votering gav emellertid utslag ”i positiv riktning” Stationen skulle ligga vid vägen som går till sjön d.v.s. “Vintrie stranning”

1885
Bager hade vunnit sitt överklagande om de 5000 kronorna. Man höll nu en ny stämma angående inköp av jord- och grustäkter till en bredspårig järnväg. Oskar Bager ville inte att bidrag skulle lämnas. Åbon Mathiasson (som var en av dem som skulle tjäna mest på affären och därför den främste pådrivaren) ansåg att stämman inte kunde frångå vad den en gång beslutat. Omröstning företogs. Ja till engagemanget fick 5717 röster och nej 5362 röster.

De övriga bönderna med Mathiasson i spetsen hade tydligen gett sig fan på att de skulle ha sin järnväg. Att Bager fått rätt i sitt överklagande spelade ingen roll - Man fattade helt enkelt ett nytt beslut. Man kan förmoda att flertalet av nejrösterna tillhörde Petersborg och Katrinetorp men även andra måste ha varit emot. Marginalen var emellertid liten och järnvägen hängde på ett hår. Hade bara några fler av de större jordägarna gått på Bagers linje hade Bunkeflo aldrig fått någon järnväg. Stackars Bager satt i samma sits som riksantikvarien satt just då när det gällde rivandet av den gamla kyrkan. Järnvägen blev byggd och öppnades 1886. Byggandet fick dock sitt efterspel.

133

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

134

134

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

135

135

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

136

136

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

137

137

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

138

138

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

139

BUNKEFLO PÅ FARFARS TID

Det som här tas upp baseras främst på kommunalstämmeprotokollen från perioden 1890 till 1918 en tid som väl sammanfaller med min farfars Per Karlssons aktiva tid i Bunkeflo. Han flyttade till Naffentorps strandmark 1893 och startade ett kombinerat fiske och småbruk på nio tunnland mark som han köpte av Nils Nilsson. ägare till hemmanet Naffentorp 3. Min far Emil Persson flyttade tillbaka till Naffentorp som nygift 1911 och köpte tio tunnland jord söder om farfars. Far kom att deltaga i det politiska livet inom kommunen som medlem i den nya arbetarkommunen. Som både småbrukare och organiserad arbetare kom han liksom Ahlgren senare gjorde då det gällde byggandet av Bunkeflostrandområdet att sitta på två stolar samtidigt då det gällde den politiska tillhörigheten vilket skapade komplikationer. En del av de händelser som här omnämns har tidigare behandlats i andra avsnitt men tas nu upp ur ett nytt perspektiv. Syftet är främst att beskriva hur samhället förändrades och påvisa orsakerna till dessa förändringar.

Fem viktiga händelser. 

År 1890 hade bönderna fortfarande makten i Bunkeflo kommun. Rösträtten baserade på jordinnehavet (mantalets storlek) som också låg till grund för beskattningen. De som hade de största egendomarna som ägarna till Petersborg och Katrinetorp hade flest röster. Under de närmaste 20 gren skulle emellertid Bunkeflo komma in i ett snabbt utvecklingsskede som skulle få det gamla jordbrukssamhället att rämna i sina grundvalar, inte som näring men som politisk faktor. Fem viktiga händelser kom att få en avgörande inverkan på denna utveckling byggandet av Malmö - Trelleborgsjärnvägen 1886, tillkomsten av kalkbaserade industrier i Limhamn och Klagshamn. skattereformen 1898 byggandet av Strandvägen mellan Limhamn och Klagshamn 1910 och rösträttsreformerna 1909. 1918 och 1921.

Järnvägens inverkan.

Järnvägen som tillkom på privat initiativ kom att dragas över kommunens mark. Dess tillkomst vållade en strid mellan Bunkeflos största jordägare. De som räknade med att tjäna på att järnvägen kom till stånd var för att den byggdes och köpte aktier. Hit hörde den dåvarande ägaren till Vintriegården ( 1 & 5 ). Hans Mathiasson över vars marker järnvägen skulle dras och de flesta jordägarna väster om de gamla byarna. Mot var Oskar Bager på Petersburg och Katrinetorps ägare David Frick som båda redan hade en utmärkt vägförbindelse. Landsvägen Malmö - Trelleborg gick strax intill deras gårdar. Förespråkarna hade majoritet och järnvägen byggdes. En station förlades på Vintriegårdens ägor strax intill Vintrie strandmarksväg (Gottorpsvägen). Tillkomsten av järnvägen innebar ett uppsving för Vintries nya by ”Lilla Wintrie” och för Skumparp.

Nu kunde man bekvämt ta sig till Malmö och vilket var viktigare, när den smalspåriga järnvägen mellan Tygelsjö och Klagshamn blev klar 1898. bo kvar i dessa samhällen och ändå arbeta på cementindustrin i Klagshamn. Visserligen fick man byta tåg i Tygelsjö men det var ända bättre än att som man tidigare gjort) gå fram och tillbaka till Klagshamn. Järnvägen blev trots Oskar Bagers dystra profetior en stor framgång och både gods- och persontrafiken ökade snabbt. 1909 hade persontrafiken ökat så mycket att väntsalen bara rymde en tiondel av passagerarna. Gamla och kvinnor med små barn fick vid dåligt väder söka skydd i stationsföreståndarens bostad! Genom att järnvägen kom kunde många arbetare bo kvar i kommunen i stallet för att flytta till Klagshamn. För dem som fick arbete i kalkindustrin på Limhamn var den emellertid inte till någon nytta och flera av dessa flyttade till Bunkeflo strandmark eller till Nytorp. En del av dem som blev kvar i kommunen var politiskt och fackligt medvetna och kom framöver att spela en roll för kommunens förändring frän ett jordbrukarsamhälle till ett arbetarsamhälle.

