Sidorna 1 -106

106 sidor laddades på ...ms.

  För att söka i texten (se INLEDNING), tryck "Ctrl+F", då öppnas en sökruta upptill eller nertill i fönstret.

 

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
1

1

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
2

 

Omslaget:
SKÅNEGÅRDEN. (Samuelssons gård). Detta är en av
få gårdar i socknen som inte brunnit. Åbyggnaderna
som är K-märkta härstammar från 1820. Bortsett från
att mangårdsbyggnaden fått hårt tak är gården i
ursprungligt skick. Gården var ursprungligen ert
skattehemman anslaget till Malmö hospital. 1 nästan
170 år var gården i familjen Samuelssons ägo. Den sista
som ägde den var Alma Samuelsson som var gift med
Einar Persson. Äktenskapet var barnlöst. Båda avled
1993 och gården förvärvades då av brobolaget
Svedab som på ett föredömligt sätt restaurerat den.
Nu finns där kontor åt arbetsledare. Vad den sedan skall
användas till är ännu inte bestämt. Broleden går strax
intill så den kan inte användas för permanent boende.
En lämplig användning vore som hembygdsgård.

 

                             Persson, B. 1998 Bunkeflo vår hembygd. (Bunkeflo, our home parish).                     

The book describes how a thousand year old rural society situated south of Malmö within the time frame of 100 years delevelops into a suburban area. After having belonged to Denmark, in 1658 itcame under Swedish rule. During the wars between Denmark and Sweden in the seventeenthcentury it suffered heavily and most of its originally Danish population either flod to Denmark, was killed or was replaced by Swedes. Until the beginning of the twentieth century most people were engaged in agriculture and Bunkeflo has never bad any industries. Despite its nearnes to Malmoe few people were attracted by urban life and the main populational exchange was with the bordering rural communities Hyllie and V. Klagstorp. In the end of the nineteenth century large industries, based on limestone, were established in those communities which had a profound influence on the composition of the population in Bunkeflo. Many workers settled there and four small workers enclaves were established, two of them in the coastal area which until then had been sparcelly populated, mainly by fishermen. Today most people live near the sea while the rest of the community has been more and more depopulated. Now a higway and a railway to the bridge to Denmark which traverses Bunkeflo is under construction and it will strongly influense its future development. The old agricultural society will disappear and Bunkeflo will become an anonymous suburb to Matmoe.

                             Bert Persson, John Lundvallsgaran 2, S-230 44 Bunkeflostrand, Sweden.
                            

 
 

Copyright och ansvarig utgivare: © Bert Persson 1998.
Layout och design Bert Persson. Film och kopiering El-Foto, Limhamn, Fotokopior Fototjänst, Limhamn.
Bildöverföring Arkitektkopia, Malmö. Författarens fotografier och text skriven av författaren får fritt
reproduceras om källa angives. Citerad text och andras fotografier faller under upphovsrättslagen.
Distribution: Lunomat HB. John Lundvallsgatan 2, 230 44 Bunkeflostrand.
Tryckt hos: Skogs Grafiska AB, Malmö. 1998

2

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
3

Förord

I slutet av 1950-talet började jag studera Bunkeflo sockens historia. Annat kom emellan och först nu, 40 år senare, har uppgiften kunnat slutföras. Under arbetets gång har jag funnit att det finns ett stort uppdämt intresse för Bunkeflo socken och de som levat och verkat där. Detta gäller inte bara personer som har sina rötter i socknen utan även nyinflyttade som vill veta mer om den bygd de kommit till. Det som från början bara var avsett som en inledning till en släktkrönika har därför utvidgats och nu blivit en bok.

Även om en del tidigare publicerats om Bunkeflo, framför allt om dess kyrkor och några av de största gårdarna, har nästan ingenting skrivits om de arbetarsamhällen som från mitten av 1800-talet och fram till sekelskiftet växte fram i Vintrie och i Skumparp och på Naffentorp och Bunkeflo byars strandmarker. Det är där vi och de flesta andra infödda bunkeflobor har våra förfäder. Jag har därför velat ge dessa samhällen ett extra stort utrymme. Eftersom jag från början främst riktade mig till våra egna barnbarn, har våra släkter använts som åskådningsexempel. Man bör dock hålla i minnet att dessa på intet sätt är unika; många andra arbetarsläkter i Bunkeflo har en liknande bakgrund. Av samma skäl förekommer våra familjemedlemmars namn på olika håll i boken. Anna är min hustru, Marinette (Nette) och Elisabeth (Berthel) är våra döttrar och Marina, Alexander, Sebastian och Patricia är våra barnbarn.

Boken innehåller ett rikhaltigt bild- och kartmaterial med utförliga bildtexter. Tanken är att folk som bara bläddrar ändå skall få en uppfattning om bokens innehåll och kanske stimuleras till vidare läsning. Av nödvändighet blir bildtexterna ofta en upprepning av den löpande. På 1950-talet fotograferade jag en del av bebyggelsen i Bunkeflo. Flera av de gårdar och hus som då fanns har sedan rivits och fotografier på dessa har medtagits. Foton och valda textinslag från redan publicerade arbeten har också, då så varit motiverat, utnyttjats. Då så skett har källorna angivits. Fotografier utan angivande av ursprung är mina egna.

Skriften utgör inget litterärt epos. Grammatiska felaktigheter och stavfel förekommer och punkter och kommatecken har ofta placerats fel. Enstaka namn och årtal kan vara felaktiga. Trots att jag ansträngt mig att vara objektiv har framställningen i vissa samanhang likväl färgats av mina egna åsikter och fördomar. Boken skall därför tas för vad den ursprungligen var avsedd att vara; en skrft där en morfar försöker lära sina barnbarn lite om den bygd de härstammar från och inte något vetenskapligt arbete i traditionell bemärkelse. Vissa aspekter har bara berörts ytligt och främst tagits medför översiktighetens skull. Hit hör socknens kyrkor som redan på ett föredömligt sätt behandlats av Elsebeth Bager, de politiska konflikterna i början av 1900-talet, byalagen och flera andra. De dramatiska händelserna under krigen på 1600 - talet och hela 1700 - talet, där kyrkböckerna förstörts genom brand och källmaterialet därför är svåråtkomligt, har också fått en summarisk behandling. Här finns fortfarande mycket för lokalhistoriskt intresserade som vill göra en djupare penetrering att utforska.

Till skillnad mot Hyilie - Limhamn och Tygelsjö - Västra Klagstorp - Klagshamn, där sedan länge livaktiga lokalhistoriska föreningar är verksamma, har Bunkeflo, såvitt jag vet, aldrig haft någon lokal sammanslutning som ägnat sig åt den vanliga befolkningens historia. Inom många familjer finns en levande muntlig tradition som nu snabbt håller på att försvinna och ett rikhaltigt fotomaterial som håller på att skingras eller förstöras. Många bunkeflor, inte bara äldre och infödda, är intresserade av att detta material kartläggs och registreras och att valda delar efter bearbetning publiceras. Om det jag skrivit kan stimulera till bildandet av någon lokal opolitisk förening för studie, av Bunkeflo och dess befolknings historia, har det uppnått ett av sina syften.

Bunkeflo
1998,
Bert Persson

 

 

3

 

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

 

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         

 

4

FÖRETAG, FÖRENINGAR OCH PRIVATPERSONER SOM BIDRAGIT TILL BOKENS TRYCKNING

BJÖRKLIDENS HANDELSTRÄDGÅRD, Systerlottsvägen 10, Bunkeflostrand.
BUNKEFLO BILSERVICE, Statoilmacken, Bunkeflostrand
BUNKEFLO EL & PARKETTSERVICE AB, Vresalmsgatan 34, Bunkeflostrand,
BUNKEFLOHALLEN, Klagshamnsvägen 40, Bunkeflostrand.
BÄST STORMARKNAD, Linnegatan 42, Limhamn.
EL-FOTO G. HÅKANSSON AB, Järnvägsgatan 45, Limhamn.
ERIKS, Järnvägsgatan 38, Limhamn.
ERLANDSRO, Vintrie, Bunkeflostrand.
EURONET ONLINE AB, Box 3, Bunkeflostrand.
FIRMA LASSE LÄSK, Möllevägen 43, Klagshamn.
FIRMA OM-OCH TILLBYGGNAD, Båtsmansgränd 34, Bunkeflostrand.
FOG ENTREPRENÖREN AB, Systerlottsvägen 8, Bunkeflostrand.
FOTOTJÄNST I MALMÖ AB, Hyllie Kyrkoväg 53, Limhamn.
GARDINSPECIALISTEN, N.Skolgatan 27, Malmö.
HB BUNKEFLO BENSIN & SERVICE, STATOIL, Box 113, Bunkeflostrand.
HP GODS, Blågransgatan 27, Bunkeflostrand.
HÅKANSSONS HANDELSTRÄDGÅRD, Naffentorpsvägen 40, Bunkeflostrand.
L.A. LINDQUIST MUSIK / GITARRAFFÄREN, Björkallen 21, Bunkeflostrand.
LIMHAMNS LÄKARGRUPP MÅSEN, Järnvägsgatan 56, Limhamn.
LINDQVISTS BLECKSLAGERI, Vintrie byväg 6, Bunkeflostrand.
MICKES CYKELSERVICE, Ola Brorssons väg 6 B, Bunkeflostrand.
NAFFENTORPS BILSERVICE HB, Naffentorpsvägen 58, Bunkeflostrand.
NYA SLAKTJOUR, Gottorps gård, Bunkeflostrand.
PILLÖSA TRADGÅRD AB, Naffentorpsvägen 61, Bunkeflostrand.
RINGSERVICE DÄCK & FÄLGAR, Hyllie Kyrkoväg 52, Limhamn.
RUNES TYGHUS, Almviksvägen 21, Bunkeflostrand.
SWEFLO ENGINEERING, Ideon, Lund.
TRIAL UTERUM, Systerlottsvägen 4, Bunkeflostrand.
VINTRIE ELSERVICE, Skiffergången 12, Bunkeflostrand.
ÖHBERGS HANDELSTRADGÅRD, Klagshamnsvägen 68, Bunkeflostrand

BUNKEFLO FÖRSAMLING.
BUNKEFLO IDROTTSFÖRENING, BIF.
BUNKEFLOSTRANDS VILLAFÖRENING.
FÖRENINGEN ÄNGSLÄTTSGÅRDEN, Bunkeflostrand.
VINTRIE IDROTTSKLUBB, VTK.

