Sidorna 399 - 494

95 sidor laddades på ...ms.

   För att söka i texten (se INLEDNING), tryck "Ctrl+F", då öppnas en sökruta upptill eller nertill i fönstret.

Klicka här för att komma till sidorna 308 - 398

omslaget.jpg

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

399

399

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

400

”LILLA VINTRIE”

 

 

Bakgrund.
Detta lilla tättbebyggda samhälle som ligger söder om kyrkogården och väster om Vintrievägen har cn rad samverkande omständigheter att tacka för sin tillkomst. På 1700-talet var Vintrie 7 & 8 ett utsocknes frälsehemman på 3/4 mantal tillhörigt Torups gård, ett av tre hemmanen som fick ligga kvar på den gamla byplatsen efter enskiftet 1806 (de andra var Vintriegården och Erlandsro). Innehavaren, Ola Larsson, avled år 1811 och i samband med detta ärvde Truls Andersson, född i Naffentorp 1781, 17/648 mantal av egendomen. Själva stamhemmanet övertogs av Ola Larssons son, Jöns Olsson. Truls Andersson som varit dräng på gården hade 1809 gift sig med dottern Sissa. Som nygifta bodde de på Bunkeflo strandmark. Enligt Ola Larssons bouppteckning från 1812 fick de överta den västra delen av Vintrie 7 & 8:s ägor på 17/648 mantal, då värderad till 123 Rdr 21 shilling. De flyttade dit och byggde ett hus med ett kostall. (Fred-Arne Ahnelöf som tillsammans med sin hustru Anna-Lisa nu äger huset har i en uppsats redogjort för dess vidare öden). Truls köpte också några av de andra syskonens arvslotter för 800 riksdaler så att hans sammanlagda ägor uppgick till ungefär 1/8 mantal. De låg i hemmanets västra del från nuvarande Wennerbergs gränd i norr (som går söderut från Ekströms väg ) ner till Vintrie Idrottsplats i söder (vars jord då tillhörde Vintrie 1 & 5). Husen på östra sidan Vintrievägen tillhörde därför också Lilla Vintrie.

Truls hade tydligen tagit sig vatten över huvudet och hade ekonomiska problem. Redan år 1816 tvingades han genom offentlig auktion sälja en del av sin mark till klockaren Anders Lundquist och 1822 sålde han 1/16 mantal till Per Jönsson för 833 Rdr 16 sh. Detta räckte inte mr att ordna upp ekonomin ty året efter sålde han ett och ett halvt tunnland till Peter Gall som 1828 sålde det vidare till Anders Lindvall ( en sentida ättling till honom, Julius Lindvall blev 1930 Vintrie IK:s förste ordförande). Dessa tre fick lagfarter på sina egendomar 1824. Truis hustru Sissa dog i nervfeber (tyfus) 1826 och lämnade honom med åtta barn. Han hade då stora skulder. 1828 tvingades han lämna det som var kvar av sin egendom på Vintrie 7 & 8. Samma år gifte han om sig men änkan Bengta Persdotter på ett av Bunkeflo 9-hemmanet på 1/45 mantal. Det är det småbruk som på 1930-och 40-talet var Artur Olssons trädgårdsmästeri. Han återvände därför till Bunkeflo strandmark där han bott som nygift med sin första hustru Sissa. Hennes systrar satt då som välbeställda ”gåramoror” på två av de tre större Bunkeflo 9-hemmanen så han hade nära till släkten. Hans ägor på Vintrie 7 & 8 köptes då sannolikt av sockenskräddaren Anders Nilsson. Denne hade utbildat sig i Köpenhamn och flyttade därifrån till Vintrie. År 1835 flyttade han till Bunkeflo 1 och hans egendom togs då över av smeden Jonas Lindgren. Kanske var han svärson till Anders Nilsson ty hans hustru, med vilken han hade åtta barn, hette Bengta Andersdotter.

Under 1830-talet styckades de fyra småbruken upp ytterligare och en del bytte ägare. De flesta som flyttade in var hantverkare. Ett av de större småbruken förvärvades av snickarmästare Per Malmgren som utförde snickeriarbetet när Bunkeflo bys andra skola byggdes 1844. Klockaren Anders Lundquist hade sitt koställe kvar. Hos honom bodde hans försupne svärson, vice organisten Anders Johansson, som varit Naffentorps skola förste lärare men som sedan blev lärare i Bunkeflo skola. Han avskedades 1842 p.g.a. dryckenskap. I detta embryo till en ny by bodde också på 1830-talet fyra husarer och två avskedade husarer (gratualister). En av dem, Sjune Lundberg, var husar vid Kronprinsens Regemente i Malmö. De andra var sannolikt indelta knektar och f.d. knektar från socknen eller grannsocknarna (Vintriegården och Erlandsro hade egna ryttarhus med kålhagar på sina egendomar).

Medan i Bunkeflos och Naffentorps byar flera gatehus hade fått ligga kvar på den gamla byplatsen efter enskiftet hade ägarna till storgårdarna som senare blev Vintriegården och Erlandsro motsatt sig att gatehusfolket fick bo kvar på deras ägor varför samtliga gatehus revs. De av de avhysta, främst hantverkare och avskedade knektar, som hade råd att köpa en jordbit slog sig ner på Lilla Vintrie. En del flyttade till den dittills obebyggda Skumparpsgrunden. Förutom hantverkare och knektarna började nu också husmän som bodde i gatehus flytta in. Alla odlade sin egen lilla jordlott men de flesta, även hantverkarna , gjorde också dagsverken under odlingssäsongen på de större gårdarna i byn. Sammanlagt fanns där på 1830-talet 14 familjer Det var ett ungt samhälle där de flesta familjefäderna var i 30-40-årsåldern och i byn fanns då liksom framledes många barn.

