Sidorna 495 - 567

72 sidor laddades på ...ms.

  För att söka i texten (se INLEDNING), tryck "Ctrl+F", då öppnas en sökruta upptill eller nertill i fönstret.

Klicka här för att komma till sidorna 399 - 494

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

495

HANTVERKARE OCH HANDLARE I BUNKEFLO SOCKEN

Hantverkare och handlare har utgjort en liten men viktig del av Bunkeflos befolkning. Jordbruket behövde smeder som kunde sko hästar och tillverka och reparera redskap och vagnar och folk behövde kläder och skor. Endast de få förmögna kunde köpa vad de behövde i Malmö, resten fick anlita socknens egna hantverkare. Snickare och murare behövdes när man skulle bygga gårdar, hus och skolor och reparera kyrkan. Under första hälften av 1800-talet rådde stränga restriktioner när det gällde utövande av hantverk och handel. Skråväsendet hängde kvar länge även om det efter 1809 formellt hade avskaffats och hantverkarna skulle godkännas av sockenstämman innan de fick etablera sig. Några handlare fanns det då inte i socknen. Först i och med att näringsfrihetsförordningen utvidgades 1864 infördes fri etableringsrätt och den förste handlaren nämns i kyrkböckerna först 1878 (på Lilla Vintrie).

HANTVERKARE

I början av seklet fanns få hantverkare i socknen. I de formulär som kyrkoherden skulle sända in till kontraktet nämns att år 1805 det fanns två smeder, en skomakare och en skräddare i Bunkeflo. Först 1830 hade en snickare tillkommit och samma år fanns tre smeder; en i Bunkeflo, en i Vintrie och en i Skumparp. Sedan ökade antalet hantverkare successivt och efter 1870 tillkom många. De flesta slog sig ner i de tätbefolkade samhällena Lilla Vintrie och Skumparp men även på de avstyckade jordlotterna på Naffentorp 4 och på Svågertorp. I slutet av seklet börjar de dyka upp även på Naffentorps och Bunkeflos strandmarker, Flertalet var husmän och hade små koställen där de vid sidan av sin yrkesutövning odlade för eget bruk. Några på Naffentorp 4 hade småbruk De stora gårdarna Katrinetorp och Petersborg hade egna hantverkare. En del av hantverkarna, fram för allt smederna. hade tidigare varit värvade och knektnamn är bland dem vanligare än - sonnamnen. Flertalet var utsocknes ifrån men många av dem var gifta med kvinnor från Bunkeflo vilket kanske var orsaken till att de flyttade hit. Äldre sockenbor minns än dem som levde och verkade under första hälften av 1900-talet. Några av dem var stora original och mycket munviga och de ingår i den flora av anekdoter som ännu cirkulerar. Nu är de alla borta. Uppgifterna om de av socknens hantverkare som här presenteras är huvudsakligen hämtade ur kyrkoböckerna och listan är inte komplett.

Smeder

I Bunkeflo socken fanns det under 1800-talet tre smedjor en för varje by. Naffentorps låg dock i Skumparp. Vintrie och Skumparps smedja låg på två olika ställen. I slutet av seklet tillkom en smedja både på Naffentorp och Bunkeflo bys strandmarker. Även på Svågertorp torde det ha funnits en smedja.

BUNKEFLO SMEDJA låg på nordsidan av byns strandmarksväg mitt emot prästbostället. Huset finns kvar men är i dåligt skick. Smedjan i Bunkeflo torde vara socknens äldsta och fanns redan på 1700-talet. År 1801 ägdes den av Nils Kihlgren som var född i Jordeberga 1762. När han gick bort togs den över av hans son Jöns Kihlgren som flyttade till Fosie 1832. På 1820-talet fanns där en smed Jöns Lundgren som var född i Bunkeflo 1798. Huruvida han var far till Mårten Lundgren som senare blev smed i socknen är oklart. Denne var i alla fall inte född i Bunkeflo. Efter Jöns Kihlgren togs smedjan över av Christoffer Söderström som var född i Hyllie 1810. Han flyttade in 1832 och hade smedjan kvar på 1860-talet. Då arbetade flera smeder där bland dem Bengt Eklund, Nils Johan Rosberg, smedlärlingen Wilhelm Vinquist och smeden Mårten Lundgren. År 1872 när smeden i Skumparp Måns Nordgren avled flyttade Mårten Lundgren till Skumparp där han blev smedmästare och startade en egen smedja. (Christoffer hade en son. smeden Per Söderström som flyttade in från Lomma till Svågertorp 1869.) På 1880-talet ägdes smedjan av Magnus Nilsson Malmgren född i Bunkeflo 1860. Han var son till skräddaren Nils Thomasson på Vintrie 7 & 8. Han hade den i många år och efter honom togs smedjan över av svärsonen Magnus Hansson född i Bunkeflo 1886, som var gift med dottern Hanna född 1892. Den siste som ägde Bunkeflo smedja var Hans Persson. Han hade tidigare arbetat hos smed Forsberg i Hyllie. Smedjan var igång så sent som på 1950-talet när jag körde med post.

VINTRIE SMEDJA låg på två olika ställen. Den första låg på Östra Vintrie 7 & 8 och på östra sidan av Vintrievägen i det andra huset söder om polis Greens. Även det huset finns kvar men är nu helt ombyggt. År 1835 ägdes den av smedmästare Anders Trulsson Malmborg född i Vintrie 1810. Hanvar son till Truls Andersson som på grund av dålig ekonomi tvingades sälja sitt lantbruk på 1/8 mantal väster om Vintrievägen 1828 där sedan Lilla Vintrie uppstod. Smedjan förblev i släktens ägo i många år (en ättling till smed Malmborg bodde kvar i huset så sent som på 1940-talet) och även där arbetade under årens lopp olika smeder bland dem Per Andersson född i Tygelsjö 1835 och Anders Karlsson Malmberg född i Fru Ahlstad 1839. När smedjan lades ner vet vi intemen troligen var det efter det att järnvägen kommit 1885 och Johan Lundgren startat en större och nyare på Vintrievägen vid järnvägsstationen. Även det huset som ligger öster om skollärare Wahlsteins finns kvar. Efter Johan tog hans son John över. Johan och hans hustru bodde kvar hos John och båda blev över 90 år gamla. På 1960-talet togs smedjan över av Kjell Jönsson. Han är född 1918 och son till August Jönsson och hans hustru Olga som var dotter till Mårten Lundgren. Han hade den tills han gick i pension 1983 då smedjan lades ner, John dog först 1997.