Negativa följder.

Det var emellertid inte bara skötsamma arbetare som drogs till Bunkeflo av järnvägen. Industrierna i grannsocknarna drog till sig många unga ogifta arbetare, inte alla av den bästa sorten. Vintrie station blev ett tillhåll för ungdomar både från byn och utombys. På lördagskvällarna anordnades där dans till dragharmonika mungiga och fiol och det gick våldsamt till. Arbetare från Klagshamn tog tåget dit för att träffa de många pigor som fanns på kommunens större gårdar av vilka några var ganska lätta på foten. Spriten flödade och slagsmål förekom Bönderna som hade makten försökte med gamle kyrkoherde Hallengren (han dog 1900) som var en ivrig nykterhetsförespråkare i spetsen, på alla sätt att stävja missbruket Problem med nykterheten

139

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

140

vid de kommunikationsleder som gick genom socknen var inget nytt. Gatehusfolket som bodde vid Trelleborgsvägen uppe i Röven hade sedan länge i ”bierhused" sålt vin och maltdrycker “till vägfarandes .“ Vinet var säkert mest brännvin och det hela var helt illegalt. Folket i Röven hade säkert goda extrainkomster från hanteringen. Troligen kom en del av spriten till dessa lönnkrogar bakvägen från de gårdsbrännerier som fanns på Katrinetorp och Petersborg. Elna Persson och Maria Andersson på Bunkeflo 7 & 8 hade två gånger dömts för olaga spritförsäljning. Så hade handlaren Per Anton Jönsson i Naffentorp. 1892 beslöts om förbud mot försäljning av maltdrycker inom kommunen, ett förbud som skulle vara i över 30 år Handlarm Bååthi Vintrie och Robert Högfeldt i Naffentorp ansökte. Högfeldt så sent som 1915. och båda fick avslag. Säkert såldes det likväl öl under disken. (Fortfarande på 1950-talet fick man inte halsa en öl framför butiken utan man fick gå bakom huset för att dricka den).

Men ingenting hjälpte. Dansen och fylleriet fortsatte. 1901 tvingades man anställa korpral Jöns Berg som
extra fjärdingsman att för en lön av 60 kronor om året hålla ordning under helgerna vid Vintrie järnvägsstation.
Man byggde till och med en arrest där. Ordningsfrågorna tar upp en stor plats i protokollen från sekelskiftet.
1900 fattas beslut om anställandet av en särskild polisuppsyningsman;

Föreligger behof af polisuppsyningsman inom kommunenen då behofvet år från år gör sig alltmer gällande enär fabriker uppstått i närheten som sysselsätter en massa lösa arbetare hvilka ofta uppträda berusade och därvid föranleda oordning och trackasserier gentemot den laglydiga befolkningen

Polisuppsyningsmannen skulle få en lön på hela 600 kronor om året detta under förutsättning att statsanslag kunde erhållas för halva beloppet. Samma r utfärdade alla tre byalagen en ordningsstadga som förbjöd spel med harmonika och dans på allmän plats. Spelmannen skulle få bota tio kronor och de andra fem. För varje ny förseelse höjdes böterna med fem kronor och tredje gången till 20 kronor, Angivaren ( ) fick en tredjedel och kommunkassan resten. Det var mycket pengar och man kan förmoda att anmälningarna strömmade in.

Nykterhetsrörelsen uppstår.

Det var inte bara på Vintrie station det gick livligt till. Glada Hörnan” i Klagshamn har inte fått sitt namn utan orsak och i Furuskogen söder om Limhamns kalkbrott tråddes dansen till tonerna av Nils Månssons och andras harmonika Den låg på Hyllies mark och där slapp Bunkeflos sockenmän ansvaret men många av de dansande kom från Bunkeflos och Naffentorps strandmarker. Spritmissbruket bland arbetarna var ett stort problem och arbetarpartiet försökte själv genom olika åtgärder stävja missbruket. Nykterhetsföreningen Verdandi som förespråkar måttlighet har sina rötter inom arbetarpartiet men fick aldrig något riktigt fotfäste i Bunkeflo. Godtemplarorden IOGT som hade en livaktig loge på Limhamn där min far var medlem försökte värva proselyter på Bunkeflo strandmark genom att i en lokal bredvid Maria Holmströms speceriaffär anordna spritfri dans och ”cinematografföreställningar“. Detta pågick ända till in på 1920-talet. Där gick Annas föräldrar som då var ogifta och dansade liksom Annas mostrar och morbrödrar. Men resultatet var magen. Annas far spottade inte i glaset och de gjorde de flesta av de andra unga arbetarna inte heller. Man dansade nyktert på lördagen, söp på söndagen och gjorde sedan avbön med ny avgift för att få vara med nästa lördag. Vissa blev dock helnykterister på allvar bland dem min far Emil Persson. Förutom att han var med i IOGT var han folkdansare och tävlingscyklist och var en för tiden progressiv ung man som också var politiskt aktiv.