Samhället växer till.
År 1845 hade antalet ökat till 21 och ytterligare mark hade styckats av. 1860 fanns där 31 hus och ägoförhållandena var nu så kaotiska och komplicerade att man tvingades begära laga delning av hela hemmanet Vintrie 7&8. Detta gick tydligen utan tvistemål och alla tycks ha varit nöjda med resultatet. Sex ägare hade mantal och på deras ägor fanns de andra friköpta husen. Den största andelen ägdes av Gertrud Nilsdotter, änka efter snickaren Per Malmgren. Per som tidigare haft 1/16 mantal av Truls Anderssons jord hade på 1840-talet köpt själva stamhemmanet med den gamla gården och därmed blivit den största markägaren på Vintrie 7&8. Tydligen var han en driftig och framgångsrik karl. Han hade avlidit 1852 och hans bror, Peter Malmgren, representerade sterbhuset vid skiftesförhandlingarna (senare skulle sonen

400

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

401

Nils Malmgren ta över gården som kom att vara i släktens ägo ända tills 1893). Också efter skiftet var det bara de största jordägarna som hade mantal även om ägarna till de mindre enheterna nu fick sin äganderätt lagligen fastställd. I Lilla Vintrie bodde under perioden 1862 - 64 sammanlagt 205 personer, dock inte alla samtidigt. Omsättningen var stor, 27 familjer flyttade in och bara sju ut. Det stora inflyttningsöverskottet visar att Lilla Vintrie nu genomgick en snabb expansion. Även på östra sidan av Vintrievägen hade mark nu börjat styckas av och här uppstod så småningom ytterligare ett samhälle med ett flertal hus på små tomter. De flesta hushållen omfattade man och hustru och ett till fyra barn och medelåldern var låg. Där fanns dock även familjer med många barn. 23 av familjcf3rsörjarna betecknas i husförhörsboken som husmän. De flesta av dessa var troligen säsongsarbetare på de större gårdarna i Vintrie by, Vintriegården och den som senare blev Erlandsro. Medan i Bunkeflo och Naffentorps byar de flesta gatehusen fick ligga kvar efter enskiftet fanns där inga kvar på Vintrie gamla byplats och behovet av arbetskraft till storgårdarna var sannolikt en av anledningarna till att Lilla Vintrie kom till. Som ett nya tidens tecken fanns nu också fem som betecknas som arbetare, Kalkbrottet vid Annetorp på Nytorp hade öppnats på 1860-talet och började dra till sig arbetare. Ännu var dock Lilla Vintries utveckling till ett samhälle befolkat av kalkbrottsarbetare bara i sin linda.

Kalkbrottsarbetarna flyttar in.

Från och med 1870-talet genomgick Lilla Vintrie en snabb utveckling. De flesta som nu flyttade in arbetade i kalkbrottet på Nytorp. Där rådde stor bostadsbrist och många arbetare slog sig ner i Bunkeflo socken främst på Bunkeflo strandmark men även i Lilla Vintrie, de samhällen som låg närmast arbetet dit man fick gå i ur och skur vinter som sommar. Antalet hus som 1860 hade varit 31 hade nu ökat ytterligare men många hyrde in sig, främst ensamstående yngre arbetare. Omsättningen var stor, så snart bostad kunde ordnas på Nytorp flyttade arbetarna dit. En del köpte dock hus och blev kvar. Järnvägens tillkomst 1886 påskyndade utvecklingen men det som verkligen satte fart på expansionen var tillkomsten av bibanan mellan Tygelsjö och Klagshamn som öppnades 1898. Nu kunde man bo i Vintrie (och i Skumparp) och ta tåget till arbetet i Klagshamns kalkbrott, Under de första decennierna av 1900-talet upplevde Lilla Vintrie sin storhetstid. 1913 fanns där 60 hus. Då bodde där flera hundra personer varav många inneboende eller familjer som hyrde uthusen. Samhället var lite av Bunkeflo kommuns Klondyke. Flera av hustrurna hade oäkta barn med i boet (under perioden 1907-1913 fanns där 17 oäkta barn) och även ensamma och frånskilda mödrar slog sig ner i byn. Flera av dessa betecknas som arbeterskor och kan sägas utgöra föregångare när det gäller kvinnans frigörelse. Nu var det inte i första hand folk från grannsocknarna som flyttade in; många kom från andra delar av Skåne och några som var stenhuggare ända från Blekinge. Under perioden 1907-1913 flyttade 20 familjer in och 27 ut, sju av dem till Malmö. Järnvägens tillkomst gjorde att fler som bodde i Lilla Vintrie hade sin utkomst i Malmö än i de andra arbetarsamhällen i socknen med undantag av Svågertorp och en del föredrog att flytta dit. Fortfarande fanns det många barn i byn och i Bunkeflo skola där barnen gick fick man inrätta parallellklasser och anställa fler lärarinnor.

Lilla Vintrie stagnerar.

 

 

1931 stod Lilla Vintrie på sin höjdpunkt. Då bodde 294 personer i detta lilla tättbebyggda samhälle. Sedan kom depressionen och andra världskriget och samhället stagnerade. På 1920-talet styckades ett stort antal tomter av på Bunkeflo bys strandmark och befolkningens tyngdpunkt flyttades från samhällena nära de gamla byarna till kommunens strandnära västra delar. 1927 stängdes bibanan mellan Tygelsjö och Klagshamn och vid krigsutbrottet 1939 lades cementfabriken i Klagshamn ner. Många i Lilla Vintrie förlorade nu sina arbeten. Industrierna i Malmö drog till sig arbetskraft och ungdomarna flyttade dit. 1971 lades järnvägen ner. Kvar i byn blev nu mest pensionärer och Lilla Vintrie blev ett sovande samhälle. 1 dag 1998 har det åter vaknat till liv. Liksom Skumparp har det blivit en populär pendlarförort där folk som arbetar i Malmö bor och trivs. De gamla gatehusen har restaurerats och byggt om och till, inte alltid pietetsfullt, och i samhället finns åter unga familjer med barn. Harald Nilssons lanthandel är sedan länge nerlagd. Den kom till 1878 efter det att näringsfriheten utvidgats på 1860-talet och hade i början många ägare. År 1911 köptes den av Haralds far Axel Anton Nilsson. 1 huset väster om hade Agda Andersson ett kafé med hembageri och en mjölkaffär. På andra sidan Vintrievägen även det på Lilla Vintrie 7 & 8 låg Anna Åkessons affär som 1949 togs över av Solidar. Alla år nu borta och i Vintrie finns inga affärer kvar. Lilla Vintrie är det enda arbetarsamhället som våra släkter inte haft någon anknytning till. Nu bor där emellertid Tore Gullbergs dotter Eva Mårtensson och Helmer Foukts dotter Ulla Lindquist med sina familjer.