495

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

496

SMEDJAN i SKUMPARP kom tidigt igång. Den låg på två olika platser och ägdes av två kända smedsläkter efter varandra. Redan strax efter enskiftet 1814 flyttade smedmästare Nils Nordgren som tidigare bott i Vintrie dit. Han var född i Hyllie 1774. Han bodde i den byggnad som nu är 90-årige Harry Anderssons hus och smedjan låg där Harry har sitt kök. Hur huset såg ut vet vi inte ty under julastormen 1902 blåste taket av och väggarna höjdes när ett nytt lades på. När Nils gått bort togs smedjan över av sonen Måns Nordgren. född i Vintrie 1807. Han hade på 1830-talet arbetat i smedjan i Lilla Vintrie. Han och hans hustru fick tio barn. Måns dog 1872. De sista åren sköttes smedjan troligen av Per Söderström Ridd i Hököpinge 1836 som flyttade in från Lomma 1869. Ny bysmed i Skumparp blev Mårten Larsson Lundgren som hade sin smedja på ett litet småbruk strax söder om Skumparpsgården. (Nordgrens hus hade köpts av muraren Ola Rosenström). Själva smedjan som var fyrkantig och hade ett koniskt tak låg ut mot Skumparpsvägen. Mårten, som var född i Snårestad 1848, hade smedjan i över 50 år till sin bortgång 1934 då han var 86 år gammal.

Smedjan var stor och han hade flera smeder och gesäller anställda. Han hade också en piga och en dräng. När Mårten gått bort togs smedjan över av sonen Emil som var ogift och som skött den de sista åren Mårten levde. Emil gick bort 1936 bara två år senare Under andra världskriget revs smedjan av Mårten Lundgrens svärson August Jönsson som var gift med dottern Olga. Mårten och hans hustru Anna fick 11 barn varav de flesta sönerna också blev smeder. Två av döttrarna, Anna och Elida, som förblev ogifta, bodde kvar i huset till sin bortgång. När jag körde post på somrarna på 1950-talet var Anna över 90 år gammal och Elida bra över 80. De brukade bjuda på kaffe då jag kom med pensionen.
Nu 86-årige Carl Sjöberg har berättat en del historier om Mårten Lundgren. När Mårten var gammal skulle han ibland hjälpa till. Sonen Emil var inte särskilt förtjust i det. Gubben var ålderstigen och orkade inte med det tunga arbetet men var fortfarande ”boss” och anmärkte på det mesta.

Dessutom stammade han. En gång när han skötte släggan klagade han på att härden inte var tillräckligt varmt varpå Emil sa: ”Sådan släggare, sådan härd.” Emil var hemslaktare i Skumparp och på gårdarna omkring. Vissa dagar inför julen kunde han slakta upp till åtta grisar. Mårten tyckte inte om att han höll på med extraknäcket och därför gav Emil sig iväg tidigt för att slippa få skäll av gubben. Småbrukarana i Skumparp beställde alltid gemensamt en järnvägsvagn med melass att ha till kofoder. Carl Gullbergs far, Jöns Sjöberg var lite av Skumparps åkare och en dag kom Mårten upp till honom och bad honom hämta sin andel av melasset på Vintrie järnvägsstation Jöns var sjuk och sa att det kan Carl göra vilket Mårten betvivlade. Carl som bara var 15 år gammal slet som ett djur och lyckades på förmiddagen köra hem åtta lass till Mårten. Emil fick hjälpa till att lässa ur Mårten var storligen imponerad och gav Carl en hel femma i drickspengar utom det som Jöns Sjöberg skulle ha för körseln. Det motsvarade mer än en dagslön för en vuxen karl på den tiden.

 
Även andra smedjor och smeder har funnits i socknen. Storgårdarna Katrinetorp och Petersborg hade sina egna och 1817 fanns en smed som hette Anders Barkström på Vintrie 4:16 (senare Gottorp). År 1853 flyttade en smed Erik Kihlgren in från Håslöv till Svågertorp. Erik som 1872 flyttade till Malmö var sannolikt son till Nils Kihlgren i Bunkeflo bys smedja. År 1880 fick Naffentorps strandmark sin första smed. Han hette Jöns Jönsson Widegren och var född i Slågarp 1827 Jöns flyttade in från Husie och hade sin smedja på Naffentorp 1. Troligen låg smedjan i den träbyggnad som ligger vid brandbrunnen norr om Strids hus. År 1903 fick Bunkeflo strandmark sin första och enda smedja. Den ägdes av smeden Anders Törnquist och låg i uthuset till ett hus norr om fästigen på Bunkeflo strandmark som sedan togs över av hans son när Anders gick bort 1926 (Han hette också Anders men var inte smed.) På 1900-talet kom sedan flera nya smeder till socknen men de flesta arbetade antingen i Limhamn, Klagshamn eller i Malmö.

Alla smederna i Bunkeflo socken under 1800-talet hade knektnamn. Att vara smed var ett tungt och slitsamt arbete som passade bra till starka och välväxta före detta knektar. De var också virila karlar som fick många barn och levde länge. De flesta av sönerna blev också smeder och några blev kvar i socknen.

Skräddare.
År 1801 hette sockenskräddaren i Bunkeflo Jöns Hansson. Han var född 1735 och bodde på Bunkeflo 4. 1810 fanns i Vintrie by en sockenskräddare som hette Lars Persson. Han var född 1734 och var kvar i socknen 1826. Då bodde han på Bunkeflo 2 och var 92 år gammal Så tidigt som 1816 flyttade skräddaren Ola Persson född 1777 in till Skumparp med hustru och fyra barn. Kyrkoherdens uppgift om att det bara fanns en skräddare i socknen då, är därför felaktig (det är även många andra uppgifter i formulären som skulle sändas in till kontraktet, troligen fylldes de i på en höft). 1828 kom sockenskräddaren Anders Nilsson. Han var född i Lomma och flyttade in med hustru och två barn. Han var en av dem som köpte ett av de fyra småbruken som tillkommit när Truls Andersson 1828 av ekonomiska skäl tvingades sälja sin egendom på 1/8 mantal på Vintrie 7 & 8 som han ärvt 1806. Liksom så många andra skräddare i socknen hade Anders utbildat sig i Köpenhamn där han flyttade in från. En annan tidig skräddare var Lars Lindén som var född 1777. Han bodde i socknen på 1830-talet. (en ättling till honom lantbrukaren Henning Lindén blev senare nämndeman).
Efter 1864 ökade antalet skräddare. Flera slog sig ner i Lilla Vintrie (Vintrie 7 & 8). Där fanns omkring 1870, Nils Thomasson, Jöns Persson, och Anders Sandelin född i Bunkeflo 1839, och som flyttade in från Hyllie 