Skatte - och rösträttsreformernas inverkan.

Den nya skattelagen som trädde i kraft 1898 medförde att bönderna förlorade sin ensamrätt att styra kommunen och innebar på sikt spiken i kistan för det gamla feodala bondesamhället. Rösträtten skulle nu inte bara baseras på egendom och kapital utan även på arbetsinkomst. Detta gjorde att även icke jordägare bland den arbetare kunde rösta och få inflytande på kommunens styrning. Visserligen var det få arbetare som kom över den magiska gränsen 800 kronor i årsinkomst men det fanns några bland dem min far. När den allmänna rösträtten för män infördes 1909 var böndernas makt definitivt bruten och när kvinnorna också fick rösträtt 1921 blev arbetarnas majoritet i kommunen ännu större. De kom också framgent att svara för en allt större del av kommunens skatteunderlag. 1917 kom 68 procent av alla skatteintäkter från arbetare och rörelseidkare (som bara svarade för någon procent) och bara 32 procent från bönderna. Dessa kämpade emellertid desperat för att få behålla sin makt. Arbetarna å sin sida försökte få in sina representanter i de olika nämnderna framför allt i taxeringsnämnden där man kunde kontrollera vad bönderna tjänade. Båda sidor tog till fula knep och motsättningarna var stora.

140

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

141

Taxeringsnämndsfejden.

 

Redan 1909 efter rösträttsreformen uppstod det bråk mellan bönderna och arbetarna om vem som skulle ha flest representanter i taxeringsnämnden. Till slut enades man om att de skulle ha två var. I den första nämnden 1909 lyckades arbetarna dock bara få in en. Även efter reformen hade de som betalade mycket skatt fler röster än de som betalade mindre. Principen ”en man en röst” skulle komma först 1918. Antalet röster var dock maximerat till 40. Det antalet uppnådde bara några få som Bager på Petersborg och Kaj Larsen på Katrinetorp. (Tidigare hade man haft en röst (fyrk) för varje 1/100 mantal och Katrinetorp som hade två mantal hade då 200 röster!) Hur många röster var och en hade rådde det delade meningar om liksom hur röstningen skulle gå till. Följande smått komiska utdrag ur protokollen ger en bild av hur kaotiska förhållanden kunde vara i stämman. Bakgrunden var att lantbrukare Nils Andersson som själv satt i nämnden hade anfört besvär mot röstningsförfarandet. Där satt förutom han själv hemmansägare Johan P. Persson på Dala, lantbruksbiträdet Anders Samuelsson (Almas far) och muraren Henning Björkman i Bunkeflo by.

 


PROTOKOLL HÅLLET VID LAGA UTLYST EXTRA KOMMUNALSTÄMMA MED ICKE
KLAGANDE INOM BUNKEFLO FÖRSAMLING DEN 29 MARS 1909.

 

Närvarande voro ett fyrtiotal röstberättigade medlemmar.
§1. Stämman ansågs vara i laga ordning kung/ord.
§2. Efter en längre stunds diskussion på därom framställd proposition beslöts att följande uttalande skulle vara stämmans beslut:

 

”Vid kommunalstämma med Bunkeflo församling den 11 februari 1909 i och för val af taxeringsnämnden beslöts på af ordf.  framställd proposition, att valen skulle företagas med acklamation. I detta beslut deltog klaganden. Då emellertid valet ej i allo utföll till klagandens belåtenhet begärdes af honom under valets gång votering. Enär ordföranden ansåg detta stridande mot stämmans förut enhälligt fattade beslut, blef ej någon votering verkställd. På grund häraf beslöt stämman i dag att Kungl. Majts Befallningshafvare måtte lämna de anförda besvären utan afseende, så mycket mer som ett upphäfvande af valet och nytt vals förrättande säkerligen komme att fördröja taxeringsarbetet.

 

§ 3. Emot detta beslut anfördes af Nils Andersson å no 10 Naffentorp en reservation så lydande:

 

“Valet af taxeringsledamöter för Bunkeflo socken den 11 februari skedde per capita oaktadt voteringsyrkande framställdes sålunda att de som vore för skulle resa sig ena gången och de som vore emot andra gången. Vid sammanräkningen som då företogs visade sig att valet skedde med en rösts majoritet. Men under hela tiden funnos 3 personer stående och två blef sittande kvar (?) förutom att en person fanns som icke var röstberättigad och dessutom var en af de valda vid valtillfället icke valbar. På dessa grunder anmäler undertecknad sin reservation och hemställer om valets upphäfvande.”

 

§ 4 Att justera dagens protokoll valdes arbetaren Nils Rasmusson Vintrie och lantbrukaren Nils Andersson Naffentorp.