KJELL ASCARD, Bunkeflovägen 50, Bunkeflostrand.
BO HÄRSTEDT, Stenöregatan 35, Bunkeflostrand.
LOUISE & KERSTIN MAURITSSON, Årtevägen 30, Bunkeflostrand.
HANNA NILSSON, Almhov, Bunkeflostrand.
STIG OLSSON, Bunkeflo Byväg 8, Bunkeflostrand..
FRED & INGRID SVENSSON, Box 24, Bunkeflostrand.

 

 

4

 

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

 

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
5

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

5

 

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘   

 

  Innehållsförteckning

 

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
6

 

 6

 

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

 

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
7

 

TIDIGARE ARBETEN OM BUNKEFLO

 

 

En hel del har under årens lopp skrivits om Bunkeflo. Det mesta har publicerats i Oxie Härads Hembygdsförenings, Malmö Fornminnesförenings och andra lokalhistoriska föreningars årsskrifter. Mycket är av hög kvalitet och skrivet av folk med ingående kunskaper om de ämnen de behandlar. Hit hör:

 BUNKEFLO MEDELTIDSKYRKA OCH DEN NYA KYRKAN, en välskriven och stimulerande redogörelse inte bara för socknens två kyrkor utan också för delar av dess medeltidshistoria (Oxie Härads Hembygdsförenings årsbok 1988). För den som är intresserad av Bunkeflos historia är detta ett av de bästa dokumenten. Boken är skriven av Elsebeth Bager som förutom om Bunkeflo har djupgående kunskaper om Malmö och dess borgerskap.

BUNKEFLO, TYGELSJÖ OCH V. KLAGSTORP skriven av Helge Andersson och publicerad i Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1971.

BILDER FRÅN BUNKEFLO, TYGELSJÖ, V. KLAGSTORP en rikt illustrerad välskriven skrift om
socknarnas historia bebyggelse och kända personer (Oxie Härads Hembygdsförenings årsbok III-IV 1973).
Boken innehåller bl.a. en redogörelse för de största egendomarna inom kommunen och deras ägare. Författare
Ernst Frostin.

ORTNAMN I MALMÖ IX, BUNKEFLO SOCKEN en professionellt skriven redogörelse inte bara för socknens och byarnas namn utan även för andra namn inom socknen (Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1972). Författare Ingemar Ingers.

Flera av dessa skrifter innehåller också värdefulla litteraturförteckningar. Tyvärr når dessa utmärkta arbeten sällan utanför de lokalhistoriskt intresserades krets. Skrifterna finns dock på de större biblioteken.

Limhamns Museiförenings årsskrift LIMHAMNIANA är mera känd av gemene man. Även i den har, under årens lopp, intressanta artiklar med anknytning till Bunkeflo publicerats.

I samband med att Bunkeflo kommun vid årsskiftet 1970-71 uppgick i Malmö stad tillkom två häften i A4-format betitlade BUNKEFLO - VINTRIE respektive SKUMPARP. Arbetet utfördes på uppdrag av etnografiska institutionen vid Lunds universitet och Malmö byggnadsstyrelse. Det förstnämnda som skrivits av Inger Erlandsson behandlar på ett initierat och stimulerande sätt utvecklingen i Bunkeflo och Vintrie byar (dock inte strandmarken) och innehåller också en värdefull byggnadshistorisk beskrivning. Författaren har ingående kunskap om socknens hemman och deras ägare och har på ett föredömligt sätt bemästrat detta svåra ämne. Även häftet om Skumparp som består av ett antal smärre uppsatser skrivna av etnologistuderande, ger värdefulla uppgifter. Båda är mycket läsvärda.

Malmö Skolmuseum utgav 1995 en kort sammanställning i rapsodisk form om skolorna i Bunkeflo, V. Klagstorp och Tygelsjö skriven av Fred-Arne Ahnelöf. Även om den innehåller intressanta uppgifter om en del av socknarnas lärare skall den inte tas som en fullständig beskrivning av deras skolväsende.

Litterärt har Bunkeflo beskrivits av författarinnan Nanna Lundh-Eriksson, dotter till skollärare Hans Lundh i
Bunkeflo och född där 1879. Hon har i en rad skrifter skildrat folkkaraktär folkseder och traditioner.
Skrifterna är trevliga att läsa men man bör hålla i minnet att det inte är fråga om historiska dokument utan i
stor utsträckning personliga skildringar.

Bunkeflos historia är av naturliga skäl nära sammankopplad med Skånes. För att få en ökad förståelse och ett vidgat perspektiv kan det därför vara värdefullt att även läsa vad som skrivits om hela landskapets historia. Harald Lindals bok om Skånes historia fram till 1719 ger här en värdefull inblick. Alf Åbergs bok ”Skåne och när det blev svenskt”  betraktas allmänt som den främsta källan till kunskap om denna traumatiska tidsperiod och finns i många skolbibliotek. För en skåning kan det dock vara av värde att veta att boken är skriven av en som i många år arbetat på krigsarkivet och att Åberg (som är född i Helsingborg) trots att innehållet är sakligt oantastbart och en rik och spännande källa till kunskap om de svensk-danska krigen i mångt och mycket återger händelserna ur erövrarens perspektiv. Som en motvikt rekommenderas därför Knud Fabricius “Skaanes overgang fra Danmark till Sverige”.  Inte heller den är objektiv men om man läser båda bör man få en ganska balanserad bild av vad som verkligen hände. Tyvärr finns den sällan på biblioteken men kan beställas.

7

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
8

LITE OM NAMNEN I BUNKEFLO SOCKEN

 

ANNERS JYNSAGÅRENFolkligt namn på hemmanet Fruktliden. Namnet efter ägaren i början av 1900talet, Anders Jönsson.

ALMLID Nyare namn på hemmanet Naffentorp 13 & 14, Gården riven på 1960-talet pg.a. husbocksangrepp.

 ALMLUNDA  Namn på ett av Naffentorp 1O-hemmanen i många år ägt av Fritiof Hansson.

AXELTORP  Namn på ett hus på Vintrie strandmark där Hans “Greve” Hansson flyttade in som nygift 1905. Från 1920 till 1962 Frälsningsarméns barnhem. Nu skoldaghem.

BAGERS ÄNGAR” Folkligt namn på Petersborgs strandmark i Naffentorp,

BIERHUSEDEn före detta krog på Bunkeflo nr 2:s ägor, nära gränsen till Fosie.

BLARRAHUSED” Det hus på Bunkeflo strandmark där byns fähöre som kallades “Blarren“ bodde.

BUNKEFLO VANNING” Så kallas i folkmun Bunkeflo bydamm som ligger öster om Stolpaberga. Den finns med på 1701 års tegskifteskarta. På kartan finns också en annan “vanning” som sedan länge är borta. Den låg norr om byvägen vid hörnet av vägen till Hyllie

DALA GÅRD Ett av Naffentorp 4-hemmanen. Namnet fick gården av Johan P. Persson som ägde den ibörjan av 1900-talet.

DET STORA RÖDA HUSET” Trevåningshus på Bunkeflo Väster på sjösidan av Strandvägen byggt i mitten av 1920-talet. På bottenvåningen fanns affärer, bland dem Svea Stens mjölkaffär. Nu är där en pizzeria.

DYNAN En sandholme i sjön utanför Naffentorp 16. Ofta översköljd av havet.

ERLANDSRO Sedan 1918 namnet på hemmanet Vintrie 6 & 17. Gården är en av tre som ligger kvar på den gamla byplatsen. Namnet fick den av riksdagsmannen Nils Månsson som tidigare haft en gård med samma namn i V. Klagstorp.

FROMMAHUSEDNamn på ett gammalt soldattorp på Bunkeflo strandmark. Huset fanns med på 1860 års karta. Det låg på hörnet av Bunkeflovägen och Björkallén. Namnet fick det efter en familj From som flyttade in 1916. Nu rivet och ersatt av villor.

FRUKTLIDEN Namn på ett av Naffentorp 4-hemmanen. En allé av fruktträd gick upp till gården. I folkmun kallat “Anners Jynsagåren”.Senare rivet av Lennart Forsberg.

FÄRDIGHUSED” Ett gatehus i Bunkeflo by norr om kyrkan som ägdes av en soldat Färdig.

GOTTORP Bildat av egendomnarna Vintrie nr 4, 16,och 12. Tidigare annexhemman till Katrinetorp. Namnet fick gården av David Frick, son till skeppsredaren Thomas Frick, som köpte egendomen på 1860-talet. Siste ägaren var Sven Henningsson. Marken ägs nu av Malmö stad men brukas av Gunnar Henningsson.

GÅSABRUNN Åkermark på Naffentorp 13.s ägor belägen där järnvägen korsade Naffentorps strandmarksväg.

HANEHÖGSHUSET Hus på Stolpalösa (Bunkeflo 2) med läge intill Fosie gräns. Den östligaste vången i Bunkeflo by kallades “Hanehögsvången” (Hane=tupp).

HÄNGEGÅREN” Folkligt namn på ett av Naffentorpshemmanen nära strandmarken. Ägarna, två syskon, hängde sig med kort tids mellanrum under andra världskriget.

HÖRENS HUS” Det äldsta huset på Naffentorps strandmark där byns fähöre bodde, Huset revs 1959 av Folke Foukt och ersattes med en enplansvilla.

“höre" = herde, vaktare.

8

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
9

INGVALLA Namn på det östligaste av Naffentorp 16-hemmanen. Ägdes i många år av Tage Vigre.

JÄRAVALLEN En strandvall från Litorinahavet som går från Ribersborg till Limhamns skjutbana. Utplånad i Bunkeflo socken men gick där Klagshamnsvägen nu går.

KATRINETORP Tillkom genom sammanslagning av hemmanen Vintrie nr 2, 3, 9, 10 och 11. Gården blev i slutet av 1700-talet förlagd i Vintrie bys östligaste del norr om Petersborg. Namnet fick gården av handelsmannen Samuel Björkman som ägde den till 1809. Det är socknens största egendom. Nu ägs den av Malmö stad.