496

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

497

1867, liksom Johan Nilsson född i Bunkeflo 1823. 1887 kom Hans Jönsson född i Reng 1858, som flyttade in från Göteborg. 1890 kom Anders Olof Fagerberg som flyttade in från Glostorp. 1923 hette skräddaren i Vintrie Anders Anderberg. Han hade sitt hus väster om polis Rosvalls på Vintrievägen vid järnvägsstationen. Han var kvar 1932. Samtidigt fanns i huset söder om Johan Greens som nu ägs av Börje Larsson en skräddare Anders Jönsson. Men även i andra delar av socknen etablerade sig skräddare. År 1866 kom Per Hansson född 1840 i Håslöv, till Skumparp. Även han flyttade in från Danmark. Han var gift med Else-Marie Jönsdotter, född i Skumparp 1841 och dotter till Jöns Sjöberg. Per dog 1889 bara 49 år gammal. På Bunkeflo 2 fanns på 1860-talet Lars Andersson, född i Bunkeflo 1840. År 1877 fick Naffentorps strandmark sin förste skräddare. Han hette Pål Svensson och var född i Glostorp 1857. Han flyttade in från Hököpinge. Ungefär samtidigt bodde en skräddare Nils Olsson på Naffentorp 4. År 1927 kom Bunkeflo strandmarks förste skräddare. Han hette Jöns Bengtsson. var född i Hyllie 1870 och flyttade in från Malmö. Han ägde en stor tomt på nuvarande Ängsdalsvägen och hade ett stort skrädderi med flera gesäller. Familjen hade även hembiträden Hans hustru Beata, född Simonsson, bodde kvar som änka i många år. När jag körde post på somrarna på 1950-talet brukade hon bjuda på ett glas gott hemlagat vin (i trädgården fanns många fruktträd). Till skillnad från smederna hade skräddarna i socknen inte varit knektar och de flesta hade vanliga - sonnamn. Att hantera nål och tråd lämpade sig väl inte för gevärs- och sabelvana nävar.

Skomakare.
En av de första skomakarna i Bunkeflo vi känner till är sockenskomakaren Anders Stenberg i Skumparp. Han var född i Hyltarp 1790 och flyttade in redan 1816 med hustru och ett barn. Han kom från Naffentorp 3 dit han flyttat in från Gässie 1815. På Naffentorps gamla byplats bodde omkring 1840 skomakaren Per Persson som var född i Bunkeflo 1816. På Bunkeflo 7 bodde flera skomakare. Där fanns på 1860-talet Ola Persson född i Bunkeflo 1821 Ola Berlin och Anders Lindvall. Ungefär samtidigt fanns i Lilla Vintrie Anders Larsson och Olof Larsson. På hörnet av Vintrievägen och Ekströms väg bodde i början av 1900-talet Per Olof Ekberg. Han var född i Hököpinge 1860 och flyttade in 1886. På Vintrie 7 & 8 bodde då också Per Svensson Hagberg född 1866. Omkring 1880 bodde Nils Berlin på Naffentorp 4 där han hade ett småbruk. År 1883 flyttade sockenskomakaren Anders Jönsson in till Skumparp. Han var född i Skumparp 1860 och son till husmannen Jöns Jönsson som var gift med Jöns Sjöbergs dotter Hanna. Anders som tog namnet Sjöberg kom närmast från Glostorp. År 1901 köpte han gården Skumparp 1:22 på 8 hektar av änkan efter Nils Peter Sjöberg och blev förutom skomakare även lantbrukare. Hans sonson Karl Martin Sjöberg, nu 86 år gammal och Skumparps äldste infödde invånare äger nu gården. Även på strandmarken bodde skomakare. 1896 bodde där Jöns Svensson Rosberg.

År 1903 flyttade skomakaren Jöns (Svensson) Ekdahl född i Oxie 1870 in till Bunkeflo strandmark från Naffentorp 4 där han bott tidigare. Han byggde det första huset väster om Strandvägen (nu Klagshamnsvägen). Jöns som var ett original dog 1945. Nu bor en av hans döttrar, Edit, änka efter Lorens Rasmusson i huset. Jöns bror fiskhandlare Alfred Svensson på nuvarande Båtsmansgränd på Naffentorp 1 var även skomakare Också han var ett original. En av dennes söner, Hugo blev också skomakare. Aven toffelmakare har verkat i socknen. På Toffelmakargränd på Östra Vintrie bodde Jöns Persson 1925 flyttade toffelmakaren Gustav Brink född 1870 in till Naffentorps strandmark från Limhamn. Han gjorde toffelbottnar av fruktträden i trädgården och de blev jättetunga. År 1932 fanns en toffelmakare Jöns Olsson i Vintrie. På 1950-talet bodde en toffelmakare Hjalmar Jönsson i det gamla ”Frommahuset” på hörnet av Bunkeflovägen och Björkallen. Han hade skadat balansen när han gjorde värnplikten som kavallerist men körde ändå moped. Hjalmar byggde en evighetsmaskin som han fullt och fast trodde skulle fungera. Den mest kände skomakaren i socknen var Bengt Holmbeck som i början av 1800-talet var socknens egen ortoped. När koleran hotade 1834 blev han utsedd till ordningsman ”öfver sjukvården”.

Snickare.
Den förste namngivne snickaren i Bunkeflos kyrkoböcker var sockensnickaren Lars Nilsson i Bunkeflo by. Han var född i Malmö 1804 och ogift när han kom någon gång på 1820-talet. Redan 1803 fanns det emellertid en timmerman Jacob Malm född 1762 i Vintrie by och under enskiftet när gårdarna revs och flyttade ut fanns säkert många fler. De var emellertid inte kyrkskrivna i socknen och försvann när skiftet var genomfört. På Vintrie 7 & 8 bodde på 1830-talet snickaremästare Per Malmgren som var född i V. Klagstorp 1797. Han var en av dem som 1828 köpte Truls Anderssons uppstyckade mark och ägde 1/16 mantal. Förutom gesäller hade han en piga och en dräng. 1865 var han borta men hans änka Gertrud Nilsdotter, född i Naffentorp 1809 levde liksom hans son Petter Malmgren. När Bunkeflos andra skola och fattighus byggdes 1842 svarade Per för snickeriarbetet. På 1860-talet ökade antalet snickare i socknen. Flera av dem bodde på det hantverkartäta Lilla Vintrie. Bland dem fanns Per Jeppsson född i Bunkeflo 1849 Nils Hansson född i Tygelsjö 1839 som flyttade in från V. Klagstorp 1867 och Per Andersson född i Tygelsjö 1835. På Svågertorp fanns då snickaren Per Larsson och i Skumparp Ola Jönsson. På 1870- och 1880-talen tillkom flera, främst på Naffentorp 4. Där fanns då Lars Hermansson, Anders Nilsson, Hans Persson, Gustaf Wilhelmsson och Mårten Berglund som var född 1810 i Hököpinge och som flyttade in från Fosie 1877. Han var far till vår legendariske lantbrevbärare Otto Berglund och svärson till Nils Jönsson som köpt småbruket på 1850-talet.

På Naffentorp 16 fanns på 1880-talet en timmerman Hans Jönsson född i Bunkeflo 1857. År 1897 flyttade snickaren Olof Nilsson Hedberg, född i Hyllie 1865, in på Naffentorp 15, 1898 flyttade han till Hyllie.

497

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

498

Snickare Nils Josephsson flyttade 1884 in till Lilla Vintrie. Han kom från Reng och var född i Vellinge 1856.Vid sekelskiftet 1900 fanns snickare även på socknens strandmarker och på 1920-talet var det redan ett vanligt yrke År 1923 fanns i socknen snickarna Nils Vennerberg, Per Persson och Fritz Carlsson. 1932 anges i en kalender över Oxie härad att det förutom ovannämnde Nils Vennerberg i Vintrie fanns en snickare H. P. Persson i Naffentorp. Det fanns emellertid många fler. De flesta snickarna hade vanliga -sonnamn. Tydligen hade de kommit i lära tidigt och inte frestats, som så många av smederna, att först prova på att vara knektar.