Justerat : Nils Andersson Nils Rasmusson

 

Uppenbarligen var sammanträdet en ren polsk riksdag! Eftersom bara en röst skilde hade Nils Andersson tydligen räknat med att arbetarrepresentanten Björkman, som tvisten säkert gällde - inte skulle komma in om votering företogs. Man hade dock enats om att även arbetarna skulle sitta i taxeringsnämnden och han var ute i ogjort väder. Redan innan reformen 1908 hade arbetarna fått in en representant, arbetaren Jöns Nordqvist. Bönderna hade då två och dessutom satt där skolläraren Olof Wahlstein. Hur det gick vet jag inte

 

141

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

142

Min far - bonde eller arbetare?
Detta var inte sista gången tvister skulle uppstå om vem som skulle sitta i taxeringsnämnden. Bönderna kunde vara jäkliga men det kunde arbetarna också. Min far Emil Persson var småbrukare på Naffentorps strandmark och ägde omkring tio tunnland jord som han odlade Han körde dessutom böndernas mjölk till mejeriet och var genom sin nykterhet och sparsamhet en välsedd och aktad person även bland bönderna. Dessutom hade min mor som också var en duktig kvinna tjänat kökspiga på Dala 1909. Hon var känd för sin fina matlagning och anlitades ofta när det var bondkalas.

Vid 1917 års val till taxeringsnämnden valdes därfor far in som småbrukare på en av de två platser som var reserverade för bönderna Den andre gick till Johan P. Persson på Dala. Arbetarna fick dessutom in två representanter. När bönderna upptäckte att min far var med i” det så kallade arbetarpartiet “ överklagade Johan Persson valet. Nu hade ju arbetarna plötsligt tre representanter och bönderna bara en. Det hela var en ren kupp och far som var mån om sitt anseende, inte minst hos Johan Persson som han respekterade, var säkert inte förberedd for då hade han vägrat. Ett festligt flera sidor långt protokoll där det diskuterades om far var bonde eller arbetare skrevs. Hur det gick vet jag inte. Far var en tystlåten man och nämnde aldrig händelsen. När jag på 1950-talet visade honom en avskrift av protokollet skrattade han bara och sa att han aldrig gick dit. Det kunde han ha gjort för man hade fem kronor för varje sammanträde.

Även når det gällde andra frågor började arbetarmajoriteten göra sig gällande. Eftersom den stod för huvuddelen av debiteringen försökte den liksom bönderna alltid hade gjort att hålla kommunens utgifter nere. Här var de annars så bittra fienderna rörande överens. Detta gällde inte minst skolan som kostade mycket pengar, De gamla lärarna Wahlstein och Byman sågs med misstänksamhet av arbetarna. De ansågs stå på böndernas sida i viktiga frågor. När elevunderlaget minskade i Bunkeflos och Naffentorps skolor försökte arbetarna få genomfört lärarindragningar vilket naturligtvis inte togs väl, upp. Lärarna i Naffentorps skola mcd By man i spetsen vägrade arbetarnas representant i skolstyrelsen Falk att få tillgång till skoldagböckerna vilket vållade ett väldigt rabalder. Först med Nils Andersson och John Johnsson fick arbetarna lärare som de litade på.

Bråk om taxeringen.
Det var inte bara bönderna som försökte smita från skatten och komma så billigt undan som möjligt Även småbrukarna på Naffentorps strandmark, bland dem farfar och far, klagade på taxeringen. År 1913 hade farfar. far, Ferdinand Westerdahl och andra strandmarksägare överklagat taxeringsbeslutet. Nämnden vägrade sänka åberopande att när de köpte marken var den ouppodlad men nu var det mesta åkermark- Tillkomsten av Strandvägen hade också väsentligt höjt markvärdet (vilket var riktigt). Hur det gick vet jag inte men fejden var bitter och hårda ord, gränsande till ärekränkning utväxlades.

Dyra investeringar.
Att många arbetare flyttade in och började betala kommunalskatt blev nog kommunens räddning. Bönderna som normalt var snåla hade allt sedan 1870-talet satt igång flera kostsamma byggen. Orsaken var att man nu kunde få statsanslag till en stor del av kostnaderna. 1873 byggde man om och till Bunkeflo skola och 1875 fick Naffentorp ett nytt stort skolhus. 1895 byggdes ett separat skolhus för små- och mellanskolan i Bunkeflo och 1905 byggdes där en ny folkskolebyggnad. Det mest kostsamma projektet var också det mest vansinniga. Man rev Bunkeflos gamla fina medeltidskyrka med sina unika kalkmålningar och uppförde ett skrälle i Elslövsgotik. Det hela gick på över 90000 kronor och den nya kyrkan stod färdig 1998. Stora pengar lades på förbättringar av kommunens vägar och 1898 beslöt man att för 25840 kronor inköpa egendomen Bunkeflo 3 på Bunkeflo strandmarksväg och där inrätta en kommungård där alla socknens fattighjon skulle inhysas. Den nya Strandvägen mellan Limhamn och Klagshamn höll på att knäcka kommunen ekonomiskt. Hade man inte haft skatteinkomster från de många arbetarna hade kommunen kommit på obestånd. Man fick ta ett lån på 90000 kronor mot 4 procent ränta för att täcka kostnaderna.