 
OMRÅDET ÖSTER OM VINTRIEVÄGEN OCH NORR OM VINTRIE JÄRNVÄGSSTATION

Eftersom Truls Anderssons mark sträckte sig österut till Wennerbergs gränd ligger husen på båda sidor om Vintrievägen också på Lilla Vintrie. Några av dem, som Vintrie bys första smedja är gamla och går tillbaka till första hälften av 1800-talet. Andra så som det polis Gren ägde är betydligt yngre och byggda på 1900-talet.. Även en del av husen längs Ekströms väg, bland dem det s.k. epidemisjukhuset, härstammar från 1800-talet. I södra delen av området vid Per Linsjös väg ligger tvåvåningshus byggda i tegel på 1930-talet. En av dem som 

401

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

402

402

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

403

403

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

404

404

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

405

405

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

406

406

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

407

407

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

408

408

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

409

 

409

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

410

410

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

411

411

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

412

412

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

413

413

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

414

414

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

415

415

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

416

416

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

417

417

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

 

418

418

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

419

419

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

420

420

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

421

421

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

422

422

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

423

423

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

424

424

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

425

425

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

426

426

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

427

427

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

428

428

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

429

429

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

430

430

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

431

431

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

432

432

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

433

433

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

434

434

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

435

435

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

436

436

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

437

437

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

438

438

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

439

439

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

440

440

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

441

441

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

442

442

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

443

 

443

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

444

 

 

444

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

445

445

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

446

446

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

447

STRANDHEM

Detta område ligger mellan Strandhemsvägen i norr och Naffentorp 16:s strandängar i söder. På den norra delen av dessa ängar låg två avstyckade småbruk där det gemensamma boningshuset, ett dubbelhus, låg och ligger en bit väster om nuvarande Klagshamnsvägen. Det sydligaste av dessa småbruk som hette Strandvik ägdes på 1930-talet av Bror Nilsson och det nordligaste som ägdes av murare Ahlroth hette Strandhem. Efter detta småbruk har området fått sitt namn. Strandmarken mellan Klagshamnsvägen och havet bestod av ett antal smala remsor. De sydligaste tillhörde Naffentorp 16 medan de övriga ägdes av olika Naffentorpshemmen. I mitten av 1930-talet använde Naffentorps bollklubb ängarna på den nordligaste delen till fotbollsplan.

Efter att socialdemokraterna fått makten var ambitionen att arbetarna skulle kunna skaffa sig ett eget hem och ”Vårt Hem-rörelsen“fick ett uppsving. För dem som av ekonomiska skäl inte kunde eller som inte ville skaffa sig ett eget hus inrättades nu ett antal koloniområden främst inom Malmö stads gränser men även i grannsocknarna. År 1938 köpte HSB hela den strandmark som skulle bli Strandhems koloniområde och styckade upp den i ett stort antal tomter med smala gångar emellan. Tomterna utbjöds i första hand till folk som bodde i HSB-fastigheter varav flertalet var arbetarfamiljer. De flesta var på omkring 600 m² och kostade 50 öre per kvadratmeter. En förening bildades och lagfarterna på tomterna låg hos föreningen. Under andra världskriget användes de flesta att odla potatis och rotfrukter på men efterhand uppfördes kolonistugor. Några byggdes på platsen av avfallsvirke som ägarna kunde få tag i men många var arbetsbodar eller fiskebodar och gamla kanin- och duvhus som fraktades dit. Av dessa finns idag nästan inga kvar. När andra världskriget var slut och tiderna blev bättre anlades trädgårdar med gräsmattor och rabatter och riktiga sommarstugor byggdes.

Samtidigt byggdes de gamla till och om. Någon avloppsledning fanns inte utan man fick ha latrintunnor som i en del stugor så småningom ersattes med mull- eller eltoaletter eller med vattenklosetter med septiktankar. Vattnet var påkopplat bara under sommarsäsongen. Området sågs till och sköttes av en anställd vaktmästare som bodde i ett av föreningen ägt hus uppe vid Klagshamnsvägen. I många år var det Olof Skans som sedan efterträddes av Henry Persson vars föräldrahem låg strax intill. Han var vaktmästare i nästan tio år innan han gick bort, 63 år gammal. Fram till in på 1980-talet då området fick ett riktigt avlopp och riktiga vattenledningar anslutna till det kommunala avlopps- respektive vattensystemet var de flesta som bodde på området fortfarande arbetare eller ättlingar till arbetare. Många av de gamla hade gått bort men ofta övertogs stugorna av något av barnen. Man kunde då få en riktigt bra stuga med inventarier för omkring 50-tusen kronor. Redan då hade en del folk flyttat dit och bodde där permanent vilket var emot föreningens stadgar och de fick inte stå mantalsskrivna där. Sommarvillorna fick inte överstiga en viss storlek och skulle vara byggda i trä.

Efter att avloppet och vattnet kom har priserna rasat i höjden och området helt ändrat karaktär. Uppgifter om priser på 800 000 kronor för en tomt med stuga på har förekommit och tomter med fallfärdiga stugor har sålts för 300 000 kronor, d.v.s. tusen gånger så mycket som de ursprungligen kostade! De gamla hembyggda stugorna har successivt rivits och ersatts med västkuststugor och villor i trä. Vissa har varit för stora och hot om viten och rivning har förekommit. Föreningen finns kvar och heter nu Fritidsområdet Strandhem, Ekonomisk Förening men allt fler flyttar in och bor där permanent. Lagfarterna ligger nu hos de enskilda ägarna. Det gamla arbetarkoloniområdet är borta och de som bor där nu är ofta välutbildade tjänstemän och egna företagare. Liksom i Skumparp har det blivit inne att bo på Strandhem. Den främsta anledningen är närheten till havet. Detta kan dock ha sina nackdelar. Från tid till annan har områdets strandnära delar översvämmats och vattnet gått in i stugorna. Nu har man uppfört en strandvall som skall hindra vattnet från att tränga in.