Murare och gjutare.

Den förste muraren vi känner till är murare Jöns Larsson som bodde i Vintrie och som 1842 utförde mureriarbetet på Bunkeflo nya skol-och fattighus. Det är det enda vi vet om honom. År 1855 flyttade muraren Ola Persson Rosenström in till Skumparp från Glostorp där han var född 1823. Han tog när denne gått bort över smed Nordgrens hus. Aven hans son Anders Rosenström som ärvde huset efter honom var murare. Han avled 1947, 88 år gammal. I huset bodde då svärsonen Teodor Andersson som arbetade på cementfabriken i Limhamn. Han var far till Harry Andersson som nu äger huset. År 1878 flyttade muraren Anders Henriksson, född i Nöbbelöv 1845, in på Vintrie 7 & 8 och 1874 flyttade Ola Larsson, född 1840 i Fosie, in på Svågertorp från V Klagstorp. På 1910-talet bodde muraren Nils Larsson född i Hyllie 1826 i Lilla Vintrie och där fanns då också Anders Henriksson kvar. Även på Naffentorps strandmark bodde murare. Tore Gullbergs far Johan Gullberg som var född på Nytorp 1881 flyttade dit 1915 och tog över sin svärfars hus. Han bodde där till sin bortgång. Johan hade som så många andra hantverkare utbildat sig i Köpenhamn. År 1920 flyttade muraren Johan August Hansson född i Fosie 1882 till Naffentorps strandmark. 1923 fanns murarna Olof Nilsson och Alfred Nilsson i socknen och 1932 anges Alfred Persson som cementgjutare. Oskar Olsson från Vintrie hade på 1940-talet ett cementgjuteri på Kastanjeallen. På 1950-talet bodde muraren och byggmästaren Magnus Hansson i Vintrie. Han var född 1902 och gick bort 1987. Magnus ägde ett tvåvånings tegelhus på Lindsjös väg öster om Vintrievägen.

Målare och andra hantverkare.

I början av 1900-talet hade målare också börjat bosätta sig i socknen. På Vintrie 7 & 8 fanns Johan August Gren. född i Bunkeflo 1881. Han flyttade 1913 till Malmö. Där fanns också Erik Alfred Lundberg som var född i Trelleborg 1863. På Naffentorps strandmark bodde under första världskriget min morbror Emil Pettersson. Han blev sedan målarmästare i Östra Torp och Trelleborg men flyttade på 1930-talet tillbaka till Bunkeflo där han hade ett hus på Stenöregatan. Ungefär samtidigt kom målare Hans Strömberg som bodde på John Lundvallsgatan och målarmästare Gunnar Pålsson som 1938 flyttade in på Björkallen. Gunnar som nu är änkeman och 85 år gammal bor kvar i sitt hus. Han är den ende av alla dem som flyttade in på Bunkeflo 9- området på 1920-och 30-talen som finns kvar. På Ängsdalsvägen bodde på 1940-talet målarmästare Alexander Pålsson född i Bodarp 1881. På 1950-talet hade Albert Grip och en som hette Nyberg rörläggningsfirmor i Bunkeflo. De bodde båda på John Lundvallsgatan. När skomakare Ekdahl blev änkling flyttade plåtslagare Södergren som också var änkeman in i ena halvan av huset. Liksom Ekdahl var han ett stort original. Även andra hantverkare har bott i socknen. 1880 flyttade vagnmakaren Per Persson in från Malmö till Vintrie 7 & 8. I Lilla Vintrie bodde vagnmakaren Johan Andersson, född i Malmö 1886. Han flyttade dit från Fosie 1908. År 1879 flyttade sadelmakaren Anders Sonesson född i Malmö in från Hyby dit, i ett hus på Vintrievägens västra sida fanns i början av 1900-talet en sadelmakare Jöns Olsson.

Så sent som på 1960-talet bodde en gammal sadelmakare på Sethagården vid möllan. Även ovanligare yrken förekom. På 1910-talet fanns i Lilla Vintrie en urmakare Per Jönsson född i V. Klagstorp 1848, i början av 1900-talet bodde på Almlid en tunnbindare Anders Nilsson, född i Åkarp 1857. Han flyttade till V. Klagstorp 1905 men ligger begraven på Bunkeflo kyrkogård. Folke Fougt hade på 1950-talet ett konstgjuteri på Naffentorps strandmark. På Bunkeflo 1 mitt emot Solhäll fanns ett svagdricksbryggeri ägt av bryggare Nils Larsson född i Åkarp 1854. Han dog 1911. Bryggeriet togs då över av Anders Hjärtsell. I folkmun kallades huset i många år för ”Hjärtsellahused.” Efter honom följde Herman Johnsson som flyttade in från Limhamn där han var född 1897. År 1927 byggde han ett nytt bryggeri på nuvarande Björkallen 16. Det togs över av sonen Rickard (“Dick”) som tragiskt gick bort i 50-årsåldem. Båda bryggerierna är nu rivna; det på Björkallen på 1980-talet och det på Bunkeflo 1 1997. Ove “barberare“ Andersson som var född på Naffentorp 4 hade i många år en frisörsalong på Bunkeflo Väster. Han lever än och är nu 84 år gammal. I socknen bodde under många år flera mjölnare. Förutom möllan på Almviksvägen fanns väderkvarnar på Katrinetorp, Vintriegården, Erlandsro och på Almvik. De behandlas under avsnittet om “Bunkeflo Wäderquarn”.  På 1920-talet flyttade många hantverkare in i socknen. De flesta av dem arbetade emellertid i Malmö eller på Limhamn och i Klagshamn. De gamla sockenhantverkarna är sedan länge försvunna. Dock inte helt, så sent som 1996 öppnades ett sadelmakeri i Arthur Olssons hus på Bunkeflovägen och 1977 etablerade sig en ung duktig kvinnlig skomakare i Ove barberares gamla lokal vid Klagshamnsvägen.

498

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

499

499

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

500

500

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

501

501

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

502

502

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

503

503

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

504

504

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

505

505

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

506

506

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

507

507

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

508

508

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

509

509

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

510

ANDRA VÄRLDSKRIGET SETT UR BARNAÖGON
 

Krigsutbrottet.