Strandvägens inverkan.
Långt innan vägen byggdes hade man planerat för dess tillkomst, Det var därför man köpte mark från Ängslätt och 1907 byggde Vintrie skola på den plats den ännu ligger ( nu heter den Ärigslättskolan). Redan tidigare hade arbetare på kalkindustrierna i Limhamn och Klagshamn börjat flytta in på kommunens strandmarker. Annas farfar köpte hus på Naffentorps 1907 och hennes morfar flyttade från Skumparp till Bunkeflos 1908. Bada gick till sina arbeten i Limhamns kalkbrott. 1910 blev Strandvägen färdig och 1912 öppnas Sveriges första reguljära busslinje mellan Limhamn och Klagshamn. Bussen hade järnhjul och folk satt

142

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

143

på träbänkarna längs sidorna. Vid regn fälldes presenningar ner för att skydda passagerarna. En enkel resa kostade fem öre. Enligt min far skakade den så att folk svalde löständerna. Det torde inte ha varit något större problem ty få arbetare på den tiden hade råd att köpa löständer. Bussen står nu, liksom så mycket annat av värde för skåningarna, på Tekniska Museet i Stockholm. Naturligtvis borde den snarast flyttas till Tekniska Museet i Malmö.

Vägens och busslinjens tillkomst innebar att befolkningen på strandmarken växte. Många skötsamma arbetare köpte nu tomt och byggde hus och bönderna var mer än villiga att sälja de i deras ögon värdelösa strandängarna särskilt nu när priserna stigit. Detta gällde Naffentorp. På Bunkeflo strandmark där min farfars bror Anders Strand ägde en del av jorden och Anders Samuelsson, kapten John Lundvall på Limhamn och prästgården det mesta av resten skedde inte någon tomtavstyckning för än på 1920-talet. På 1913 års ekonomiska karta finns bara ett hus väster om vägen, skomakare Ekdahls. Han flyttade dit från Naffentorp 1903. Strandvägen skulle först dragas över mark som tillhörde en hylliebo men han begärde för mycket. 1 stallet drogs den över Anders Strands mark och kom att gå omedelbart väster om hans kringbyggda halmtäckta gård. Sedan följde den fästigen till Naffentorp och vidare till Klagshamn. Liksom när järnvägen kom 1886 innebar dess tillkomst att en massa löst folk kom till kommunen men de flesta fortsatte till Klagshamn dar det snabbt växande industrisamhället drog till sig skojare och prostituerade från Malmö. Trots busslinjens tillkomst fortsatte många att gå till arbetet. Tio öre för bussresan fram och tillbaka var mycket pengar på en tid när timlönen var som högst 21 öre.

Samhället förändras.
Vid sekelskiftet infördes flera nymodigheter som visade att ett nytt slags samhälle höll på att växa fram. 1902 infördes regelbunden postgång med fyra turer i veckan. Turen täckte hela kommunen utom Svågertorp längst i öster på Vintrie l5s tidigare ägor (en samling småbruk som fanns redan vid enskiftet och dar enligt traditionen de första bosättarna var svågrar). 1914 utsträcktes den dit upp och posten delades nu ut sex dagar i veckan. Postkontoret fanns på Vintrie järnvägsstation. Den förste lantbrevbäraren hette Elof Ekholm. Senare ersattes han av andra bland dem den legendariske Otto Berglund. En annan nymodighet var att kommunen 1914 började ta upp hundskatt. Pengarna gick till skotkassan som väl behövde dem. Folk började få trädgårdar och ville ha fruktträd och bärbuskar och 1910 startade Limhamns Plantskola på Bunkeflo 9.

Det som verkligen markerade den nya tidens ankomst var att man 1915 började dra elledningar för hushållsel till socknen. En transformator byggdes vid Dala. Anledningen var att fotogen på grund av kriget var svår att få tag på. Skolan i Bunkeflo fick nu elektricitet (troligen främst för att sockenstugan där kommunalstämman sammanträdde låg där) men Naffentorps och Vintries skolor fick vänta tills efter krigsslutet. Till Skumparp kom elströmmen enligt uppgift först 1927. 1 början av 1930-talet hade de flesta hus på Bunkeflo Väster elström och en transformator fanns på det som nu är Furallén, Annas morfar Hubert Foukt lade dock inte in sin för än under andra världskriget. Innan dess hade man karbidlampor. Telefonen kom tidigare vilket följande avtal funnet på vinden till Västrabo visar:
“Undertecknade delägare av telefonledningen från Vintrie vä.xelstation till telefonappararerna med N: 2 och JO medgiva lantbrukaren Eric Jönsson fl: 16 Naffentorp art lägga in ny telefonledning från samma stolpar mot villkor art han ersätter oss vardera fru Elina Andersson med 18,50 kr och 1 Byman med 15,50 kr utgörande vederlag för stolpar och omkostnader samt att framledes med 1/4 del deltaga i eventuella utgifter för den gemensamma ledningen.”

Kommunen får en hälsovårdsstadga.
En annan nymodighet var att kommunen 1903 fick en hälsovårdsstadga. I de tätbebyggda arbetarsamhällena Lilla Vintrie och Skumparp och på strandmarken kunde det säkert behövas. Vissa epidemier som kolera och dysenteri var relaterade till dålig hygien och det hade man nu upptäckt. Koleran kom aldrig till socknen trots att den så sent som 1893 brutit ut i Sverige och skapade panik bland socknens styresmän, Dysenteri eller rödsot som den kallades i folkmun var dock inte ovanlig. Åren 1880-82 hade den skördat en del offer i kommunen, mest barn. Skollärare Lundh var allvarligt sjuk och man fick stänga Bunkeflos skola i tre veckor. 1882 inrättade man i lärare Klingborgs bostad i Naffentorps skola ett provisoriskt sjukhus.