KJELLBERGAHUSED Namn på det hus på nuvarande Fiskargränd som fiskaren Ola Lelis byggde 1857, han var bror till min farmor och dog 1915. Namnet hänsyftar på en av ägarna i början av 1900-talet.

KLAGSTORPSKROGEN Den till V. Klagstorp gränsande delen av Skumparps ägor.

KLAGSTORPSSKÄLLET Socknens södra gräns mot V. Klagstorps socken och by.

KLOCKAREHUSET Ett fd. klockarboställe norr om Bunkeflo prästgård.

KLUBBHUSET Namn på Robert Högfeldts stall som han byggde i början av 1900-talet. Användes av SSU på 1930- och 40-talet. Senare lägenheter som hyrdes ut Nu rivet.

KRÅGS MYLLE Kroks mölla. Stubbamölla i Bunkeflo. Som står kvar men som sedan länge saknar vingar. En av socknens äldsta byggnader.

KÄRRINGA KROGEN Åkermark på Katrinetorps ägor med läge längst i nordost mot Fosie och Lockarp.

LERNACKEN Namn på södra delen av Hyllie strandmark. Senare namn på kalkutfyllnad i Öresund som går över marken och som nu blivit brofästet. Utfyllnaden täcker norra halvan av ön Stenören. Utanför finns Lernackenrännan som går mellan några stora stenar kallade “Rabborna”.

LILLA VINTRIE Gatehusklunga söder om kyrkogården som på 1830-60-talet byggdes på en avstyckad del av vintriehemmanet 7 & 8.

LUGNET Namn på ett småbruk iSkumparp men även på det tidigare kaféet på Bunkeflo Väster.

MALLHÖGSVÅNGEN Vången öster om Vintrie by på 1703 års tegskifteskarta. (Mall= stor).

NAFFENTORPSLYCKAN En med pilevallar inhägnad åkermark på Wilhelmsberg.

NAFFENTORPSGÅRDEN Namn på Naffentorp 5-hemmnanet, en av tre gårdar som fick ligga kvar på den gamla byplatsen efter enskiftet. Min far Emil Persson köpte dess strandmark 1911.

NILS JOHANNAHUSED” Ett gammalt soldattorp på Bunkeflo strandmark som fanns med på 1860 års karta. Huset låg längst österut på strandmarksvägens norra sida. Namnet fick huset efter en kalkbrottsarbetare Nils Johansson som flyttade in 1904. Nu rivet och ersatt med villa.

NYGÅRD Namn på prästbostället Bunkeflo 10.

NYDALA Namn på ett av Bunkeflo 6 & 8 hemmanen beläget söder om möllan.

OLA ANNERS BACKE” Grushög på Almlids mark uppkallad efter ägaren i slutet av 1800-talet. Ola Andersson. På 1703 års tegskifteskarta heter den Trindhög (”TRIND HÖG ). På samma vång Saahlshögsvången ligger en annan hög norr om Willhelmsberg som heter Salshög (“SAAHLS HÖG”).

PARADISHÅLAN En fördjupning i sandbottnen söder om Stenören.

9

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
10

PETERSBORG Fideikommissegendom skapad av Naffentorpshemman nr 6 och 9 och utflyttad till byns östligaste del i slutet av 1700-talet. En av ägarna Peter Bager gav gården dess namn. Egendomen har varit i familjens ägo sedan 1717 och är så än.

PRÄSTAGÅREN” Prästgården. Den har brunnit flera gånger. Mangårdsbyggnaden och den västra flygeln som finns kvar uppfördes i mitten av 1800-talet. Nu församlingsexpedition och församlingssal.

PRÄSTA DAMMEN En damm in på Bunkeflo prästgårds marker väster om gårdsbyggnaderna. Antingen den plats där man tog lera till husbyggnationen omkring 1850 eller också rester av den gamla sankmarken ”Komossen”.

PORTAHUSED” Ett hus öster om Strandhem där en gång i tiden en port gick rakt igenom byggnaden.

RINGARHUSET Ett hus i Bunkeflo norr om kyrkan där ringaren, dödgrävaren, bodde på 1800-talet.

ROSEHILL Ett av Naffentorp 2-hemmanen på 1840-talet avstyckat från stamhemmanet. I slutet av 1800-
talet ägdes gården av kommunalordföranden Per Josephsson.

RÖVEN” Ett i folkmun använt namn på det östligaste huset i Bunkeflo by. Profana namn med hänsyftning till kroppsdelar var vanliga i Skåne förr i tiden och är så än i dag i Danmark.

SJÖHOLLED” En vattensamling på Naffentorpsgårdens ägor intill vägen Naffentorp - Petersborg.

SKIEFSHÖGSVÅNGEN Vången norr om Vintrie by på 1703 års tegskfieskarta.

SKUMPARPSGÅRDEN Den största gården i Skumparp med huvuddelen av ägorna i Västra Klagstorp. Bara fyra hektar finns i Skumparp. Den arealmässigt största gården i Skumparp är Carl Sjöbergs gård.

STENÖREN En ö utanför Bunkeflo strandmark där man i många hundra år hämtat sten till grunder när man byggde hus gårdar och kyrkan. Man hämtade stenarna vintertid “när isen bar“ då man kunde köra dit ut med häst och vagn. Längst i söder ligger en djup vik “Kärringahåled”. Enligt den muntliga traditionen skall en bondmora har kört ner sig där med häst och allt. Kärringahålet är kanske den “Poorse Haffun“ som omnämns på 1500-talet. Nu är mynningen igensandad. Norra delen av Stenören täcks nu av Lernacken.

STOLPABERGA Hemmanet Bunkeflo 7, ett av två hemmanen som fick ligga kvar på Bunkeflo gamla byplats efter enskiftet. Det andra är prästgården.

STOLPALÖSA Hemmanet Bunkeflo 2 som flyttades ut redan i slutet av 1700-talet. Det är byggt av lera utan stolpverk därav namnet. När Bunkeflo gick upp i Malmö 1970-71 revs gården för att ge plats åt Lindeborgsområdets hyreshusbebyggelse.

STRANDS GÅRD En av två fyrlängade gårdar med halmtak som fanns med på 1860 års karta på Bunkeflo strandmark. Gården köptes 1894 av min farfars bror Anders Strand. Den revs på 1950-talet och nu finns där en bensinstation.

STRANDHEM Ett sommarstugeområde som byggdes under andra världskriget på den södra delen av Naffentorps strandmark. Också ett namn på småbruket Strandhem på Naffentorp 16:s strandmark som ägdes av “enögade Anners Nilsson”. Efter sekelskiftet fick de strandnära småbruken alla namn som började på Strand. Farfars hette Stranddal. Endast namnet Strandhem har överlevt.

STRANDSTUGAN Namnet på det västligaste huset på Stenöregatans sydsida närmast sjön. Det är ett trähus byggt på 1920-talet och finns kvar. Nu finns fyra moderna villor väster om det.

STRANNHUSEN” Gammalt namn på de första husen som byggdes på Naffentorps strandmark i mitten av 1800-talet.

WILHELMSBERG Hemmanet Naffentorp 3, 8 och 12. Uppkallat efter rusthållaren Wilhelm Wilhelmsson född 1733.

10

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
11

WINTRIE BRO” En stenpir ut i havet på gränsen mellan Vintries och Naffentorps strandmark som fanns med på en karta från 1700-talet. Användes av fiskarna att landa fångsten vid. Den finns kvar än i dag.

VINTRIEGÅRDEN Ett nyare namn på hemmanet Vintrie nr 1 & 5. En av tre gårdar som fick ligga kvar på byplatsen efter enskiftet. I slutet av 1800-talet ägdes den av Hans Mathiasson som var den drivande kraften för att få järnvägen Malmö - Trelleborg inom socknens gränser. Senare har den i många år ägts av familjen Weibull. Marken ägs nu av Malmö stad

VÄSTRABO Det västligaste av de två Naffentorp 16-hemmnanen avstyckat från stamhemmanet efter enskiftet 1814. Till Västrabo hörde den sydligaste delen av Naffentorps strandmark.

ÅKERSLÄTT Ett relativt sent namn på hemmanet Naffentorp 1:11. Tidigare ägt av familjen Forsberg. Nu ägs marken av byggbolaget Sulcus.

ÄNGSLÄTT  Ursprungligen Katrinetorps strandmarksgård. Köptes 1902 av förre inspektorn på Katrinetorp, Anton Fredrik Malmros. Ägdes sedan i många år av Oskar Nilsson. Ägs nu av Malmö stad.

ÄNGSTORPET Ett gammalt litet hus på Naffentorps strandmark närmast gränsen till Klagshamn.

Förutom dessa finns många andra. När hemmanen flyttades ut i sam band med enskiftet anlades trädgårdar som ersatte kålhagarna i de gamla byarna. Ett populärt träd var almen som ingår i många gårdsnamn. Förutom Almnlid och Almlunda finns Almhof, det nordligaste Bunkeflo nr 1-hemmanet. Ett av de äldsta utflyttade hemmanen som fanns i Naffentorp var Naffentorp 1 & 4 som i folkmun kallades “Gammelgåren”. Den låg väster om Dala och brann ner efter blixtnedslag 1946 och byggdes aldrig upp igen. Även områden hade namn. Bunkeflo strandmark kallades på 1920-talet “Bunkeflo Väster“ och den del som styckades av från Limhamns Plantskolas mark 1926 fick namnet Bunkeflo 9, i folkmnun “Lyckan”. Också stenarna på sandbottnen utanför Naffentorps strandmark var namngivna. De tre största hette Toppstenen, ”Skällhungastenen” och “Jeppa”.  Toppstenen låg långt ut nära “Flackakanten“ där sandbottnen tog slut och vattnet blev djupare. Barnen fick inte gå längre ut än till den när de badade. Skällhungastenen har fått sitt namn därför att sälar (“skällhungar “) brukade vila på den. Vissa gårdar var namngivna efter ägaren. Svenstorp fick sitt namn efter Anders Svensson som köpte gården 1892. Till samma stamhemman, Bunkeflo nr 1 hörde Solhäll som i många år ägdes av Hans Andersson. Annevik, ett av Bunkeflo 9-hemmanen somnu är rivet, fick sitt namn efter hustrun till ägaren Erik Göransson.