Under några år i början av 1980-talet hyrde vi en stuga på Strandhem och trivdes utmärkt. Området är grönt och lummigt med mycket träd och buskar som nu börjat få ge plats åt de allt större villorna . Där fanns då (och finns) en liten affär som är öppen på sommaren. De ligger mitt i området bredvid en öppen rund plats där man hade midsommarstång och dans. Man har också byggt en badbrygga ut i havet och på den brukade man ha bryggdans i augusti när folk hade kräftskivor i sina trädgårdar. Traditionerna har, så vitt jag vet, behållits, men den starka sammanhållningen som fanns förr och som berodde på att nästan alla kom ur arbetarklassen är nu borta. Många av våra släktingar har under årens lopp haft sommarstugor på Strandhem. Min kusin Syster Johansson som var dotter till min farbror Johan Karlsson hade en stuga där sedan området bebyggdes tills i fjor då hon gick bort, 82 år gammal. Hennes son Staffan äger nu stugan. Flera av Annas syskon har också haft stugor på Strandhem. Efter kriget uppfördes en stor två våningsbyggnad i trä med platt tak på en stor tomt i områdets östra del. Den ägdes av handikappföreningen Värnet som hade den som sommarhem åt rullstolsbundna personer, mest unga människor. Föreståndaren hette Tage Lood. Huset är nu sedan länge en privatbostad och har byggts till och moderniserats.

447

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

448

448

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

449

449

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

450

450

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

451

451

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

452

452

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

453

BUNKEFLO BYS STRANDMARK

Även på Bunkeflo bys strandmark har det bott folk sedan urminnes tider. De många fornfynden längs Järavallens fortsättning söderut vittnar om en tidig bosättning De flesta av dem som bodde där torde ha varit fiskare. Enligt gamla dokument skall där också ha funnits en hamnplats. I Christian II:s “Ordinants eller saakaidte verdslige lov“ från 1522 nämns en “Poorse Haffun“ i Bunkeflo. I Malmöhus räkenskaper för åren 1580-1649 kallas den “Porsehavnen“ och där anges att den låg vid Bunkeflo bys strandmark. Exakt var den låg vet ingen i dag. Kanske låg den i “Kärringahålet“ en djup vik i södra änden av Stenören som när vi var barn var fylld med dy. Enligt den muntliga traditionen skall en bondmora ha kört ner sig där med häst och allt när isen brast då hon var nere för att hämta sten till husbygge, där av namnet. Då vi på 1940-talet från en roddbåt lodade djupet med en två meter lång stör nådde vi inte bottnen på dyn. Kanske var det där”Poorse Haffun” låg och kanske var det från början en nordlig motsvarighet till den vikingahamn man hittat i Fotevik. Pors är en vedartad växt av släktet Myrica och används som brännvinskrydda, särskilt i Danmark.

Den första bebyggelsen.
På 1800-talet befolkades Bunkeflo strandmark senare än Naffentorps. Först 1877 var hemmansklyvningen av strandmarken genomförd och Bunkeflo 9:s delades inte för än 1885. Först nu kunde folk flytta in, köpa en bit jord och bygga hus. Redan tidigare bodde där dock folk. På Topografiska Corpsens karta från 1860 finns fyra byggnader markerade, två mindre gårdar och två gatehus. Gårdarna låg längs fästigen mellan Bunkeflos och Naffentorps strandmarker och gatehusen vid västra delen av Bunkeflo bys strandmarksväg (nu Bunkeflovägen). Den största gården som 1894 köptes av min farfars bror Anders Strand ägdes 1876 av Bothilda Persdotter och var på sju tunnland, den andra som var på fem tunnland av åbon Lars Persson. Den köptes 1914 av Edvard Holmström vars hustru Maria 1914 öppnade Bunkeflo Västers (som strandmarken nu började kallas) första speceriaffär där. Tidigare hade de haft en affär i min fars uthus på Naffentorps strandmark. Båda gårdarna var från början avkluvna från hemmanet Bunkeflo 1. Gatehusen var enligt den muntliga traditionen gamla soldat- eller båtsmanstorp. Det västligaste som låg i hörnet av Bunkeflovägen och nuvarande Björkallén kallades när vi var barn för ”Fromahused” efter en familj From som flyttade in från Naffentorp 1916. Det andra kallades ”Nils Johannahused” efter en kalkbrottsarbetare som flyttade in 1904. Alla fyra byggnaderna är sedan länge rivna. Där Strands kringbyggda halmtäckta gård låg finns nu en bensinstation. Holmströms tomt är obebyggd och gatehusen har ersatts med moderna villor. Enligt en envis muntlig tradition skulle kaféhuset där min mor föddes på ovanvåningen 1891 vara det äldsta huset på Bunkeflo Väster. Detta är dock fel huset finns inte med på 1860 års karta och torde ha byggts senare. I ett annat gammalt hus som senare köptes av Johan Jönsson bodde enligt min far som var född 1885 Bunkeflo bys fähöre. Han kallades ”Blarren” och hade även ett skjul på hjul nere på strandängarna. Blarren hade en stav med käppar i en ring upptill som han slog efter kreaturen med. På 1913 års ekonomiska karta finns bara ett hus markerat väster om Strandvägen. Det byggdes 1903 av skomakare Jöns (Svensson) Ekdahl som flyttat in från Naffentorps strandmark. Till huset hörde då en större bit mark omgärdad av popplar och Ekdahl hade även en häst.

De första kyrkskrivna invånarna.
De första som var kyrkskrivna på Bunkeflo bys strandmark hittar vi i husförhörsboken från 1835-39. Då fanns där en husman. Anders Bengtsson. född 1810 i Bunkeflo socken och hans hustru Anna samt en dotter. Hos dem bodde sjöartilleristen Per Bengtsson Björn som troligen var släkt med Anders. Anders Bengtsson dog redan 1836 men hans änka bodde kvar.
En annan husman, Nils Jönsson, född i Tygelsjö 1811 flyttade in från Hököpinge 1841. Hans hustru, Hanna
Jönsdotter, var född i Bunkeflo socken 1816. De fick fyra barn. Troligen var både Anders och Nils fiskare. (Ungefär samtidigt flyttade de första fiskarna in på Naffentorps och Hyllies strandmarker). 1855 fanns på
Bunkeflo strandmark en ogift fiskare, Per Jönsson Han var född 1831.
Nanna Lundh-Eriksson nämner i en av sina böcker att det på 1880-talet “vid sjön” bodde en förfallen stackare som hette Jöns Lundgren som fiskade räkor. Dessa kostade då 25 öre pottan (något mindre än en liter). En gång i veckan gick han till stan och sålde sin fångst. Där drack han upp hela förtjänsten. När han på väg hem till strandmarken passerade genom Bunkeflo by sjöng han för full hals olika slagdängor som “Konung Fredriks död“, ”På blomsterklädd kulle”, och ”Amanda satt “. Barnen blev rädda för honom. När han var nykter var han en snäll karl och lärare Lundh och de andra i byn köpte då räkor av honom.