Stadgan stipulerade att alla avträden skulle ha hårda golv liksom svinstiorna. Tunnorna skulle gå upp till sittbrättet och tömmas innan de rann över. Brunnar skulle vara täckta och gödselstackar från svinstiorna fick inte ligga ovan jord. Senare tillkom kravet på gjutna bassänger med tätslutande lock. När vi var barn på 1930- 40-talet fanns sådana på alla tomter på Bunkeflo Väster. Exkrementerna från utomhusdassen som förvarades i bassängerna användes sedan till gödsel när man på våren grävde i trädgårdslanden för att sätta potatis. Under en hel vecka luktade hela området folkskit men det var bra näring och ett miljövänligt sätt att ta hand om det mänskliga avfallet. Toalettpapper fanns inte och i vårt hem fick Skånska Dagbladet, fars hustidning, tjäna syftet. Många var de intressanta artiklar jag läste på dass, särskilt under andra världskriget. Även på andra sätt försökte man förbättra hälsoläget i kommunen. 1905 beslöts man att gratis desinficera arbetarhem där smittosamma sjukdomar utbrutit ( det gjorde man även så sent som 1941 när hela busgänget på Bunkeflo Väster bland dem jag, hade hamnat på Trelleborgs epidemisjukhus i scharlakansfeber). En mera tragisk notering i protokollen som visar att den store dödaren., lungsoten, fortfarande fanns kvar, är att man 1914 efter

143

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

144

krigsutbrottet beslöt att ge kommunens TBC-sjuka extra kosttillskott. Då epidemier drog fram tvingades man tidvis stänga skolorna. 1910 stängdes Naffentorps skola i en vecka på grund av difteri.

ARBETARNA TAR ÖVER MAKTEN
Även om arbetarna redan vid sekelskiftet var många fler än den jordbrukande befolkningen hade de ingen makt och få engagerade sig politiskt eller fackligt Kampen för att överleva tog all tid och all kraft ( man arbetade 60 timmar i veckan) och många var nyinflyttade och hade annat att tänka på. Makten låg trots den begränsade skattereformen 1898 fortfarande stadigt i i böndernas händer. Först i och med storstrejken 1909 ( som arbetarna förlorade ) tycks den politiska medvetenheten ha ökat. Strejken medförde en stor turbulens i industrisamhällena i grannkommunerna och våldsamma slagsmål i vilka även arbetare från Bunkeflo kommun deltog) bröt ut mellan de lock- outade arbetarna och strejkbrytarna. Oron spred sig dock inte till Bunkeflo. Här fanns inga industrier och därför kunde inte heller någon motsättning uppstå mellan arbetsgivare och anställda. Jordbrukssamhället levde sitt liv och arbetarsamhällena sina.

Samarbete över de politiska gränserna,
Den enda direkta effekten av strejken blev att tonfallet mellan de två intressegrupperna hårdnade. Arbetarna vädrade morgonluft och bönderna fruktade den framväxande socialismen. På andra håll i Europa utbröt revolutioner och bönderna vara rädda att deras egendomar skulle konfiskeras om arbetarna fick makten Dessa å sin sida kämpade för få inflytande på kommunens styrning. Den osynliga gränsen mellan de besuttna och de egendomsiösa som består än i dag kom nu i öppen dager. Första världskriget utbrott innebar att motsättningarna tillfälligt lades åt sidan. Det var en svår tid inte bara för arbetarna utan också för andra. Nu gällde det att gemensamt se till att folk fick mat och bränsle. Helt plötsligt hade en ny gemensam fiende, hungern och kölden dykt upp och de två kombattanterna lärde sig av nödtvång att samarbeta. Inte ens oktoberrevolutionen 1917 åstadkom några svallvågor i Bunkeflo kommun. Det påtvingade samarbetet under kriget lade grunden till det goda förhållande som framgent skulle råda mellan arbetarna och bönderna. Visserligen förekom det även senare frågor dar de hade diametralt olika uppfattning med nu löstes problemen genom förhandlingar och samtal. 1910-talets hatfyllda stämning var för alltid borta.

En ny generation tar över.
1918 iycktes min farmor Sissa Karlsson som så många andra i kommunen bort i spanskan. Farfar Per Karlsson var då 73 år gammal. 1927 gick han ur tiden och ungefär samtidigt med honom försvann också de flesta av dem som under senare delen av 1800-talet flyttat in på strandmarken. Hans bror Anders Strand
dog 1932. Även många av de bönder som varit aktiva under samma period försvann nu. En ny generation både bland bönderna och arbetarna tog nu över. Inflyttningen till Bunkeflo strandmark på 1920 och 1930 talet medJörde att arbetarna nu fick en ännu större majoritet. Redan efter rösträttsreformerna 1918 och 1921 hade socialdemokraterna tagit makten. Den skulle de komma att behålla ända tills kommunen årsskiftet 1970-71 gick upp i Malmö stad. Depressionen.) arbetslösheten, strejken och händelserna i Ådalen gjorde att den politiska medvetenheten bland arbetarna i början av 1930-talet åter vaknade till liv. Vid valen på 30 och 40- talen åkte ungsocialisterna runt på lastbilsflak i kommunen och skanderade: “Rösta rätt rösta rött.” Men kampen riktade sig nu inte längre mot kommunens bönder utan mot samhället i stort. Nu gällde det makten i riksdagen och i riket som helhet.