När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 var jag sex år gammal och Anna sju. Några dagar innan hade hon börjat i första klass på Vintrie skola. Krigets utbrott vållade, trots av vi efter ett tag fick det inpå knutarna, till skillnad mot första världskrigets ingen panik i Bunkeflo socken. Per Albins tal om att vår beredskap var god lugnade arbetarna på Bunkeflo strandmark som litade på sin folkkäre ledare men andra med mera insikt visste hur illa läget var. Någon allmän mobilisering som skulle ha vållat oro genomfördes inte och om än inte militärt, så i alla fall psykologiskt, var man bättre förberedd. Det gamla svenska storhetsvansinnet gjorde sig också påmint. Låt tysken komma bara så skall han få smaka på det svenska stålet. De som följde med i världshändelserna och som hade Spanska inbördeskriget och bombningen an Guernica i färskt minne visste dock vad som väntade om vi skulle komma med. Denna gång förelåg en klar angripare och någon tyskvänlighet fanns definitivt inte bland majoriteten av befolkningen och inte heller bland dem som hade den politiska makten i landet. De fåtaliga nazisterna på Bunkeflo 9 som i hemlighet väntade på att tyskarna skulle komma och de lika fåtaliga kommunisterna som efter Hitler-Stalinpakten betraktades som medlöpare kände folktrycket och låg lågt. Några öppna konflikter förekom inte om än stämningen tidvis var hotfull. 

Vis av skadan under första världskriget införde landets regering redan från början ransonering på baslivsmedel och bränsle och i Bunkeflo som da ännu i stor utsträckning fortfarande var ett jordbrukssamhälle fanns under hela kriget mat på borden även om urvalet var begränsat. I vårt hem liksom i Annas morfars drog hustrurna nytta av den erfarenhet de gjort under första världskrigets nödår och visste hur de skulle planera för att få de begränsade resurserna att räcka till. Finska vinterkrigets utbrott och ockupationen av Norge och Danmark skapade likväl oro och vi barn märkte på våra föräldrar att de var bekymrade. I Annas mormors hem blev oron extra stor. En stor del av hennes morfars släkt däribland tre av hans söner bodde med sina familjer Danmark och nu klipptes med ett slag den nära kontakten som alltid förelegat av. Under hela kriget kunde de bara nå varandra genom av tyskarna censurerade brev. Bara under ett tillfälle hade de ögonkontakt. Sonen Gunnar var gift med en bornholmska. Ellen, och när de vid ett tillfälle passerade genom den nyöppnade Falsterbokanalen hade hela släkten åkt ner till Höllviken och stod och vinkade på stranden. En tröst var dock att inte heller i Danmark det rådde hungersnöd. Som tur var visste de inte förrän efter kriget att sonen Sigvard som alltid varit en vilding var med i motståndsrörelsen. Detta var dock de vuxnas bekymmer för oss barn var krigsutbrottet bara en stor spännande händelse. Kriget kom att prägla hela vår barndom och eftersom det pågick runt omkring oss och vi bodde i ett kustnära område blev det en realitet som även vi barn berördes av. Först senare i krigets slutskede börja vi förstå vilket lidande det medfört för dem som berörts av det. 

Socknen på krigsfot.
Då kriget närmade sig Sveriges gränser uppfördes i all hast forten i Per Albinlinjen. Mer än 300 byggdes runt Skånes kuster och längs kommunens strand mellan Lernacken och Klagshamnsutfyllnaden fanns fyra stycken. Om kriget kommit skulle de ha varit rena dödsfällorna Ingen av dem skulle ha klarat en flygbomb eller en träff från grovt fartygsartilleri. Kring forten fanns taggtråd och mellan dem skyttegravar. På prästgårdens ängar uppfördes ett bevakningstorn. På Lernacken och Klagshamnsutfyllnaden fanns större befästningar där man hade antikverade kanoner från första världskriget. Fortbesättningarna som utgjordes av äldre beredskapssoldater låg inkvarterade i oisolerade baracker av masonit med sneda tak som gick ända ner till marken. Där fick de bo i månader i sträck ibland i 40 graders kyla och många fick men för livet. Förnödenheter som mat och bränsle fick de vintertid med lastbilar som körde på isen. Vintern 1942 täckte den hela Sundet och Gunnar Pålsson som då var en ung frisksportare åkte skridsko till Dragör, ett dumdristigt företag med tanke på att tyskarna ockuperade Danmark. När han skulle hem hade man brutit upp en ränna i isen och han fick simma över den. Som bevis hade han med hem ett kvitto på chokladmjölk som han druckit på Dragör Kro Vi barn var förbjudna att gå ner till forten men var där ändå Soldaterna som kom från andra orter saknade sina egna barn och tyckte om när vi kom. Då de hade ärtsoppa tog vi mjökspannar med och fick ärtsoppa med hem till våra föräldrar. En gång hittade jag en soldat som satt i snön nere på strandängarna. Han hade hög feber och jag tog honom med hem. Mor gav honom mat och varm dryck och sedan kördes han till sjukhuset. Han hade lunginflammation men klarade sig och senare kom han med en blomma till mor och en påse godis till mig och tackade för hjälpen. Till skillnad mot under första världskriget då stranden bevakades av landstormsmän från Limhamn förekom lite kontakt mellan ortsbefolkningen och beredskapssoldaterna som ofta kom uppifrån landet.

510

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

511

Lokala beredskapsåtgärder.
Även på det lokala planet sattes åtgärder igång för att klara en krigssituation Civilförsvaret aktiverades och i källaren till den höga skolbyggnaden på Vintrie skola inreddes en kristidsexpedition där ransoneringskort utdelades. Bunkeflo små-och mellanskola omvandlades till ert krigssjukhus och barnen och lärarna flyttades till Naffentorps skola. Även närliggande hus förbereddes för att kunna ta emot sårade civilpersoner. “Doktor Carlean” utsågs till läkare på sjukhuset och fick därför som en av få i socknen lov att köra sin bil på bensin. Alfred Persson som hade taxirörelsen fick däremot inte tillstånd. Få andra hade bilar och de liksom motorcyklarna som en del yngre arbetarfamiljer skaffat på 30-talet fick ställas upp i garage och lador så länge kriget varade. Carlean var ingen riktig läkare utan en homeopat och f.d. röntgenassistent som utbildat sig i Tyskland och som tjänade grova pengar på att behandla rika kärringar och gubbar i Malmö med en elektrisk apparat som påstods kunna bota de flesta sjukdomar.

Många inkallade.
Annas far och de flesta andra familjeförsörjare i värnpliktig ålder i kommunen inkallades och var borta långa perioder. Han låg förlagd i Höllviken och när han skulle hem på permission cyklade Anna upp till Vintrie järnvägsstation på en tandemcykel och mötte honom där. Erik tillhörde socknens storljugare och när han som äldre fått lite innanför västen och berättade om krigsåren skröt han med att han ensam skulle ha kunnat klara tio tyskar. Hans favorithistoria var den om vaktposten i hans kompani som hörde något prassla i buskarna och som efter obesvarat anrop och varningsskott gav verkningseld och därvid sköt sin fänrik i fingret och en lotta i låret med samma skott. Att det är en vandringshistoria som cirkulerade i hela landet under kriget gör den inte sämre. Stora barnfamiljer som Annas där familjeförsörjaren låg inkallad långa perioder hade det extra svårt. De hade inte råd att köpa de svartabörsvaror som trots stränga straff fanns att få för dem som hade pengar. Annas mor var en duktig husmor som kunde dryga ut maten och som lappade och lagade men ofta stod det bara mannagrynsgröt eller salt sill på matsedeln precis som under första världskriget. Tack vare att de hyrde hos hennes morfar kunde barnen när de var hungriga gå ner till mormor Elina och få sig en extra bit.