Kalkbrottsarbetarna flyttar in.
Från mitten av 1860-talet började en ny typ av folk flytta in på strandmarken. Nu var det inte längre fiskare utan arbetare på det nyöppnade kalkbrottet vid Annetorp och kalkugnen på Nytorp. Utvecklingen gick dock

453

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

454

långsammare än på Naffentorps strandmark. Först efter hemmansklyvningen 1877 styckades små koställen på omkring ett tunnland av från Bunkeflohemmanens tidigare ängavångsmark öster om fästigen och på 1880-talet byggdes där flera gatehus bland dem Maria Bengtssons, kafehuset, Törnquists och Hubert Foukts (”Per Persahuset “). Alla dessa finns kvar. Gustav Jönssons, där byn fähöre “Blarren“ bodde, och som nu är rivet kan ha kommit något tidigare. Detta skedde samtidigt som koställen styckades av från två av Naffentorp 1- hemmanen (Öhbergs och Strandgården). Vem som från början ägde dessa koställen på Bunkeflo strandmark vet vi inte. Kafehuset köptes 1898 av arbetaren Jöns Vinquist som flyttade in från Stora Hammar och huset söder om såldes 1903 av bankusken Jöns Olsson som var född i Vollsjö 1871 och som flyttat in från Hyllie 1897. Det köptes av varvssmeden Ander Olof Törnquist som var född i Svedala 1868 och hans hustru Maria. När Jöns sålt huset emigrerade han tillsammans med sin hustru och sina fyra barn till “Nordamerika“. Hans var en av mycket få familjer i Bunkeflo som flyttade till det stora landet i väster (På Limhamn emigrerade samtidigt nästan var tredje som lämnade samhället). 1920 tog Anders Törnquists son, Anders Arnold Törnquist, över huset. Han kom från Ystad där han varit värvad korpral.

Även på strandmarksvägens södra sida skedde avstyckningar. År 1898 köpte Annas farmors bror, Nils Månsson, ett koställe där och byggde ett lerstenshus. Han hade gift sig med Anders Strands äldsta dotter Oliva. Nils som var bondson kom från Fågeltofta på Österlen och arbetade på “Banan“, cementbolaget privata järnväg. Väster om Nils ställe låg (och ligger) ett dubbelhus där den södra halvan 1905 köptes av Anders Lorens Sten. Denne var en av de tidigaste arbetarrepresentanterna i kommunstyrelsen och satt i taxeringsnämnden och i skolstyrelsen. Under första världskriget satt han i kristidsnämnden. Alla dessa kom utsocknes ifrån. Några av dem som flyttade in kom dock från andra delar av socknen. År 1806 köpte Annas morfar Hilbert Foukt och hans hustru Elina, som båda var födda i Skumparp, kostället söder om smed Törnquists. De hade det till 1926 då de byggde ett hus på det nya Bunkeflo 9-området. Hilbert arbetade som schaktare vid grävmaskinen i Limhamns kalkbrott. Huset vid strandvägen köptes av Per Persson som körde plantskolans häst. I folkmun kallas det än i dag för “Per Persahused“. Skomakare Ekdal hade innan han byggde sitt hus 1903 bott i Lars Westerdals hus på Naffentorps strandmark. För några av dem som fått arbete inom kalkindustrin på Limhamn blev Bunkeflo bara en mellanlandningsplats. Min morfar, Petter Nilsson, som kom från Hammarlöv och som fått arbete som kalkbrännare på Nytorp hyrde 1890-91 övervåningen på kafehuset och där föddes min mor Emma i juli 1891. Sedan bodde han i ett hus på Sibbarp tills han 1918 blev brännmästare i Östra Torp. Annas farfar, Johan Hansson, som var stenhuggare i kalkbrottet och hans hustru Kristina hyrde 1900-91 det hus som sedan köptes av Hilbert Foukt. Där föddes dottern Ester som blev blind som barn. Johan var född på Dybecks gård där hans far var birkusk. Han flyttade in från Grönby. Från 1901 till 1908 hyrde han i ett hus på Nytorp. Sedan återvände familjen till socknen där Johan 1908 köpte ett hus på östra delen av Strandgårdsvägen på Naffentorps strandmark.

Till skillnad mot i Naffentorp förblev i Bunkeflo strandängarna länge obebyggda. Samuel Andersson (Almas farfar) sålde inte och inte heller Anders Strand (han dog 1932). Strands svärson Hans Hansson sålde inte av förrän på 1950-talet. Hans mark öster om Klagshamnsvägen köptes då av trädgårdsmästare Jakobsson från Klagshamn som odlade dahlior på marken. Den södra delen av byns strandmark tillhörde kyrkan och den såldes inte till privatpersoner. Först omkring 1960 när kommunen förvärvat den styckades den upp till tomter. Bristen på tomter att bygga på hämmade därför utvecklingen och gjorde att befolkningen på Bunkeflo strandmark ända tills början av 1920-talet var lägre och tillväxte långsammare än på Naffentorps strandmark. På 1913 års ekonomiska karta finns bara 11 hus markerade, alla utom Jöns Ekdahls öster om Strandvägen.. På Vintrie strandmark som då ägdes av greveätten Hamilton skedde inga avstyckningar och endast några få från Ängslätt. Förutom till Vintrie skola och det som blev skolvaktmästarhuset söder om gjordes endast en avstyckning. Den låg i det nordvästligaste hörnet och på den uppförde Hans (“greve”) Hansson ett hus när han 1905 gift sig med Strands andra dotter Betty. Stället kallades Axeltorp. 1919 sålde han fastigheten till Svenska Frälsningsarmen som byggde om huset till ett barnhem.