Ett av Bunkeflo 4-hemmanen som låg strax nordväst om möllan donerades av den siste ägaren , kyrkoherde Henriksson i Gässie till en stiftelse, Profide et Christianismo. Gården som nu är riven arrenderades i många år av Nils William Seth och kallades därför för “Sethagåren”. En av de äldsta bevarade gårdarna i Bunkeflo,det nordligaste Bunkeflo 9-hemmanet, kallas än i dag av äldre bunkeflobor för Samuelssons gård efter en av ägarna, Anders Samuelsson. Den ägs nu av brobolaget SVEDAB som har den som platskontor och kallar den Skånegården. Kommungården som på 1890-talet blev kommunens gemensamma hem för medellösa hette i folkmun aldrig annat än “Fattigåren”. Sedan döptes den om till Vintriehemmet. Den brann ner 1989. En gård på Vintrie bys strandmark som byggdes 1937 men revs när Bunkeflostrandområdet kom till på 1960-talet hette officiellt Betesgården men kallades av lokalbefolkningen inte för något annat än “Ängagåren”. Väster om den nära sjön låg en träddunge där under kriget nudister höll till. Den kallades “Grevens Park“ efter en av grevarna Hamilton som ägt marken. Vintrie 14 fick när det 1945 köptes av frukthandlare Stig Rosén på Limhamn namnet Ollebo efter hans son Olle och Gottorpsvägen döptes om till Ollebovägen. Vintrie 15-hemmanet som tidigt styckades upp fick namnet Svågertorp eftersom de första som ägde de uppstyckade delarna lär ha varit svågrar.  Naffentorp 15-hemmanet som ligger närmast gränsen till Klagshamn fick namnet Gränsbo. Många fler finns och de omnämns på olika ställen i boken. En del har försvunnit eller är på väg att försvinna medan andra nyare har kommit till.

  11

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
12

 

SOCKNENS EGEN FÖRFATTARINNA

NANNA LUNDH - ERIKSSON

Livet i Bunkeflo socken på 1880-och 1890-talet har i litterär form beskrivits av författarinnan Nanna Lundh Eriksson. Nanna var äldsta barn i en stor syskonskara och dotter till folkskolläraren i Bunkeflo bys skola Hans Lundh som kommit till Bunkeflo 1853 och hans hustru småskollärarinnan Hanna Andersdotter som börjat i samma skola 1873. Båda var välkända och inflytelserika personer i socknen. Som lärardotter i byskolan hade Nanna (som egentligen hette Jeanna) en ombonad barndomsmiljö fylld av kärlek men hon upplevde också tragedier när flera av hennes yngre syskon gick bort som små i olika barnsjukdomar. I en serie böcker, den första utgiven 1917, har hon beskrivit livet i lärarhemmet i byn och på de närliggande gårdarna. Där finns ett rikt persongalleri från förmögna bönder och deras hustrur och änkor via husmän och andra bybor till original och olyckliga drängar. Aven hjonen i fattigstugan har fått sin egen skildring. De flesta av personerna i hennes berättelser har sin förebild i verkligheten och vissa omnämns under de namn de kallades för i byn medan hon när det gäller andra skapat nya gestalter där hon hämtar drag från olika personer. Det gäller bland andra socknens rikaste kvinna den kraftfulla och mäktiga storbondeänkan Åstorpsfrun, vars drag enligt vad hon själv berättade för författaren Ernst Frostin på 1950-talet. hämtats från Elna Quittberg på Erlandsro och hennes mor Boel Andersdotter på Naffentorpsgården, Ernst Frostin har för övrigt i artikeln” Berätterska från Bunkeflo “ i Oxie Härads Hembygdförenings årsbok I- II 1970, givit en kärleksfull och initierad beskrivning av Hanna Lundh Eriksson och hennes författarskap som är mycket läsvärd.

I sina böcker berättar hon levande om livet i byn, om vardag och fest och om glädje och sorg. Där får vi veta hur man firade jul och fastlagsgillen då byns ungdomar slog katten ur tunnan om bröllop och begravningar om årstidernas växlingar och om när den försmådde drängen Per Tosse i verkligheten i byn kallad Pål Hanehöj ) resten av sitt liv vandrar runt som ett original i byn efter att bryskt ha avvisats som make till Årstafrun av hennes far storbonden (Anders Hansson) som inte ansåg honom värdig, men som slutade sina dagar i hennes drängkammare. En annan av hennes litterära gestalter är änkan Sissela eller “ faster Marna på Stolpalösa (Karna Andersdotter änka efter Per Jönsson) vilken som ung fick ett oäkta barn med en dräng och som därefter efter att ha dömts till kyrkoplikt större delen av sitt liv frivilligt satt längst bak i på skambänken i kyrkan i stället för på släktbänken. Olycklig kärlek mellan ungdomar i olika samhällsskikt som i 1800-talet strikt rangordnade samhälle inte kunde få varandra går som en röd tråd genom hennes författarskap. Vissa uppdiktade personer återkommer i flera av hennes böcker.

Av stort lokalhistoriskt värde är hennes detaljerade beskrivningar av livet i lärarhemmet och hennes fars passion för trädgårdsskötsel både på skoltomten och på kyrkogården. Hans insats som socknens allt i allo när det gällde upprättande av testamenten och bouppteckningar och som protokollförare i sockenstämman. Aven av sin mor ger hon en levande bild. Livet i prästgården och prosten (Hallengren) och hans familj beskrivs också. Vi får i detalj veta hur det såg ut i mangårdsbyggnaden på en stor bondgård (kanske en sammanställning av interiörer från flera gårdar) och hur man levde där till vardags och i fest. Aven den gamla medeltida kyrkan beskrivs. Hon berättat också om rödsotsepidemin 1880 när många dog och man fick inrätta skolan till sjukhus. Beskrivningarna återspeglar hennes ingående kunskaper om seder och bruk och de som själva är barnfödda i socknen känner igen många av de lokala dialektala uttryck som användes av äldre personer till långt in på 1900-talet. Det mesta hon skrivit handlar om Bunkeflo by där hon växte upp.

Naffentorp och strandmarken kände hon sämre till. Valda uppgifter ur hennes böcker finns i denna bok återgivna i de avsnitt där de naturligt hör hemma. Det gäller skolan, kyrkan, seder och skick, skrock och sjukdomar men även enskilda gårdar och deras ägare. Man skall likväl hålla i minnet att de är hämtade ur skönlitterära alster och därför bör betraktas med en viss reservation även om det mesta hon skrev särskilt de detaljrika miljöskildringarna, ofta är hämtat ur verkligheten.

Själv fick Nanna Lundh som vuxen uppleva många tragedier i sitt liv. Hon gifte sig med läroverksadjunkten K.E. Eriksson med vilken hon fick tre barn Redan 1913 gick han bort. Två år senare avlade hon sin folkskollärarinneexamen och fick en tjänst i Stockholm där hon sedan blev kvar. Förutom böckerna om Skåne och hennes hemby Bunkeflo hade hon ett rikt och varierat författarskap som sträckte sig från historiska romaner till skildringar av resor till främmande länder och läseböcker för skolbarn. Först år 1977 när hon var 99 år gammal, lade hon sitt produktiva huvud till ro. I litteraturförteckningen finns en lista på en del av de böcker som berör Bunkeflo socken. Flertalet av dem finns på Malmö stadsbibliotek och kan beställas. De är väl värda att läsa än i dag och hon skriver i en lätt och flytande stil som kan uppskattas även av en modern läsare. För dem som vill veta mera om livet i Bunkeflo i slutet av 1800-talet är de en rik källa till kunskap, 

 

12

 

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

 

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
13

Nanna Lundh - Eriksson i Oxiedräkt

Nanna Lundh - Eriksson var Bunkeflo sockens främsta förtäljerska i romanens form har hon berättat on gångna tider om seder och bruk, om naturen och om människorna. Kärleksfullt tecknar hon porträtt av dem som levde på 1800-talet, sådana som hon själv mött som barn såväl som sådana hon hört de gamla berätta om.Initierat och detaljrikt redogör hon för ett samhälle som sedan länge försvunnit och människorna som levde i det. Som en genomgående ledtråd i många av hennes berättelser går historierna om de unga som inte får varandra därför att den ene är rik och den andre är fattig. Förebilder till sina litterära gestalter hämtade hon ur verkligheten och persongalleriet är rikligt. Där finns socknens rikaste bondmora, Åstorpsfrun, där finns moster Karna, Klockar-Pernillas Maja, Mor Boel, Kake - Mina, gamle Lans, Per Tosse, Måns Nils och många, många andra, Rika åbor blandas med fattighjon, husmän och drängar och pigor. Vissa har samma namn som i husförhörsboken, som ringaren och dödgrävaren Lars Larsson andra åter är lätt förklädda medan några är skapade ur flera levande förebilder. Förutom berättelser med motiv från hembygden hann hon under sitt långa liv, som också innehöll personliga tragedier skriva historiska romaner, reseskildring och läseböcker för barn och även en bok om skånsk kokkonst. Nanna var äldsta dotter till folkskolläraren i Bunkeflo skola, Hans Lundh, i böckerna kallad mäster. Hon föddes 1878. Som ung gifte hon sig med läroverksadjunkten K.A. Eriksson och med honom fick hon tre barn. Redan 1913 gick han bort och efter att två år senare ha avlagt sin folkskollärarinneexamen flyttade hon till Stockholm där hon blev kvar. I sextiotre år var hon änka och först 1977, 99 år gammal, lade hon sitt produktiva huvud till ro.

13

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
14

BUNKEFLO VÅR HEMBYGD

 

Våra släkters anknytning till Bunkeflo.