En lugn politisk utveckling.
Bunkeflo har aldrig varit något radikalt samhälle. Avsaknaden av industrier har gjort att inga större konflikter upptod. Agitatorer med våldsbudskap har aldrig haft någon marknad i socknen. De flesta av arbetarna igde ju själv sina fastigheter och var inte mottagliga för uppmaningar till fördelning av jord och egendom. Bortsett från i början av seklet och efter depressionen på 1930-talet var det politiska klimatet lugnt och samarbete over partigränserna gott. Män som Nils Andersson, John Johnsson och Hugo Weibull hade flertalets förtroende eftersom man visste att de alla hade kommunens bästa för ögonen. Situationen var så lugn och samarbetet så gott att det största problemet inom partierna var att finna folk som var beredda att engagera sig politiskt och ställa upp i kommunalvalen. Under socialdemokraterna frammarsch på 1930-talet bildades i Bunkeflo en ungdomsklubb och en kvinnoklubb. Den förra hade lika mycket en social funktion som en politisk och dess främsta insats på lokalplanet var att agera för att kommunen skulle lä en idrottsplats. Den senare arbetade främst för att stärka kvinnornas ställning i samhället och förbättra barnens villkor och de medlemmar som kom med i kommunstyrelsen gjorde ett gott arbete. Från tjugotalet framåt till sin alltför tidiga bortgång dominerade Nils Andersson helt den politiska scenen och höll ett fast grepp om kommunens styrning. Hans sista och kanske viktigaste insats innan han gick bort och som han själv aldrig fick se frukterna av var att ordna så att kommunens ungdomar kunde köpa hus och tomter till rimliga priser. De flesta av dem bor kvar än idag.

144

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

145

 

NÅGRA UTDRAG UR KOMMUNALSTÄMMEPROTOKOLLEN 1890-1918(med kommentarer).

De protokoll som använts vid skrivandet av avsnittet Bunkeflo på farfars tid har inte medtagits här. Ordförande var i början Per Josephsson och många av protokollen skrevs av lärarna Hans Lundh och senare av Olof Wahlstein och Johannes Byman.

1891
beslöts att sätta in kakelugnar i alla fyra stugorna i Vintrie fattighus. Man skulle bygga tvätthus till fattighuset
i bränd tegel. Dessutom lades spåntak och cementgolv.

1892
utses barnmorskan Kjersti Malmqvist till vaccinatör i socknen
(ordet socken användes till långt in på 1900- talet trots att Bunkeflo sedan 1862 varit en kommun). Nu dyker för första gången Olof Wahlsteins namnteckning upp på ett protokoll.

Fattighjonen Kersti och Marna Jönsdotter å no 7 & 8 i Vintrie har avlidit. Huset köpes av Hans Mathiasson för 525 kronor. Pengarna går till kommunalkassan (även så sent som 1892 tvingades folk som togs in påfattighuset att skriva över sina hus påkommunen). Nu beslutas också om förbud för bierförsäljning.

1893
beslöts att Naffentorps fattighus skulle rivas. Huset var kommunens, jorden naffentorpböndernas gemensamma egendom. Bönderna skulle ersättas för jorden och auktion skulle hållas påhuset.
Beslut att annonsera efter barnmorska med skyldighet att bo i kommunen (barnmorskan var Elna Olsson som bodde på
Limhamn och hon hann väl inte alltid fram i tid). Ny barnmorska blev Bothilda Hagberg från Mellangrevie. Nu diskuteras också inköp av mark för uppförande av ett gemensamt fattighus för hela kommunen (kommungården).

1896
Hans Mathiasson blir nu ny nämndeman efter sin gamle motståndare frän järnvägsstriden. Oskar Bager.

1897
Limhamns fiskare hade ansökt om att få upptaga sten ute efter kusten på
kommunens ägor men fick avslag.
(Stenarna skar sönder näringarna. Utsocknes lyckades sällan få ut något av kommunen).

1898
Skräddare Andersson i Vintrie gav 350 kronor för sockenstugan. Nu fanns inget hus till brandsprutan och likvagnen. Nytt skulle uppföras vid nordöstra hörnet av gamla kyrkogården med fasad ut till vägen (det finns ännu kvar och används av kyrkogårdspersonalen).

1900
En tillsatt kommitté föreslog att 300 kronor skulle anslås av Husmodersföreningens medel till inköp av böcker till kommunbiblioteket. Några böcker var fullständigt sönder, andra behövde ombindas och nya köpas.

1901
Nu förekommer Johannes Bymans namn för första gången i protokollen.

1904
antas artilleristen Wilhelm Lindskjöld att för 60 kronor per år vara fjärdingsman. (Han bodde i Vintrie. Korpral Berg hade väl tröttnat på att varje lördagskväll slåss med fulla arbetare påVintrie järnvägsstation).

1905
föreslås att gångbana läggs från Bunkeflo strandmarksväg förbi kyrkan till Vintrie järnvägsstation. Stora svårigheter föreligger med postgången i socknen p.g.a. den alltmer ökade frekvensen vid Vintrie järnvägsstation.Posten skall nu delas ut sex dagar i veckan i stället för som tidigare fyra.