Strandmarkens roll som bostadsort för kalkbrottsarbetare på Limhamn framgår tydligt av kyrkboken för perioden 1895-1906. Under denna period bodde på Bunkeflo strandmark sammanlagt 36 hushåll. I 20 av dem var familjeförsörjaren arbetare. Flertalet arbetade i kalkbrottet, på cementfabriken eller på kalkugnen. Under perioden fanns i de 11 husen 207 personer varav 140 var barn. Flera familjer hade nio barn och det måste ha kryllat av ungar. Omsättningen var stor och många stannade bara en kort tid. 21 familjer flyttade in och 12 ut, de flesta till Nytorp eller till Limhamn. Liksom på Naffentorps strandmark hyrde folk ut sina uthus, och där sådan fanns, ovanvåningen. Bristen på bostäder på Limhamn var skriande och folk som kom från andra orter i Skåne fick ta vad som fanns inom gångavstånd från arbetet. Trots att strandängarna länge förblev betesmark var de efter skiftet 1877 uppstyckade i smala remsor som gick från fästigen ner till sjön. Redan före 1913 hade flera av dessa remsor förvärvats av kapitalstarka utsocknes personer bland dem kapten John Lundvall på Strandgatan i Limhamn. Syftet var att stycka upp dem till tomter men första världskriget kom emellan. Man hann dock stycka upp en del tomter till sommarboställen åt malmöbor ur medelklassen, främst längs nuvarande Ängsdalsvägen. Bland dem var en dubbeltomt som 1912 köptes av Ragnar Turesson och som nu ägs av Mats Turesson.

454

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

455

Stor inflyttning på 1920-talet.
Från sekelskiftet fram till början av 1920-talet var inflytningen till strandmarken måttlig. Första världskriget innebar här liksom på Naffentorps strandmark en stagnationsperiod och bristen på tomter att bygga på satte stopp för en snabb utveckling. När kriget var slut kom industrierna på Limhamn igång på allvar igen och trycket efter bostäder på Bunkeflo strandmark Ökade. Omkring 1920 styckade några av de mindre markägarna upp en del mark till tomter Den som gjorde det först var kapten John Lundvall på Strandgatan i Limhamn Han hade omkring sex hektar fördelade på två ställen väster om Strandvägen, dels närmast den gamla stadsgränsen dr John Lundvallsgatan nu Ligger och dels i söder närmast prästgårdens mark. Detta område kallades Ängsdal och här kom nu Ängsdalsvägen till. En del av marken behöll han och den såldes inte för än på 1960-talet av hans arvingar då den styckades upp till koloniområdet Floda norr om Ängsdalsvägen. Bebyggelsen som växte fram här var mycket varierande och fantasin tycks ha flödat. Många hus var pyttesmå och avsedda för bara en familj men några var stora och avsedda för uthyrning. Hit hörde det stora röda huset vid västsidan av Strandvägen. Det hade affärsloka1er på bottenvåningen, bostad för ägaren på andra och två enrumslägenheter till uthyrning på tredje. En del hus var byggda av billådor som T-fordarna från Amerika kom i och annat avfallsvirke. På den tiden rådde inte de stränga byggnadsbestämmelser som finns nu. En del tomter, främst på Ängsdalsvägen, flera av dem stora, köptes av Malmöbor ur medelklassen som byggde sommarstugor på dem. Några finns kvar än i dag.

Bunkeflo 9 området uppstår.
1926 styckade så Limhamns Plantskola av en del av sin mark. Gator med olika slags träd vid varje gata anlades (detta gav senare upphov till alla allénamnen) och många tomter utbjöds till försäljning på en gång. Husen här var mera likformade och i allmänhet tvåvångshus med källare och vind av den på 1920- och 1930-talet så populära ”Vårt Hemstypen“ Flera byggdes av byggmästare för försäljning. Tomterna var på omkring 800 kvadratmeter. De flesta som köpte var arbetare som hyrde ut ovanvåningen. Ett uppdämt behov tillfredsställdes nu och många flyttade in samtidigt. På några år mer än fördubblades invånarantalet på Bunkeflo Väster (som strandmarken nu kallades) och 1927 blev man tvungen att bygga ett nytt skolhus på Vintrie skola för att klara tillströmningen av nya elever. En del av dem som nu flyttade in kom från andra delar av kommunen. Dit hörde min far Emil Persson som 1927 sålde sitt småbruk på Naffentorps strandmark och köpte ett hus på det som nu är Björkallén. Med honom följde Josef Sörensson som hyrt min farfars uthus och som kom att hyra ovanvåningen i min fars hus ända till 1965 då han och hans hustru Agnes flyttade in i en av de nya pensionärslägenheterna som då byggdes på Emil Brorssons mark. Andra som redan bodde på Bunkeflo strandmark passade nu på att skaffa sig en bättre bostad. Till dem hörde Annas morfar Hubert Foukt som nu köpte två tomter i den sydligaste änden av nuvarande Björkallen (han hade just fått ut sitt farsarv). På den ena tomten byggde han ett tvåvåningshus, den andre använde han som trädgård och att odla på. Huset förvärvades när Hilbert och Elina blev äldre av dottern Ella och hennes make Erik Jönsson. Senare styckades den södra tomten av till deras dotter Gunborg och hennes make Ingvar Karlsson.

Många flyttar in från Limhamn.
De flesta som flyttade in kom emellertid från Limhamn. Nu var flyttningsströmmen den motsatta mot den som rått vid sekelskiftet. Bostadsbristen på Limhamn var stor, tomt- och huspriserna var höga liksom fastighetstaxeringen och kommunalskatten och avgifter för gatuunderhåll, sophämtning och obligatorisk latrintömning togs ut, något som inte förekom i landsortskommunen Bunkeflo. Bunkeflo Väster var därför billigare att köpa hus och bo på och låg dessutom bekvämt nära arbetsplatserna på Limhamn. Flera av dem som nu flyttade in var födda i Bunkeflo och barn till dem som slagit sig ner på socknens strandmarker vid sekelskiftet Bland dem fanns Olof Gullberg, son till Carl Gullberg på Naffentorps strandmark och fars bäste ungdomsvän. Han flyttade in 1923 med sin hustru Betty (som var född i Naffentorp) och sonen Olle och byggde ett hus på nuvarande Sundsgatan. En annan, Albert Holmström, som kom från Södra Åkarp samma år var son till Edvard Holmström vars hustru 1914 hade öppnat Bunkeflo strandmarks första speceriaffär. En tredje var Anders Törnqvist vars far gamle smeden Anders Törnqvist hade flyttat in till strandmarken redan 1903. Anders som varit värvad korpral i Ystad tog nu över sitt föräldrahem vid Strandvägen. Många fler hade lokalanknytning. Inflyttningen fortsatte under 30- och 40-talet. En del unga nygifta som inte hade råd att köpa ett eget hus hyrde ovanvåningen till sina förä1drars. Hit hörde Annas mor och far som från 1933 till 1956 hyrde ovanvåningen till hennes morfars, Hubert Foukts hus. Andra som min bror Knut som var gift med Sörenssons äldsta dotter Greta, hyrde i hus nära föräldrarnas om ovanvåningen där redan var uthyrd när de gifte sig. De hyrde ovanvåningen i änkan fru Malmros hus mitt emot mitt föräldrahem på Björkallen.