Bunkeflo har spelat en central roll i våra släkters historia. I början av 1800-talet var min farfars farfar Holger Svensson predikobiträde i Bunkeflo socken. Jag själv och Anna är födda där liksom vår dotter Marinette. Så är Annas mormor och morfar liksom min och Annas mor. Min farfar var i många år fiskare och småbrukare på Naffentorps strandmark och han och min farmor slutade sina dagar där. Så gjorde Annas farmor och farfar som flyttat dit 1907. Annas mormor och morfar som båda var födda i Skumparp bodde större delen av sitt liv på Bunkeflo strandmark och där bodde under en kort tid även min mormor och morfar innan de flyttade till Nytorp. Våra föräldrar liksom mina farföräldrar och Annas far- och morföräldrar, ligger begravda på Bunkeflo kyrkogård. Där vilar även många andra av våra släktingar. Annas bror har tagit över sin fars och farfars egendom i Naffentorp och vår dotter Elisabeth bor med sin familj på Bunkeflostrand. Många andra släktingar bor eller har bott i Bunkeflo. Min farfars bror Anders Strand ägde i många år en gård på Bunkeflo strandmark. Gården låg där bensinstationen nu finns. Annas farmors bror Nils Månsson som var gift med Strands dotter Oliva och ett av Bunkeflos original bodde också på Bunkeflo strandmark. Hennes morfars bror August Foukt och hans hustru Emma uppfostrade en stor barnaskara på Naffentorps strandmark. Flera av deras söner som nu är i 80-årsåldern bor kvar där. Under 1910-talet var alla våra åtta släktgrenar representerade på Naffentorps strandmark.

Bunkeflo, en liten socken.

Jämfört med många andra socknar i Skåne är Bunkeflo socken inte särskilt stor trots att den är den näst största i Oxie härad. Arealen var 1931 1771 hektar varav 1766 hektar land eller 3439 tunnland. Den är cirka 30 procent större än Hyllie som fram tills den blev en egen 1915 var en annexförsamling till Bunkeflo. Socknens gränser är väl definierade och fastlagda sedan urminnes tider. I norr gränsar Bunkeflo till Hyllie och Fosie i öster till Lockarps och Glostorps socknar i söder till Västra Klagstorp och i väster till Öresund. Fram till enskiftet 1806-1812 ansåg Skumparp höra till både Bunkeflo och V. Klagstorps socknar men efter skiftet kom Skumparp att tillhöra Naffentorps by. 1952 bildade Bunkeflo en storkommun tillsammans med Tygelsjö och V. Klagstorp. Sedan årsskiftet 1970-71 utgör Bunkeflo en del av Malmö stad. Församlingen har dock bibehållits intakt bortsett från att den allra nordöstligaste delen där det nu finns tätbebyggelse med hyreshus överförts till Fosie församling.

Stor namnförvirring.

Det faktum att Bunkeflo består av tre långsmala byar i öst-västlig riktning och att olika delar av socknen under tidernas lopp ofta bytt namn gör det svårt att hålla reda på var folk bott och verkat. Hemmansklyvningar och ändring av de gamla jordeboksbeteckningarna till för mantalsskrivningen mera lätthanterliga som i sin tur ersatts av nya gör att även infödda bunkeflobor, framför allt de yngre, har svårt att reda ut begreppen. Att den nya storkommunen också fick namnet Bunkeflo gör det inte lättare. Efter inkorporeringen med Malmö har en mängd nya namn tillkommit framför allt på gator och nya områden. De flesta av dessa namn har ingen lokal anknytning utan är påhittade av byråkrater utan kunskap om eller intresse för Bunkeflos historia. Detta är beklagligt eftersom gatunamn med historisk anknytning ofta väcker folks nyfikenhet och kan stimulera till fortsatta studier.
Socknens och byarnas namn.

Namnet Bunkeflo har under seklernas lopp skrivits på många sätt; Boncheflod, Bonkeflod, Bunkeflod och nu Bunkeflo. På ett landemode Synodis Lundensis,1653 där bunkefloprästen Hans Allesen omnämns skrivs det Buncheflode. På 1800-talet stavades det Bunkeflod och många brev från Amerika har fortfarande det namnet på kuverten. Ursprunget är oklart. På en gammal tegskifteskarta från 1701 markeras en bäck som rinner genom Bunkeflo by och mynnar i enkärrmark den sk. komossen. Bunke på danska är hög, kulle (se det dialektala uttrycket en bunke bräder d.v.s. en hög med bräder), En möjlig tolkning är därför höjden eller kullen vid bäcken. Någon ättehög skulle det i så fall inte vara frågan om eftersom dessa i ortsnamnssammansättningar placeras sist i ordet. Ortnamnsarkivets tolkning där bunke en starrart verkar långsökt. Vintrie är ett gammalt namn bildat av Vintar ett egennamn och -ie =hög eller gravhög. År 1250 skrevs det ”Wintarhöghae.” Naffentorp omtalas också redan under medeltiden. Det skrevs då ”Natfaraethorp” en plats någon bodde som reste nattetid. Skumparp hette 1569 ”Skomperup”. Namnet är troligen sammansatt av ett oidentifierat mansnamn ”Skumpe” som inte är belagt någon annan stans ifrån och -arp =torp. År 1781 skrevs det ”Skumperup” Paradoxalt nog är det modernaste namnet på socknen Bunkeflo också det äldsta och användes redan 1346.

14

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
15

Tre långsmala byar.

Bunkeflo socken består av tre långsmala byar som sträcker sig från Katrinetorps och Petersborgs östgränser ner till havet en sträcka på som mest 7,5 km. Bunkeflo by som ligger längst i norr är den smalaste, Vintrie by ligger i mitten och den bredaste, Naffentorps by, ligger längst i söder. Till den hör Skumparp, ett urgammalt samhälle omgivet av bronsåldershögar. Byarnas långsmalhet har gett upphov till stor namnförvirring. Själva barna låg fram till enskiftet 1806-18 12 ungefär 4 km in i landet runt sina bydammar. I Bunkeflo by låg och ligger kyrkan. I samband med enskiftet flyttades de flesta gårdar ut. I Bunkeflo by blev bara prästgården (no 10) och hemmanet No 7 (Stolpaberga) kvar. I Vintrie fick tre gårdar ligga kvar på den gamla ”bohlstaden” Det folk i dag kallar Vintrie är ett relativt nytt samhälle” Lilla Vintrie ‘ som växte fram på 1830-1860-talet strax söder om kyrkogården.

När socknen på grund av folkökningen i dess västra delar kring sekelskiftet behövde en ny skola byggdes den 1907 på Vintrie bys strandmarker. Men Vintrie strandmark var då inte bebyggd och de som gick i skolan var barn från Naffentorps och Bunkeflos strandmarker. Vi bodde i Bunkeflo men gick i Vintrie skola. Vintrie ft5r oss låg uppe vid Bunkeflo kyrka. Inte att undra på att vi var konfunderade. Nu heter den Ängslättskolan, ett mycket bättre namn. Den nya vackra lilla kyrkan på Bunkeflostrand har fått namnet Strandkyrkan, ett bra namn som kan hjälpa till att minska förvirringen. Nyinflyttade (och de utgör i dag flertalet) får därigenom klart för sig att det finns en annan kyrka och att Bunkeflostrand inte är det samma som Bunkeflo by. De samhällen som växte upp på socknens strandmarker har också haft olika namn. När vi var barn kallades Bunkeflo strandmark får Bunkeflo Väster. Vi bodde på den del som då kallades Bunkeflo 9 ett område som 1926 avstyckades från Limhamns Plantskola som låg på en del av det som i jordeboken betecknades Bunkeflo 9 Svårare att förklara är det namn som området hade i folkmun”, Lyckan “. Förvisso var det ett lyckligt samhälle att växa upp i men förklaringen Lyckan i meningen” gläntan” som många tror på torde vara mer plausibel. På Bunkeflo 9 ligger alla de olika allégatorna Anna och jag är födda på Björkallén.

Vägar byter namn.

Den nya vägen som 1910 anlades mellan Limhamn och Klagshamn kallades Strandvägen trots att den ligger långt från stranden. Nu heter den Klagshamnsvägen (Limhamnsvägen kunde den inte kallas ty en sådan fanns redan). Alla de tre byarna hade sin egen väg som gick ner till strandängarna där man på somrarna hade byarnas kor på bete. De kallades strandmarksvägar (ibland ”stranningsvägar”). Bunkeflos heter i dag Bunkeflovägen och Naffentorps Naffentorpsvägen. Vintrie strandmarksväg hette i många år Gottorpsvägen. I dag heter den Ollebovägen, ett fullkomligt barockt namn som inte har någon som helst historisk anknytning. När frukthandlare Rosén på Limhamn på 1950-talet anlade en fruktträdgård vid vägens östra ände kallade han sin egendom ”Ollebo” efter sin ende son. Där är inget fel på Olle Rosén som nu är ägaren men att uppkalla en tusenårig väg efter honom är att ta i. Anslutningen till bron kommer att gå tvärs över fruktplanteringen och vägen då klippas av- Den västra delen som då blir kvar bör återigen kallas Gottorpsvägen, ett namn med starkare historisk anknytning. Att kalla den Vintrievägen går inte tv en sådan finns redan och går från Bunkeflo kyrka söderut.

Namnet Naffentorp finns kvar.

Naffentorps gamla by är borta men namnet fortlever som namn på Naffentorps strandmark. En del nyinflyttade tror dock att Bunkeflostrand sträcker sig ända ner till sommarstugeområdet Strandhem. De strandnära smågårdarna fick efter sekelskiftet alla namn som började på Strand. Syftet var att komma bort från de klumpiga jordeboksbeteckningarna. Förutom Strandhem fanns namnen Strandvik Strandäng och Stranddal som var min farfars gård. Det låter bättre än det gamla namnet Naffentorp 3,8,12 & 4- Senare fick de sifferbeteckningar igen. Farfars egendom blev Naffentorp 20:19. Endast namnet Strandhem har överlevt. De tre små vägstumpar som från Klagshamnsvägen går ner mot havet har i sen tid fått namnen Båtmansgränd Fiskargränd och Skeppargränd. Säkert har det bott båtsmän, fiskare och skeppare där men man får lätt intrycket att de bodde på var sin väg. Den ende skepparen på farfars tid var hans bror Holger Karlsson och han bodde på nuvarande Strandgårdsvägen. Farfar bodde på Skeppargränd men var fiskare. På Fiskargränd bodde faktiskt några fiskare. Men sådant är hårklyveri. Namnen är vackra och bör behållas. De äldre gatorna på Bunkeflo strandmark ner mot sjön har namn som är lättförklarade. Sundsgatan och Stenöregatan går ner till Sundet respektive Stenören. John Lundvallsgatan har fått namn efter kapten Lundvall på Limhamn som 1913 ägde marken och Ängsdalsvägen efter namnet på marken där vägen anlades. Även den marken ägdes av John Lundvall.