Far som sjukvårdare.
Även de som inte längre var värnpliktiga omfattades av krigslagarna. Min far som var överårig uttogs till sjukvårdare och tvingades gå på sjukvårdskurs flera gånger i veckan. Det var inte populärt att efter en lång hård arbetsdag tvingas cykla upp till Bunkeflo skola för att lära sig förbandsläggning och spjälning av benbrott och annat. Jag minns att han svor ve och förbannelse inte mist för att mor tvingade honom tvätta fötterna. Bortsett frän det obligatoriska julbadet i tvättkaret i källaren var renlighet inte en dygd bland de äldre arbetarna. Till att börja med ville han bara tvätta den ena foten med hänvisning till att han kommit överens med gubben Otterström som också gick på kursen att denne skulle tvätta den andra men som vanligt blev det mor som segrade. Hon var renligheten själv och höll både sitt hus och sin familj skinande rena. Jag minns än de kalla avrivningar hon tvingade mig till varje dag för att stärka min hälsa och att fönstren även om det var snöstorm och 30 grader kallt skulle öppnas på vid gavel på morgnarna för att frisk luft skulle komma in i huset. En anledning till att far inte tyckte om att gå på kursen var att den leddes av ”doktor” Carlean. Liksom de andra ”finare“ människorna i kvarteret misstänktes han i hans fall troligen omotiverat. för att vara nazist eftersom man visste att han bott i Tyskland. Jag minns honom som en snäll och jovialisk äldre herre som ofta skojade med mig. En annan person som bodde i kvarteret var uttalad nazistsympatisör och hade en stor hakkorsflagga på väggen i ett av rummen. När krigslyckan vände för tyskarna åkte flaggan ner.

Vi leker krig.
I och med att tyskarna den 9 april 1940 invaderade Danmark blev kriget en realitet för oss barn. Stämningen bland de vuxna var uppjagad och först nu kunde man märka lite av den panik som gripit folk vid första världskrigets utbrott. Det fanns också all anledning till oro. Trots varningar togs försvaret på sängen och inga krigsförband fanns i södra Skåne. Tyskarna skulle om de hade velat ha kunnat promenera i land som turister på Bunkeflos stränder. Några dagar senare fylldes vägarna av soldater: infanterister till fots och på cykel och hästanspänt artilleri och kavalleri. Soldaterna som kom från småländska regementen (skåningarna hade man av någon outgrundlig anledning skickat upp till norska gränsen) saknade sina egna barn och lät oss rida på hästarna och åka på kanonvagnarna. Det var rena paradiset för krigsgalna ungar. Jag kan ännu känna doften av svettiga hästar och välsmort läder. Alla våra lekar handlade nu om krig. Svärd och gevär tillverkades av sillalådor och tanks och kanoner av barnvagnsunderreden med trä- och papplådor på och med kvastskaft

511

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

512

som kanoner. Jag som hade livlig fantasi och kunde hitta på blev general i vår barnarmé. För oss var det hela ett stort äventyr och vi hade inte den blekaste aning om krigets hemskare sidor
Den självklare fienden var hela tiden tyskarna. Flickorna utsågs till sjuksköterskor och lade förband efter alla konstens regler med kassapparatsremsor som vi hittat på tippen. För att förstärka effekten av hemska sår kletade vi på rikligt med rödfärg Arne Frank som just blivit bandagerad från topp till tå så att bara ögonen syntes kallades av sin mor Annalisa in för att äta middag. Han sprang in som han var och vi hörde ett illvrål och sedan kom han inte ut mer den dagen. Vi bunkeflobarn slogs mot naffentorparna och mitt och Valle Strömbergs indiangäng på västsidan av Strandgatan hade slutit en temporär fred för att kunna bekämpa den gemensamma fienden. En spaningspatrull som leddes av Torsten Andersson (som senare i egenskap av FN-soldat fick vara med om ett riktigt krig i Gaza) hade skickats ut men kom inte tillbaka. Först sent på kvällen kom de gråtande hem. Naffentorparna hade fångat dem och låst in dem på Forsbergs dass och först när denne sent på kvällen behövde gå dit kom de ut. Men vi gav igen med råge. Pigge (Kjell Mårtensson) som tidigare tillhört vårt gäng men vars föräldrar flyttat till Naffentorp infångades och skulle förhöras. Som den tappre soldat han var vägrade han tala om var de andra fanns och tortyr fick tas till. Han bands vid en telefonstolpe och sedan tvingade vi i honom en halv flaska ricinolja. Därefter kittlade vi honom under näsan med termogenevadd som jag stulit från min mor och som hon hade mot värk. Han sket visserligen i byxorna men till hans heder avslöjade han ingenting.
Anna som hade många syskon fick hjälpa till hemma och dessutom i betstyckena på Ängslätt där hennes mor tagit stora betbeting för att klara familjens försörjning när Erik, hennes far låg inkallad. För henne är kriget ingen period som hon minns med glädje

 

Krigets allvar gör sig påmint.
Allt var dock inte bara lek och äventyr. Tidigt fick vi lära oss att krig också var dödligt allvar. 1940 hade jag börjat i första klass i småskolan. Vår lärarinna var den snälla och duktiga Bertha Nordqvist och från vår sal som låg i den gamla skolan kunde vi se ut över Öresund En dag small det så att rutorna skakade. Ett fartyg hade gått på en mina och knäckt kölen. Fören och aktern stod rakt upp i luften. Det var min första konkreta upplevelse av krigets allvar och skulle följas av flera. Trots strängt förbud sprang vi och letade längs stranden där alla möjliga spännande saker flöt i land, ammunitionslådor, förbandsartiklar flaskor och burkar med okänt innehåll. Vrakdelar och uniformstrasor i krigets slutskede då allt var kaotiskt på tyskarnas sida och ett lasarettsfartyg låg i Sundet flöt även döda soldater som begravts till havs i land. Det såg jag dock inte personligen. Däremot var jag med när en stor livbåt som fastnat på sandrevlarna drogs i land. Den var tom men full av kulhål och där fanns mörka fläckar efter blod. Tydligen hade den beskjutits och besättningen dödats. Det var inte alltid man höll sig till Genevekonventionen och båda sidor bröt mot krigslagarna.