455

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

456

Stor omsättning.
Perioden från 1 926 fram till andra världskriget präglades av en mycket stor befollcningsmässig omsättning. Under dessa 14 år passerade 335 hushåll och 1260 personer genom de 104 fastigheter som 1940 fanns på Bunkeflo Väster. De flesta var hyresgäster men även några av husen bytte ägare. En del hade f&köpt sig och tvingades sälja, andra hade fatt arbete på andra orter. Med mycket f undantag var de som bosatte sig på Bunkeflo Väster, eller som hyrde där, folk ur arbetarklassen. På Bunkeflo 9-områdets östra del fanns dock några som vi i dag skulle beteckna som medelklassfamiljer. Många av dem som hyrde hade ingen lokal anknytning och flertalet stannade bara ett eller några år i avvaktan på att de skulle kunna 1a en bostad på Limhamn eller på Nytorp och närmare till arbetet. 77 hushåll flyttade både in och ut. Kalkbrottsarbetare och andra med anknytning till industrierna i Limhamn, inte minst gödningsfabriken, utgjorde fortfarande ett stort inslag men även många inom byggnadsindustrin murare, snickare och byggnadsgrovarbetare ingick i inflyttningsvågen. Flera av dessa byggde sedan egna hus och stannade. En del som ville skaffa hus hyrde i början in sig tills de fick råd att köpa ett hus. Till dem hörde familjen Otterström som först hyrde på Kastanjallén innan de köpte hus påStenöregatan.

Under 1800-talet och början av 1900-talet hade få flyttat från socknen till Malmö och från Malmö till Bunkeflo. Nu började detta ändras och Malmö blev den ort efter Limhamn som folk mest flyttade in från och ut till. Utflyttningen till Limhamn och Malmö skulle senare förstärkas när ungdomarna på området växte upp och inte kunde finna någonstans att bosätta sig inom kommunen. Först på 1950-talet när kommunen köpte mark och styckade av tomter skulle denna negativa flyttningstrend komma att ändras. Liksom på Naffentorps strandmark före första världskriget utvecklades en klasskillnad mellan de bofasta husägarna, varav många hade sina rötter i socknen, och hyresgästerna som ofta var utsocknes ifrån. De flesta kom dock från grannsocknarna och förutom Limhamn och Malmö kom många från, V.Klagstorp, Tygelsjö, V. Skrävlinge och Fosie dit de åter flyttade när de lämnade området. Vågen av arbetskraftsinvandrare från andra delar av Skåne och från Blekinges stenindustrier hade i stort sett avstannat. Några få kom långväga ifrån och en, ”Amerikaolsson” ända från Kanada.

I slutet av 1920-talet var trycket efter bostäder som störst, industrierna på Limhamn gick för fullt och nu hyrdes liksom på Naffentorps strandmark på 1910-talet, allt som gick att bo i ut, inte bara ovanvåningarna utan även rum till ensamstående som utgjorde ett stort inslag i befolkningen. Familjer med ett till tre barn dominerade dock och genomsnittsåldern var låg även om några familjer med många barn, bland dem Annas morfars, fortfarande fanns kvar. På de 14 åren avled endast 13 personer.

Depressionen i början av 1930-talet då många var arbetslösa medförde att en del fick sälja sina hus och antalet hyresgäster minskade drastiskt. Härigenom förlorades en visserligen liten (man betalade i allmänhet 20-25 kronor i månaden i hyra) men dock säker inkomst, som använts till att betala räntor och amortera av huslån. De som blev kvar var i allmänhet folk som liksom min far, hade ett litet sparkapital som de kunde ta av då de var arbetslösa. När de svåra åren var över i mitten av 1930-talet stod flera hus tomma, priserna hade rasat och hus såldes med förlust. Folk som hade pengar, fast arbete och bra bankförbindelser kunde nu göra verkliga kap. Min far hade 1928 gett 14000 kronor för sitt hus på Björkallén. Nu köpte Harry Andersson från Naffentorp ett likadant hus strax intill för 8000 kronor. Likväl gav situationen inte upphov till någon spekulationsvåg där kapitalstarka personer köpte upp fastigheter för senare försäljning. Området var inte särskilt attraktivt för folk ur medellklassen. I en tid då få hade bil låg det för långt från Malmö och dessutom hade det en stämpel på sig att vara ett arbetarsamhälle. De som hade gott om pengar föredrog att köpa hus på Bellevue i Limhamn och i Hyllie.

I slutet av 1930-talet hade Bunkeflo Väster stabiliserat sig. De som klarat depressionen och kunnat behålla sina hus blev nu oftast kvar livet ut. Det var i detta stabila, harmoniska arbetarsamhälle som Anna och jag hade förmånen att föddes och där tillbringade vi vår lyckliga barndom. Andra världskrigets utbrott innebar en stagnation, många låg inkallade och få hus bytte ägare. Nu gällde det inte i första hand att klara ekonomin utan att kunna skaffa mat och bränsle. Fler flyttade ut, mest ungdomar, än som flyttade in. I slutet av 1940- talet och början av 1950-talet vände trenden. Staten gav förmånliga lån till flerbarnsfamiljer och kommunen köpte mark och styckade upp tomter till självkostnadspris där unga familjer, barnfödda i kommunen hade företräde. Nu byggdes mest prefabricerade envåningshus för enbart en familj. De som hade tvåvåningshusen från 20-och 30-talet behövde inte längre hyresintäkterna och hade dessutom barn som krävde egna rum. Med få undantag försvann hyresgästerna som på 20-och 30-talen utgjort ett så stort inslag i befolkningen. Sedan kom spekulationsbyggnationen med massbebyggelse på 1960-talet men det är en annan historia.