15

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
16

16

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
17

17

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
18

18

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
19

19

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
20

20

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
21

TIDEN FÖRE 1800 TALET

Bunkeflo socken - en urgammal bygd.

Bunkeflo som samhälle har sitt ursprung i den historielösa forntiden, Redan när landisen för 14000 år sedan började dra sig tillbaka vandrade folk in över den nya landbryggan. De första torde ha varit jägare och nomader. Sedan bosatte man sig längs Litorinahavets strand och Järavallen är full av stenålderslämningar. Innanför Stenören hade man en hel fintyxeindustri och ”Limhamnsyxor” fann sin väg långt bort från platsen där de tillverkats. Länge bort från stranden löper en rad med bronsåldershögar från norr till söder genom socknen. En som låg nära stranden, Bomhög, togs bort når Klagshamnsvägen rätades ut. Mycket har under årens lopp dolts under plogen men kom fram igen under de arkeologiska undersökningar som genomfördes inför öresundsbrobygget.

Medeltiden.

Om medeltiden och tiden före i Bunkeflo socken finns inte mycket belagt. Det man vet handlar mest om kyrkan och dess präster. Den vanliga befolkningens historia är och torde förbli fördold även om utgrävningarna inför bron avslöjade en hel del om var folk bodde och hur samhällena såg ut. Bosättningar från tidig stenålder fram till medeltiden kom då i dagen. Bunkeflo kyrka uppfördes troligen på 1100-talet då många stenkyrkor byggdes i Skåne men redan tidigare kan där ha funnits en stavkyrka i trä. 1 Tygelsjö har man hittat rester efter en sådan. Som kyrklig administrativ enhet torde Bunkeflo ha existerat redan på 1000-talet.

Släkten Gagge och Niels Bunkeflo.

På 1200-talet torde Bunkeflo ha varit en rik och betydande socken. Då bodde där den lågadliga släkten Gagge som var en av de äldsta släkterna i Danmark, främst i Skåne. Den hade som vapen ett djurhuvud, troligen ett björnhuvud, som senare ersattes med ett med ett halvt kvarnhjul och en sparre. Släkten Gagge var fränder eller nära vänner till kaniken i Lunds domkyrka, Niels Bunkeflo, vilken som namnet antyder var född i socknen. Denne hade även en (troligen yngre) bror, Johannes eller Hans Bunkeflo som var kyrkoherde i Södra Åkarp. Kanske var de söner till en storbonde i Bunkeflo socken. Niels, som innan han blev kanik i Lund i slutet av 1200-talet hade varit det i Roskilde, var en förmögen man med stort inflytande. Han var en av fem som valde den nye ärkebiskopen och blev även kyrkoherde i Petri och Pauli församlingar i Malmö. Strax innan han dog i Lund 1346, skrev han sitt testamente som var på hela åtta sidor. I det anges noga vem som skulle få vad och hur mycket. Som vanligt på den katolska tiden gällde det att se om sin själ genom rikliga gåvor till kyrkan. Till ett altare i Lunds domkyrka skänkte han därför sex gårdar. Sitt arvegods i Bunkeflo, fast och löst, donerade han till sina arvingar för att de skulle se till att mässor i evig tid skulle läsas i Bunkeflo kyrka för hans och hans föräldrars själar. Prästen i socknen skulle få ”en mark skånske penge” och klockaren “tre öre penge“. (en mark = 8 öre). Dessutom skulle prästen få 1 mark, klockorna 1 öre och kyrkans byggnadsfond 7 öre årligen. Här får vi för första gången en antydan om att man redan så tidigt höll på med om- och tillbyggnad av Bunkeflo gamla kyrka, något som man med korta uppehåll skulle fortsätta att göra ända tills den revs 1896.

Aven mot sina vänner och tjänare var han frikostig. Till Niels Gagge (den äldre) skänker han “min grå haest, som jag plejede att ride på samt en hoppe (ett sto) med dens föl“. Hans bror Hans fick en unghäst och varje av hans tjänare ett sto. Fina hästar var, liksom dyra bilar i dag, den tiden statussymboler och Niels ägde inte mindre än 17 hästar och 7 ml. (En annan av socknens genom tiderna mest betydande män, David Frick, som på 1800-talet ärvde Katrinetorp efter sin far, Thomas Frick, var också en passionerad hästkarl). I testamentet förekommer även namn på folk i Bunkeflo socken. Hustrun Ätta i ”Vintröghe“ (Vintrie) fick ett öre korn och Agge Tubbesen i “Natfarathorp“ (Naffentorp) fick en dragare. En intressant notering är att en som hette Ingemann, kallad fågelkungen, också blev ihågkommen. Tydligen hade man redan då de skyttetävlingar med pilbåge som förmögna ägnade sig åt och där priset ibland var en silverpapegoja och som senare fick en motsvarighet för vanligt folk när unga bondsöner och drängar under fastlagsgillena i socknen skulle “slå katten ur tunnan“. Nils Bunkeflo gav också bort sin fina och värdefulla samling av handpräntade böcker. Hans bror Hans som gick bort 1361 var inte så förmögen. Men även han skänkte två gårdar i Arrie och en väderkvarn till Lunds Domkyrka för att man skulle läsa själamässor för honom. Det är första gången det nämns att möllor fanns i Oxie härad.

På 1400-talet bodde Nils Gagge den yngre i Bunkeflo. Troligen hade släkten funnits i socknen ända sedan 1200-talet men vem som under de mellanliggande 200 åren sedan Niels Gadde den äldre fick ärva en häst efter Niels Bunkeflo bodde i socknen är osäkert. Nils Gagge den yngre hade samma vapen som sin förtida namne. Han var gift två gånger. Hans första hustru hette Ingeborg och med henne fick han två barn, dottern Johanne som blev nunna och en son som dog som barn. Med sin andra hustru, Botild, fick han tre döttrar och en son. Niels donerade 1432 fyra gårdar i Malmö till ett altare som skulle uppfl5ras i Bunkeflo kyrka. Troligen var det under åren 1432-67, mycket tack vare familjen Gagges insats, som Bunkeflo kyrka byggdes om och de kulturhistoriskt värdefulla målningarna kom till. När Niels Gagge gått bort 1446 tycks dottern Elna som var gift två gånger, först med Truid Jepsen Rosensparre och sedan med hans Nielsen ha tagit över ansvaret för 

21

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
22

kyrkoombyggnaden. Kanske är det därför som de flesta av de helgon som fanns på målningarna, bland dem den heliga Katarina, var kvinnor. (Målningarna beskrivs i detalj i Elsebeth Bagers bok; Bunkeflo medeltidskyrkan och den nya kyrkan, OHH:s årsbok 1988).

Reformationen.

Om befolkningen i Bunkeflo under medeltiden vet vi ingenting. Inte heller om prästerna före reformationen är mycket känt. År 1512 lär där ha funnits en präst som hette Niels Madsen. År 1536 var det slut med påvens inflytande. Då genomförde Christian III reformationen i Danmark och den katolska kyrkans makt över människorna i Bunkeflo upphörde. Prästen fick behålla sin prästgård och nu fick han även gifta sig. Predikan skulle hållas på danska. En predikstol och bänkar sattes in i kyrkan. Helgonbilderna togs bort och själamässorna upphörde. Nu tillsattes en kyrkoherde “av den rätta tron”, Johannes Colding. Han lär ha dött 1545 och efterträddes av en Herr Strange. Denne i sin tur gick bort redan 1551. Liksom efter det att Skåne blev svenskt var där det närmaste seklet efter reformationen en stor omsättning på präster. Problemet var det samma; det gällde att hitta folk som var förespråkare för det nya och som man kunde lita på. Sådana personer är ofta opportunister och har inte alltid de bästa mänskliga egenskaperna. Näste präst, Olof Mårtensen, var kyrkoherde i Bunkeflo i endast tre år. Flera följde. Hans Watzen var troligen först kaplan. Han var bara 41 år när han dog och efterträdaren Lauritz Ateretius fick därför en hustru som inte var för gammal. Det var brukligt att den nye prästen gifte sig med änkan efter den gamle. Detta kallades att konservera. Ateretius var kyrkoherde 1583-1596.

Näste kyrkoherde i Bunkeflo blev Niels Allesen. Han hade tidigare varit rektor för skolan i Malmö. Änkan efter företrädaren var för gammal och skrynklig och i stället gifte han sig med den 16-åriga dottern. Hon dog troligen i barnsäng året därpå. Samma år 1596 som Niels blev kyrkoherde i Bunkeflo kröntes Christian IV i Köpenhamn. Som alla kungakröningar på den tiden var det ett överdådigt kalas och alla i riket fick bidraga så även Niels Allesen. Troligen fick Niels från sitt prästboställe i Bunkeflo sända över havre till de 3000 hästar som gästerna vid kröningen f?3rväntades ha med sig. Tydligen gav han en frikostig gåva som senare för hans sons del skulle visa sig vara en god investering. Niels Allesen gifte inte om sig förrän 1605 och 1806 fick han en son som döptes till Hans. 1626 gick han ur tiden.

Hans Allesen och Malmösammansvärjningen.

Hans Allesen blev den andre i vår socken som skulle komma att placera Bunkeflo på den historiska kartan (Den förste hade varit Niels Bunkeflo). Berättelsen om honom är en spännande och dramatisk läsning som jag huvudsakligen hämtat ur Elsebeth Bagers utmärkta bok om Bunkeflo kyrkor. Sammansvärjningen hade förgreningar ända upp i Göinge och i Blekinge. Efter att ha studerat i Lund fortsatte Hans sina studier i teologi i Köpenhamn. Man hade tydligen bra relationer med det danska hovet (kanske var det havren) ty tre dagar efter det att Niels Allesen dött fick biskopen i Lund kunglig befallning att utnämna hans son till ny kyrkoherde i Bunkeflo. i-lans Allesen var då bara 20 år gammal. Eftersom hans mor bodde kvar i prästgården slapp han konservera en gammal änka. I stället gifte han sig med en ung kyrkoherdedotter från Helsingborg Barbara de Fine.