 

Under slaget om England kom en stor spärrballong in från väster och fastande i träden i Grevens Park som då var ett tillhåll för nudister och där vi pojkar brukade kika på nakna fruntimmer och jagas av lika nakna karlar. Anders Törnqvist som varit korpral i Ystad på 20-talet och som var socknens store militärstrateg kom men bil över isen från Klagshamn där han hade en befälsbefattning. Han påstod att ballongen var fylld med giftgas men andra vuxna som kommit dit visste bättre. När militären skulle ta ner ballongen gick den sönder. Alla som var där försåg sig och jag kom hem med ett stycke siden som min mor som var hemsömmerska sedan sydde en fin sommarjacka åt mig av. Kläder som man kunde köpa för klädeskuponger var gjorda av cellull från massaindustrin och tålde inte väta. Samma gällde skorna som var gjorda av impregnerat papp.
Mor vid sin
symaskin och far på soffan var annars mitt vanligaste barndomsminne Under finska vinterkriget sydde hon vita fårskinnspälsar till Hulténs skinnfabrik där hon var hemsömmerska. Far fick först knacka sömmarna med en hammare för att de skulle kunna gå in i maskinen. Pälsarna kom sedan nytvättade tillbaka med kulhål i för att lagas. Allt togs till vara och även de stupades kläder återanvändes.

 

Mor klarar maten.
Strax efter krigsutbrottet infördes ransonering på nästan allt mat. kläder och bränsle. Mors uppfinningsförmåga och erfarenhet av första världskriget gjorde dock att det inte gick någon nöd på vår familj. Bristen på kaffebönor var något som arbetarhustrurna upplevde som något av det värsta. Far som varit godtemplare i unga år och som sällan drack hade likväl tre liter i månaden på sin motbok som han aldrig tog ut. Nu bytte mor spriten motboken mot en av våra grannars kaffekuponger. Hon gjorde också surrogat av råg som hon rostade i ugnen. Cikoriarötter som användes under första världskriget kan jag däremot inte minnas att hon använde.

 

512

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

513

MASKINLÄST MEN INTE RÄTTAT

Hennes köttbullar innehöll lite kött men mycket mjöl och vi tyckte likväl att de smakade bra, Kaniner var kupongfria och vi hadL några i burar på gården. Det var mitt arbete att plocka gräs och maskrosor till dem. Då de skulle slaktas blev jag mycket upprörd. Vi hade också som de flesta andra hushållsgris som vi fick länma kuponger för. Även de blev mycket tama. När Harry Andersson skulle slakta grisen fick jag klokt nog inte vara med men fick som tröst efteråt” svinabläran “. urinblåsan som i uppblåst skick med ärtor i blev en fin skallra. Bertil Jeppsson tog sin med till skolan och fick sig en örfil av den prydda fröken Hemmingsson som vi då gick för.

 

Alla försökte skaffa mat så gott det gick. Ransoneringslagarna var stränga men man försökte på alla sätt lura myndigheterna. Det gick rykten om att folk hade” svarta” grisar i källarna vilket förekom Tore Gullberg skickades av sin far Johan Gullberg en mörk natt upp till en bonde för att hämta två smågrisar De kostade 16 kronor stycket och Tore hade dem i en säck som han hängde över cylelramen Grisarna gallskrek hela vägen hem och Tore var livrädd att han skulle bli avslöjad men det hela gick väl När han hjälpte Robert Högfeldt i affären gav denne honom brödkuponger som belöning.

 

Vår snälle slaktare Gunnar Pettersson hade alltid någon köttbit under disken till dem som hade gjort slut pä sina köttkuponger. särskilt om det var fattiga barnfamiljer med många munnar att mätta. Han tog inte mer betalt för det köttet än för det legala. En kärring på Stenöregatan som alltid handlade på kredit och som aldrig betalade sina maträkningar blev nekad mer kredit och anmälde honom då för myndigheterna. Det blev dryga böter för Gunnar men kärringen vågade sen inte visa sig ute i byn på långa tider. Gunnar avskräcktes emellertid inte av detta utan fortsatte att hjälpa folk. En gång gick det emellertid riktigt illa Han och en annan gubbe hade varit upp hos Emil Brorsson och köpt en kalv och en gris svart. Som vanligt hade de blivit väl trakterade och var när de körde hem fulla upp till hårfästet. Mitt framfbr polis Greens hus skenade hästarna och fastnade i Anton Nilssons staket. Kalven åkte i backen och gubben och grisen försvann. Gubben hittade vi barn sedan ligga snarkande i gräset på en obebvggd tomt strax intill Green kunde inte göra annat än att arrestera slaktare Petterssonpå stallet, både för fylleri och för svarthandel. Även Emil Brorsson fick bota för sin del i aflhren. Båda var snälla människor som ville hjälpa folk och brottet är sedan länge preskriberat. Bortsett från att man om det knep kunde få lite kött extra odlade alla potatis. rotfrukter och grönsaker i sina relativt stora trädgårdar. Fisk var inte ransonerad och torsk sill och ål stod ofta på bordet Jag vägrade emellertid åta den sedan jag hört de äldre pojkarnas hårresande historier om ålar som kröp ut och in ur ögonhålorna på drunknade matroser och människofingrar som man hittat i magen på torskar. Många drvgade ut ransonen genom att pilka torsk på isen som täckte hela Sundet. en inte helt ofarlig verksamhet. Det hände att folk gick ner sig och drunknade eller drev till havs när isen plötsligt bröt upp och fick räddas av sjöräddningen.

 

Civilförsvarsövningen.
Allt eftersom kriget fortskred blev det allt mer påtagligt. Luftkriget blev trots att Sverige inte var inblandat en realitet även för oss barn. Mörkläggningspåbud rådde och framfor alla fönster hade vi svarta tätslutande pappersgardiner Många nätter flög bomplanen över och lu.ftvärnet sköt och strålkastarna spelade. Jag kan inte minnas att man någonsin träffade vilket kanske inte heller var meningen. Bomber föll i Slottsparken och på fältet strax intill AJmlid. Bombplan nödlandade på Bulltofta- Man hade också civilförsvarsövningar där hela befolkningen var iblandad. För varje kvarter utsågs en områdeschef 1 vårt var det disponent Savarin och i kvarteret väster om Bunkeflovägen Annas morfar Hilbert Foukt. Båda var äldre män KälLaren i Johnssons bryggeri skulle i händelse av krig vara skyddsrum åt folk i området. en helt befängd idé eftersom då alla skulle ha dödats av en enda bombträff Alla kvinnor och barn skulle under övningen sitta i sina kallare något som vi naturligtvis inte gjorde. 1 stället stod vi i mörkret bakom gardinerna och idkade på det som hände utanför. Min far var på Bunkeflo skola dit de sårade “ transporterades i Dr Carleans bil och Johnssons drickabilar. Vissa hade tagits ut som sårade. bland dem Harry Anderssons fru Ella som var stor och välväxt. Hon låg i Gösta Nilssons trädgård med en lapp på magen som talade om skadans art. När bårbärarna skulle lyfta upp henne för att köra henne till “sjukhuset” i Bunkeflo småskola gick båren mitt av och hon fick själv gå in i bilen.