456

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

457

457

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

458

458

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

459

459

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

460

460

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

461

461

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

462

462

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

463

463

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

464

464

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

465

465

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

466

466

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

467

467

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

468

468

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

469

469

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

470

470

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

471

471

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

472

472

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

473

473

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

474

474

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

475

475

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

476

476

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

477

477

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

478

478

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

479

479

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

480

480

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

481

481

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

482

VINTRIE STRANDMARK NÄR VI VAR BARN

Bortsett från Ängslättsgården som på 1800-talet var Katrinetorps annexhemman och strandmarksgård och som varit bebodd ända sedan enskiftet i början av 1800-talet var Vintrie strandmark i stort sett obefolkad ända fram till på 1930-talet och dess strandängar orörda till omkring 1960. På 1913 års karta finns förutom Angslätt bara två hus markerade. Det ena låg och ligger strax söder om skolan. 1 det bodde från 1912 till 1918 August Foukt som då köpte ett hus på nuvarande Båtsmansgränd. Senare bodde där i många år Johan Andersson som var skolvaktmästare och skötte eldningen på Vintrie skola. Det andra huset låg längst i norr på östra sidan av den fästig som 1910 blev Strandvägen. Det ägdes från 1905 till 1919 av Hans Hansson och hans hustru Betty, yngsta dotter till Anders Strand, som bodde där med sonen Harry. Fastigheten köptes 1919 av Svenska Frälsningsarmén som inredde huset till ett barnhem; “Barnalycka”, som var igång till 1962. Huset har om-och tillbyggts flera gånger och var när barnhemmet lagts ner ett upptagningshem för flickor med sociala problem. Nu är där ett skoldaghem som heter Axeltorp.

På 1920-30-talen tillkom ytterligare några hus, Fem byggdes på den vägstump som var Vintrie strandmarksvägs fortsättning ner på strandängarna och som gick förbi den 1938 byggda gården Betesgården (“Ängagåren “) ner till Grevens Park. På den södra sidan av vägen låg och ligger tre hus. Det mellersta ägdes av familjen Kristensson vars dotter i många år bodde i Kanada. Detta hus köptes av Berit och Arne Fougt som byggde om det till en modern villa Arne gick bort 1984 och Berit bor i Ystad Nästa var familjen Törnblads hus. Hilma Törnblad var kommunalpolitiskt engagerad och även sonen Per och dottern Birgit har haft politiska uppdrag. En annan dotter blev gift med Stig Landgren. På Törnblads tomt lär enligt den muntliga traditionen ha funnits en jaktstuga ägd av grevarna Hamilton men den finns inte med på någon karta och nämns inte i något dokument. Söder om dessa hus fanns fram till 1930-talet en vattning där storkar brukade hålla till Flera jag talat med har sett dem. Huset närmast Strandvägen på norra sidan ägdes av en parkettläggare som hette Martinsson Nästa som var ett tvåvåningshus med platt tak tillhörde Algot Persson som var tryckerimaskinmontör men som även lagade och sålde cyklar och radioapparater. Han hade två söner Olle och Percy. Olle är nu borta. Huset är nu rivet och ersatt med en villa.

Öster om barnhemmet tillkom på 1920-30-talet fyra hus på nordsidan av den fästig som gick upp till Emil Brorssons gård och som senare blev Thujagatan. Det närmast barnhemmet ägdes av Algot Rosvall som var född i Skumparp och åkare med egen lastbil. Sedan bodde där en svenskamerikan och nu ägs det av en asiatisk familj. Nästa ägdes av Otto Sjögren som var förman på Cementbolagets privata järnväg. Huset köptes av Edvin och Greta Andersson som tidigare bott på Ängsdalsvägen. De hade tre barn; dottern Birgit och sönerna Börje och Bertil. Bertil som är ingenjör och som tog namnet Winflo bor nu i en modern villa på södra sidan av Thujavägen mitt emot sitt föräldrahem. Även Greta var kommunalpolitiskt engagerad och satt i skolstyrelsen. Nästa hus ägdes av Sigurd Nilsson från Klagshamn. Han var byggnadsarbetare och flyttade sedan till Skegrie. Sigurd var gift med dottern till ringaren och dödgrävaren Nils Olsson på Lilla Vintrie. Det fjärde huset byggdes av Anton Rasmusson som var brevbärare och vars dotter Hulda blev gift med Melvin Ekdahl. Senare ägdes det av Karl-Gustav Björklunds farfar. Hans svärson Agelin vars dotter Barbro var skolkamrat med vår Nette tog sedan över. På båda sidor av Thujagatan styckades på 1950-talet sommarstugetomter av. På de flesta finns nu moderna villor.

1935 köpte målarmästare Martin Hermodsson från Klagshamn en tomt på västra sidan av Strandvägen mitt emot barnhemmet Säljare var Walthier Hamilton från Djursholm som ville sälja resten av sin strandmark till honom också. 1 stället köptes den och resten av strandmarken av Sven Henningsson på Gottorp och Hugo Weibull på Vintriegården. De lär ha singlat slant om vilken halva de skulle ha och Weibull fick den norra. Martin byggde ett tvåvåningshus på tomten där han bodde med sin hustru Elly som var dotter till skomakare Ekdahl och deras två barn Kjell och Ulla. Han gick bort tragiskt 1948. Elly bodde kvar som änka till sin bortgång 1991 några veckor innan hon skulle ha fyllt 90 år. Kjell blev kvar hemma och såg till sin mor. Han är ogift och bor nu ensam kvar i huset. Ulla och hennes make Ernst Svensson har ett hus på Emil Brorssonområdct På ovanvåningen hyrde något år som nygifta Harald Nilsson och hans hustru Ruth Högfeldt. Harald var son till lanthandlare Axel Nilsson i Vintrie. Han tog senare över sin fars affär.

 

482

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

483

483

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

484

484

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

485

485

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

486

486

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

487

487

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

488

488

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

489

489

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

490

490

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

491

491

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

492

492

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

493

493

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

494

494

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

 

Klicka här för att komma till sidorna 495 - 587

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)