När Allesen var 52 år gammal slöts freden i Roskilde. Från att ha varit en betydelsefull provins i Danmark blev Skåne nu en koloni i Konungariket Sverige. Det var en omstörtande händelse både för Allesen och för Bunkeflos befolkning. Alla kände sig fortfarande som danskar. Nu skulle man helt plötsligt ha pass för att få åka till det gamla moderlandet och tullar togs upp när man åkte över Öresund. Än värre var att man nu inte längre fick sälja sina jordbruksprodukter fritt i Malmö där en stadstull togs upp vid portarna till staden. Redan under kriget hade befolkningen farit illa och Bunkeflo hade varit i händelsernas centrum. Härar hade bivackerat i socknen och soldatesken hade farit hårt fram stulit bränt våldtagit och dödat. Allesen hade inte heller sluppit undan. Det hade varit inbrott i prästgården och påskdagen 1657 brann den ner. Det var ett hårt slag och genom stölden och branden hade han mist sin förmögenhet. Nu fick han bygga upp prästgården igen “af det ringe som hand till ofvers hade och af den ringe hielp som hand bekom af almogen udi någle få sogner i stiftet.”

Det fanns andra som råkade illa ut när svenskarna tog över. Batholomeus Michelsen som drev kalkbruket i Limhamn fick inte sitt privilegium förnyat. (det gick till svenska staten*) och han klagade ”Det var vel godt att Malmoe kunde blive endnu en Gang godt dansk” Greve Ove Thott satt i arrest på Malmöhus fästning. En ung förmögen malmöborgare Jochum Brun hade förlorat mycket på att handeln med Danmark ströps och så hade andra. Det fanns således många som önskade att svenskarna skulle drivas ur Skåne och Malmö befrias. Allesen som var kyrkoherde även i Hyllie socken där kalkbruket låg kände säkert och var god vän med dess ägare Michelsen. Tillsammans med en dansk dragonkapten Mikkel Skov som förklädd tagit sig över Sundet gjorde de upp en plan över hur de skulle kunna driva svenskarna ur Malmö och befria Thott. En dansk styrka

* Mikkelsens egendom förlänades 1659 till assessorn Samuel Schillerfeldt som suttit med den kommissorialrätt som dömt Mikkelsen och de andra i Malmösammansvärjningen till döden!

22

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
23

på 800 man skulle segla från Köpenhamn och borgarna skulle öppna stadsportarna. Planen var redan från början orealistisk, årstiden var fel och för att intaga en befäst stad måste angriparna vara tre gånger så många som försvararna. Garnisonen i Malmö var lika stor och bestod av härdade knekter ur det värvade Mörnerska regementet. De sammansvurna träffades nattetid i Allesens nya prästgård i Bunkeflo och där finslipade de sina planer. Säkert kände flera sockenbor till vad som pågick men de stödde i tysthet sin kyrkoherde. 

Kuppen misslyckas.

År 1658 rådde en svår vinter och mycket is fanns i Sundet. Man hade planerat att landstiga i Limhamn natten mellan den 18 och 19 december. Där skulle konspiratörerna möta. Pålitliga vägvisare fanns till hands på Bunkeflo prästgård. Men allt gick åt pipan. En nordostlig vind hade drivit isen mot Köpenhamn och fartygen med soldaterna kunde inte komma ur hamnen. Ett nytt försök gjordes annandag jul men båtarna med soldaterna ombord gick på grund vid Saltholmen trots att det var klar sikt och månsken. Årstiden var också den minst lämpliga och man borde ha tagit riskerna med överfarten med i beräkningarna. Svenskarna var nu misstänksamma och anade att något var på gång. En stor del av befolkningen i Bunkeflo och Hyllie var inblandad och kände till planen. Trots detta förrådde de inte de aktivt medverkande vilket hedrar dem. Det blev i stället Michelsens svåger, en tysk student Johan Stenman, som i en skriftlig bekännelse avslöjade företaget och hela härvan nystades upp. Antingen hade han fått kalla fötter eller också var han ute efter kalkbruket. Även på den tiden kunde folk sälja sina närmaste för en Judaspeng. En av de inblandade en ung man som hette Johannes Jörgensen stannade kvar några dagar i Bunkeflo prästgård men snart satt alla inom lås och bom. 

Avrättningarna på Stortorget.

Aderton av de inblandade dömdes till döden för förräderi bland dem Hans Allesen. Andra fick fängelse och alla förlorade de sina egendomar som svenskarna i stället lade rabarberna på. Den 22 december 1659 skulle avrättningarna ske på Malmö Stortorg. Sådana drog mycket folk och säkert hade många av Bunkeflos församlingsbor tagit sig dit för att ta farväl av sin kyrkoherde. Sympatierna låg helt hos de dömda och hatet mot erövrarna var stort. Garnisonen låg i högsta beredskap för att hindra upplopp. Många grät “det var saadant et graedeligt Skrig Jammers Klage og Lyd att ej hafver vaeret större Jammer siden staden blev funderet“. När Michelsen Jörgensen och Jochum Brun avrättats var det Hans Allesens tur. Då kom bud från de i Malmö församlade riksråden (som säkert kunde beskåda spektaklet från rådhuset), att avrättningen var uppskjuten. Troligen kände man till hans fars goda förbindelser med det danska hovet och ämnade använda honom i spelet med grannen. Att avrätta en präst skulle också väcka onda känslor hos befolkningen som redan var fientligt inställd och säkert hade kyrkans män avrått. Allesen sattes i fängelse och man begärde en lösensumma på 2000 riksdaler, en mycket stor summa på den tiden.

Biskop Peder Winstrup försökte också lägga ett gott ord för Allesen. Lösensumman reducerades till halva beloppet. Hustrun lyckades skrapa samman 200 riksdaler och resten kom också fram. 1660 blev Allesen fri och begav sig till Danmark där kung Fredrik III gav honom ett nytt ämbete som sognepraest i Slagelse. Där slutade han sina dagar 1678. Hans ättlingar tog släktnamnet Bunkeflod. Därmed gick Bunkeflos förste och ende frihetskämpe ur tiden. Ibland drömmer jag att han står staty framför Bunkeflo kyrka. 

Bunkeflo drabbas hårt av krigen.

Redan på 1640-talet hade socknarna kring Malmö drabbats hårt. Under det dansk-svenska kriget 1643-45 hade fältmarskalk Gustaf Horn ett härläger söder om Malmö när han belägrade staden. Infanteriet och härens högkvarter låg förlagda till V. Skrävlinge. Lägret besköts av den danska hären och en samtida som var med skrev:

"Fienden hatwer medh all sitt skiutande vthur sitt Läger nu innan 14. Dagar oss ingen skadha mehr tillfogat än att 5. Gemene Soldater och några Hästar och Köer äre sargade ther vthur Gudz then Aldrahögstes synnerliga Beskydd märckeligen är tu at förnimma. Hvad ther emoot wår Canon vthi hans Lägrer här tu vthrättat hafiver skal han sielff bäst weta. På thet sätt skal han lätteligen förspilla alt sitt Kruth som i heela Danmarck finnes hwilket wij honom gärna unne."

Säkert fick Bunkeflo känna på sin beskärda del av kanonaden och dessutom på både den svenska och danska soldatesken härjningar. När Horn i september 1644 tvingades bryta sitt läger och dra sig norrut satte han eld på bebyggelsen och 17 hus i V. Skrävlinge, större delen av byn brändes ner. 1845 kom Horn tillbaka med sin armé och eländet upprepades.

Turbulensen i Skåne fortsatte större delen av 1600-talet och nya krig följde. Återigen drabbades Bunkeflo och Hyllie socknar hårt. hårdare än socknarna längre från Malmö. 1675 var det tid igen och danskarna försökte

23

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
24

återta Skåne Vid belägringen av Malmö låg den danska hären i Bunkeflo och Hyllie och befolkningen fick än en gång känna på soldaternas övervåld. De utländska legoknektarna var de värsta. De plundrade brände våldtog och mördade. Svenskarna var inte bättre och garnisonen i Malmö gjorde furageringsräder på landsbygden för att få proviant och hö till hästarna. Den bonde som vågade opponera sig fick en kula i skallen eller ett värj stick i magen. Socknen blev helt utarmad hungersnöd utbröt och befolkningen flydde. Så sent som 1709 gjorde danskarna ett sista försök att storma Malmö med en här på 4000 man. Även nu låg härlägret i Hyllie och Bunkeflo och eländet upprepades, efteråt fick befolkningen begrava de många stupade i massgravar. Skärmytslingar mellan danska och svenska trupper förekom också. Vid Tygelsjös kyrkogård hade danskarna lagt ett bakhåll och nedgjorde en svensk kavalleritropp, få undkom. Även i Bunkeflo måste strider ha förekommit. När jag som barn skulle gräva upp en hästhov vid en pilevall nere på Bunkeflo Väster, strax intill Anders Törnqvists hus, fann jag ett värjfäste med en avbruten klinga. På 1700-talet lugnade det ner sig och bönderna kunde åter odla sin jord. Befolkningen hade dock minskat och det rådde svår brist på arbetskraft. Nästa omstörtande händelse skulle komma först när enskiftet genomfördes i början av 1800-talet.

Om den vanliga befolkningen i Bunkeflo på 1600-talet vet vi nästan ingenting. Danskarna införde folkbokföring betydligt senare än svenskarna. Jordrevningsprotokollen som skulle kunnat ge en upplysning om vilka hemmanen som fanns och vem som ägde dem tog den danska hären med sig när den efter fredsslutet 1658 lämnade landet. De befolkningsregister som uppfördes efter det att svenskarna tagit över försvann när prästgården brann 1731. I centrala arkiv både i Köpenhamn och i Stockholm, inte minst i krigsarkiven, bör dock vissa uppgifter om Bunkeflo finnas bevarade. För den lokalhistoriskt intresserade som vill ägna sig åt denna spännande period i socknens historia väntar en svår men stimulerande uppgift som dock kan ge god utdelning.