 

Annas far och andra beredskapssoldater som var hemma på permission agerade sabotörer. anlade bränder. small av knallskott och jagades av hemvärnet. Den lokala krigsbrandkåren som bestod av överåriga gubbar hade en uråldrig brandspruta som förvarades i bryggeriets garage och som drogs av hästar och pumpades för hand. Gubbarna var fulla och en låg tvärs över vattentunnan av trä Det hela var rena parodin men jättespännande. Jag ville naturligtvis vara med och fick mig en örfil av mor när jag försökte smita ut. Om

 

513

 

 └───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

514

MASKINLÄST MEN INTE RÄTTAT

tyskarna kommit hade de skrattat ihjäl sig. Men det stärkte moralen och samhörigheten i en tid då invasionshotet ständigt hangde över socknen. Senare när det blev uppenbart att tyskarna inte skulle vinna blev det lättare.
1 varje hus skulle det finnas brandredskap ; en brandsz.a, en svabb, en brandspruta och en hink med sand att släcka fosforbrandbomber med. Far som var laglydig hade skaffat allt men vår granne Gösta Nilsson (
Svartegösta” ) hade inte gjort det. En dag kom folk och inspekterade. Hos oss var allt i sin ordning. Göstas hustru Astrid kom springande med andan i halsen och bad mor bjuda gubbarna på kaffe i finrummet. Medan de drack kaffet flyttade hon över alla våra grejor till sin källare och klarade sig på det sättet undan dryga böter.
Vi får scharlakansfeber.

Någon gång under kriget, jag minns inte vilket år, drabbades hela busgänget i Bunkeflo av scharlakansfeber. Det var då innan antibiotikan fanns en allvarlig sjukdom som krävde sjukhusvård. Jag åkte furst och var ganska dålig. Inom en veckas tid var vi alla samlade på Trelleborgs epidemisjukhus. även Valles gång och Naffentorpa rna. Den ende som klarade sig var Jan Lindstedt som tydligen var irnmun. Han gick där hemma och gråt och tittade fbrgäves efter utslag. Karantänen var sträng och föräldrar på besök fick bara se sina ättelägg genom en glasruta. 1 hemmen genomfbrdes sanering. Fyra veckor fick vi tillbringa på sjukhuset som stänk av lukten från sockerbruket som låg strax intill. Det var på hösten mitt under betkampanjen. Tillfrisknandet gick snabbt och ungar vilda och nyfikna som vi var var vi inga mönsterpatienter. Till sist sattes hela gänget på en egen avdelning övervakade av ett par ilskna ragator med knorr i nacken. Diciplinen var stenhård men på nätterna var övervakningen dålig. På andra sidan planket till sjukhusets tomt låg ett luftvärnsbatteri som sköt nästan varje natt. Gösta Nilsson, “Svartegösta” , vår granne7 ingick i besättningen. På nätterna smög vi oss ut i våra vita särkar och klättrade över planket för att se på när de sköt. Soldaterna försökte köra bort oss och till sist hotade Gösta med att berätta det för mor och utflykterna upphörde. Vi lekte också spöken och kurrargömme och hade kuddkrig varje natt. Resultatet blev att våra feberkurvor till skillnad mot det normala hade sina toppar på morgnarna i stället för på kvällarna, något som förbryllade läkarna när de gick ronden. Trots allt tillfrisknade alla utan framtida men.

Tragiska minnen.
Ett krigsminne som bitit sig fast är när min far en mörk kväll tog mig med ner till Sumphamnen där de danska judiska flyktingar kom iland. Jag minns hur unga och gamla kröp upp ur de små fiskebåtarna och grät av glädje över att äntligen vara i säkerhet. Sedan har man upprättat ett minnesmärke där som liknar en phallussymbol och helt följdriktigt fått ett fult profant namn i folkmun.
Min syster Ally var under en del av kriget luftvärnslotta id norska gränsen. Jag skrev i en uppsats som Bertha Nordqvist visade fbr min mor att hon var det därför att hon var så galen i ärtsoppa och militärer. 1 slutet av kriget var hon med och tog emot de koncentrationslägerfångar som de vita bussarna tog hem. En del av dessa arma människovrak bland dem barn, förlades på Johannesskolan på Limhamn. Jag minns att hon kom hem och storgrät och tog alla mina leksaker för att ge till barnen. Det sista minnet från kriget är när ett tyskt observationspian med höga officerare landade på Elinelunds mark där Furuskogen legat. De hade flytt från slutstriderna i Ostpreussen och togs snabbt om hand av militären.

Kriget tar slut.
Efter kriget kunde Annas familj ta upp de i fem r avbrutna kontakterna med släkten i Danmark och utbytet de närmaste åren blev extra intensivt. Det fanns så mycket att ta igen och berätta om, När hon konfinnerats 1946 åkte hon fur Rirsta gången dit och bodde ett par veckor hos sina morbrödrar som hade sommartugor på Amager. Året efter hade vi fått sällskap och jag följde med. Pass krävdes och polis Green skrev i mitt att jag hade grisögon ( grå på franska ) vilket gjorde mig mycket furgrymmad. Minor fanns fortfarande i Sundet och bara tågfurjan Malmöhus gick. Resan tog två timmar och fartyget fick gå i en stor båge genom en svept kanal. 1 Köpenhamn var vi och tittade på Shellhuset som nu var en ruin, Det hade inte varit svårt att hitta fbr de engelska flygarna efter som det var den enda kamou.flerade byggnaden i stadens centrum. Vi var också och tittade på den franska skolan där så många barn dog när den av misstag bombades. Men vi var också på det nyöppnade Tivoli och fick ta del av det gläjerus som danskarna nu upplevde efter befrielsen. Senare har jag i många år arbetat på olika håll i världen, sett många länder och varit med om mycket men detta var min i särklass mest spännande resa.
Hemma i Bunkeflo återgick allt snabbt till det normala igen men ransoneringen fortsatte ännu en tid. De första båtarna med bananer och apelsinerna kom in. Man fick bara köpa vars en men det var spännande att åter få smaka frukter som man nästan glömt hur de smakade. För de under kriget födda barnen var det en extra upplevelse.

514

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

515

515

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

516

516

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

517

517

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

518

518

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

519

519

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

520

520

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

521

521

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

522

522

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

523

523

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

524

524

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

525

525

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

526

526

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

527

527

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

528

527

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

528

528

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

529

529

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

530

530

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

531

531

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

532

532

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

533

533

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

534

534

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

535

535

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

536

536

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

537

537

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

538

538

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

539

539

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

540

540

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

541

541

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

542

542

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

543

543

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

544

544

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

545

545

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

546

546

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

547

547

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

548

548

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

549

549

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

550

550

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

551

551

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

552

552

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

553

553

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

554

554

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

555

555

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

556

556

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

557

557

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

558

558

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

559

559

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

560

560

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

561

561

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

562

562

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

563

563

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

564

564

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

564

564

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

565

565

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

566

566

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

567

567

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

568

568

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

569

569

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

570

570

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

571

571

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

572

572

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

573

573

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

574

574

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

575

575

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

576

576

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

577

577

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

578

578

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

579

579

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

580

580

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

581

581

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

582

582

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

583

583

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

584

584

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

585

585

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

586

586

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

587

587

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)