145

 

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

146

1908
flyttar Hans Mathiasson som ägt Vintriegården från kommunen.

1913
kom lärarinnan Ingrid Hansson in som suppleant i socknens pensionsnämnd (Detta är det första exemplet i
Bunkeflo på att en kvinna tilldelas ett förtroendeuppdrag!)
Prövningsnämnden har gjort vissa ändringar i taxeringen speciellt vid Naffentorps strandmark. Bland dem som fick sänkt taxering fanns min far Emil Persson men inte min farfar Per Karlsson och Ferdinand Westerdahl Antagligen hade de kläckt ur sig ett antal otryckbara omdömen för mycket om taxeringsnämndens ledamöter.

1914
Nytt reglemente hade kommit om skogsved. Beslöts att kommunen skulle befrias från detta reglemente då ingen skog här finnes. (Kriget hade nu kommit och stor bränslebrist rådde). Man fick ta stora lån för att kunna köpa ved till skolorna och fattighusen. Furuskogen på Elinelund höggs ner för att man skulle få ved till ångloken. (Nu var det slut med dansandet till Nils Månssons harmonika för alltid.)

1915
bestämmes att hundskatten för 1916 skall vara fem kronor
(pengarna gick till skolkassan).
Avslogs ansökan om dyrtidstillägg för socknens barnmorska (lärarna hade fått men det betalade staten).

1917
Nu spökar taxeringstvisten från 1913 igen. Tydligen hade det blivit rättssak av ärendet. Återigen var det min farfar Per Karlsson och Ferdinand Vesterdahl som var på tapeten men även andra. Här finns ett festligt inlägg:

Genom kända förhållanden synes denna taxeringstvist hafva tillkommit mera för att göra angrepp mot vissa af taxeringsnämndens ledamöter och dess ordförande än för vinnandet af rättelse i en förmenad orättvis taxering. Detta framgår äfren af de personliga anfall och det hätska skrifsätt som de klagande använda i sina förklaringar. Vidare anser stämman att de klagande på oförsyntaste sätt genom användandet af ovederhäftiga intyg och oriktiga uppgifter medvetet sökt vilseleda de dömande myndigheterna. Stämman instämmer i öfrigt i hvad dess ombud i målet anfört och anhåller att besvären ogillas.”

Olof Wahlstein och handlare Bååth hade utsetts att föra kommunens talan. Säkert vågade de inte visa sig på strandmarken under den här tiden. Strandmarkssmåbrukarna hade tydligen gett sig fan på att de inte skulle ge sig Taxeringen var också orättvis. Egendomar med samma areal som låg strax intill varandra hade fått helt olika taxering. Tydligen hade de själva försökt avfatta en skrivelse och där med sin bristande skrivförmåga använt en del saftiga uttryck som ansågs ärekränkande. Mot skollärarnas juridiskt välformulerade inlägg stod dessa enkla människor sig slätt. Farfar hade säkert inte varit med och avfattat skrivelsen, han kunde knappt skriva sitt eget namn. Men ordets gåva hade han (han kallades inte ”Per Rovare” utan orsak) och säkert hade han kläckt ur sig ett och annat om taxeringsnämndens ledamöter. Hur det slutade vet jag inte. Farfar hade 1915 tagit ett lån på 1000 kronor i Oxiebanken som jag inte kunnat förklara orsaken till, han var inte den som tog lån i onödan. Troligen var det för att kunna betala rättegångskostnaderna. Ilskan mot Per Karlsson och de andra omfattade tydligen inte ätteläggen ty på samma stämma valdes min far Emil Persson in i 1918 års taxeringsnämnd på en av böndernas platser. Att detta också gav upphov till en komisk dispyt är en annan historia. Lägg märke till att den som skrivit protokollet fortfarande använder gammalstavning trots att nystavningen införts redan 1908.

1918
Lantbrevbärare Elof Ekholm anhåller om tillägg i lönen med 17 öre per dag att utgå från den 1 januari 1918. Detta beviljas om postverket ger honom samma belopp. Man påtalade att Ekholm alltid skött sin tjänst till allmänhetens fulla belåtenhet men ansåg att han i första hand bort vända sig till postverket.

DETTA VAR DET SISTA PROTOKOLLET I DENNA VOLYM

146

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

147

147

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

148

148

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

149

149

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

150

150

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

151

151

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

152

152

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

153

 

153

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

154

154

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

155

155

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

156

156

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

157

157

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

158

158

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

159

159

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

160

160

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

161

161

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

162

162

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

163

163

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

164

164

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

165

165

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

166

166

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

167

167

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐
168

168

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

169

169

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

170

170

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

171

171

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

172

172

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

173

173

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

174

174

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

175

175

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

176

176

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

177

177

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

178

178

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

179

179

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

180

180

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

181

181

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

182

182

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

183

183

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

184

184

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

185

185

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

186

186

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

187

187

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

188

188

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

189

189

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

190

190

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

191

191

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

192

192

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

193

193

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

194

195

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

195

195

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

196

196

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

197

197

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

198

198

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

199

199

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Klicka här för att komma till sidorna 200 - 307

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)