Svenska präster.

De nya makthavarna tvingade prästerna i Skåne att predika på svenska ett språk som de inte behärskade. Åborna i Gässie klagade över att de inte förstod ett ord av vad deras präst sade när han ”prekade“. Det gjorde han troligen inte själv heller, Efter historien med Allesen var man särskilt vaksam mot Bunkefloborna och därför tillsatte man en rad med svenska präster, Den förste blev Sven Tiernsten från Hälsingland som var gift med en kaptensänka och predikant hos generalguvernören Gustaf Otto Stenbock som han följt i fält. Han hade garanterat inga danska lik i garderoben, När han dog 1671 konserverades hans änka av Nils Rasmusson från Vellinge som troligen var skåning Detta kan ha bidragit till att han under det skånska kriget 1675-79 genom att “med god försiktighet gått fienden under ögonen med stora expenser till största skada “lyckades hindra danskarna som hade sitt härläger mellan Hyllie och Bunkeflo från att bränna ner kyrkan. Hyllie kyrka blev dock ”invändigt helt ruinerad" När Nils Rasmusson gått bort 1680 ersattes han av smålänningen Petrus Bäck som varit kompanipredikant vid Kronobergs infanteriregimente. Han gifte sig med Tierstens dotter (modern var för gammal för att konserveras men fick bo kvar), Bäck efterträddes av Jonas Agrell som varit predikant vid garnisonen i Malmö. Säkert tyckte han det vara skönt att komma till det rofyllda Bunkeflo bort från de vilda knektarna i det Mörnerska värvade regementet, (som min farfars farfars far tjänade grova pengar på i sin krog på Malmö Väster). Han gifte sig med Bäcks dotter. År 1709 brände danskarna prästgården och 1731 brann den ner så särskilt rofyllt blev det inte, (den hade brunnit påskdagen 1675 på Allesens tid och skulle göra det igen 1794 då Johan Psilander var kyrkoherde).

Agrell dog 1736 och efterträddes av Olof Kjellander som vägrade konservera gamla kärringar och som gifte sig med en yngre kvinna. Under hans tid restaurerades Bunkeflo och Hyllie kyrkor vilket säkert kunde behövas efter allt de varit med om på 1600-talet. När han avled 1762 begravdes han i kyrkan. Nu fick socknen en präst som var av ett annat skrot och korn, Samuel Gutsman som var 55 år gammal när han tillträdde sin tjänst. Liksom Johan Psilander senare, hade han ett häftigt humör och kom snabbt på kant med församlingen, inte minst därför att han tog betalt för att ge dem nattvarden. Han var glad för fruntimmer och pigorna på prästgården hade det säkert inte lätt. Till och med skarprättaren i Dalby hade han blivit oväns efter det att denne ”visat honom sidvördnad vid en avrättning". När han dog hade han stora skulder. Säkert hade han varit en värdig supbroder till Fritiof Nilssons patron Esping om denne levt på den tiden. Hans son, som också hette Samuel Gutsman och var lantmätare, svarade för uppmätningen när storskiftet genomfördes i socknen 1782. Dennes änka bodde sedan kvar i Bunkeflo by. Gutsmans efterträdare Elias Billberg som kom 1775 var däremot liksom kyrkoherde Lindqvist i början av 1900-talet en glad och gästfri människa. Hans hustru Louse Hjelm som var enda barnet till en förmögen person fick när de gifte sig som gåva hemmanen Bunkeflo 9 och 6 i Bunkeflo by. Billberg själv var också en förmögen man. Innan han gick bort bara 40 år gammal hann de få 12 barn. När han dog hade han stora skulder som hans änka fick betala under nådeåret. Hon gifte senare om sig och fick ytterligare två barn. (Billberg och hans hustrurs porträtt hänger under orgelläktaren i den nya kyrkan på var sin sida om mittgången), 

24

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
25

Även om 1700-talet i Bunkeflo socken vet vi ytterst lite Prästgården brann under danskarnas belägring av Malmö 1709-10. Sedan brann den igen 1731 och 1794. Vid bränderna förstördes större delen av kyrkböckerna Beskrivningarna till tegskifteskartorna 1701-1704 och till storskifteskartorna 1781-1784 ger vissa upplysningar och vi får då veta vem som ägde och/eller brukade de olika hemmanen. Av dem från tegskiftet framgår att många hemman då låg öde. Särskilt Vintrie by tycks ha drabbats hårt av de upprepade krigen. Den första riktiga mantalslängden som finns bevarad är från 1699. Ett försök till uppgörande av mantalslängder hade gjorts redan 1663 och 1671 men förhållandena var då så kaotiska att de har föga värde för nutida forskare. Befolkningen var inte samarbetsvillig och där anges inte på vilka gårdar folk bodde. Redan då hade de flesta svenska namn men några danskklingande fanns kvar. Det är rimligt att anta att en stor del av den ursprungliga befolkningen från den danska tiden då försvunnit. Vi vet från generalguvernörens skrivelser att många av de unga männen i socknarna längs Öresund följde med den danska hären när den drog sig tillbaka. Andra kan ha dödats eller fördrivits och ersatts med svenskar. Säkert höll man ett extra vakande öga på befolkningen i Bunkeflo vars sognepräst, Hans Allesen, hade spelat en framträdande roll i malmösammansvärjningen. Man såg också till att socknen redan efter fredsslutet 1658 fick pålitliga svenska präster, flera av dem före detta fältpräster i den svenska armén. Från 1701 och 1704 finns också ett par katemislängder bevarade. Där har alla svenska namn. Vissa av de få som bodde kvar från den danska tiden kan dock ha försvenskat sina namn. Från perioden 1704 till 1767 då de första mantalslängderna från 1700- talet dyker upp har vi bara mönstringsrullorna för socknens indelta knektar att tillgå. Där anges förutom vem som var knekt, på de olika rusthållen även vilka som var rusthållare. Vem som brukade de utsocknes frälsehemmanen under detta sekel vet vi inte mycket om.

I början av seklet var nästan alla hemman i socknen kronorusthållshemman men redan på 1730-talet hade flera blivit utsocknes frälsehemman, särskilt i Vintrie by. Några i Naffentorps by, som de som la grunden till Petersborg, hade varit det redan i seklets början. De flesta av dessa var hemman där gårdstomten låg öde eller där åbyggnaderna var obebodda. Dessa hemman brukades 1699 av åbor som ägde större bebodda gårdar i socknen, i några fall i en av de andra byarna, men sedan kom de i händerna på utsocknes herremän med nära anknytning till de nya makthavarna och slogs samman till större enheter. Flera kom att lyda under Bosjökloster och Skarhults gård. Dessa hemman brukades av räntebönder, Några, särskilt i Bunkeflo by, kom för en tid att lyda under prästgården och inkomsterna tillföll prosten. Ytterst få hemman klövs under 1700- talet. De flesta hade samma areal och mantal fram till enskiftet 1806-12 då arvskiften genomfördes och flera hemman klövs. På 1760-talet hade de flesta kronorusthållen förvärvats av brukarna och blivit skattekronorusthållshemman. Inte så få tycks ha ägts av samma släkt under större delen av seklet och hade redan börjat utvecklas till släktgårdar. Hemmanet Naffentorp 3 8 och 12 som senare fick namnet Wilhelmsberg hade kommit i samma släkts ägo redan i slutet av 1600-talet. Någon muntlig tradition från detta århundrade har inte överlevt och vi vet lite om människorna som då bodde i socknen. Vi vet dock från katemislängdema att de flesta i socknen i början av seklet var analfabeter. Mindre än hälften av befolkningen de” läsa bok “ och bara var tionde kunde skriva. Resten fick lära sig att rabbla katekesen utantill. Detta var dock inte ett så stort handikapp som nutidens människor är benägna att tro, för att effektivt kunna bruka jorden och få en bra avkastning krävdes andra egenskaper än läs- och skrivkunnighet. Först under 1810-talet när de första husförhörslängderna dyker upp får vi en filligare bild av socknens befolkning. 

Utskrivningar och flykt till Danmark.

Rusthållen i Bunkeflo socken var anslagna till Norra skånska kavalleriregementet, Arne skvadron. Under Karl II:s fälttåg i Ryssland stupade dess skvadronschef, ryttmästare von Linde 1809 när han räddade kungens liv. Kanske föll då också dragoner från Bunkeflo socken. Även i de svensk-ryska krigen under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet deltog indelta knektar från Bunkeflo. Dessa räckte dock inte till och utskrivningar fick tas till. Att bli utskriven innebar en nästan säker dödsdom. De som inte stupade i striderna fåll offer får fältsjukan eller hamnade i rysk fångenskap och ytterst få kom tillbaka. Detta kände folk till. Att kriget drabbat befolkningen hårt framgår av att manl8l5tog upp kollekt till dem” som genom kriget blifvit olycklige.” Lojaliteten med de nya makthavarna torde inte heller ha varit särskilt stark. Även om mer än 100 år förflutit sedan Skåne blev svenskt hade krigshändelserna under 1600-talet bevarats i den muntliga traditionen. Drängar och obesuttna bondsöner flydde därför med fiskarnas hjälp till Danmark. Stranden fick bevakas av ryttare som på 1800-talet ersattes av kronobetjäningens strandridare. Dessa låg efter enskiftet inkvarterade på de strandnära gårdarna. Rykten gav upphov till svår brist på arbetskraft och landshövding von Rosen skriver i en rapport:

“En bekant sak är det, att svenske arbetaren alltid funnit sin utkomst i Danmark, äfven framför detta lands egne inbyggare och en lika beklaglig sanning, att hågen att där försöka sin lycka, i senare tider bland gemene man så tilltagit, att man nu öfverallt på Seland finner svenskar, som antingen antagit års eller månadstjänster eller ock på annat sätt genom arbete sig försörja; och då dessa till största delen äro skåningar  

25

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
26

26

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
27

27

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
28

28

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
29

29

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
30

30

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
31

KYRKAN

Kyrkan och dess tidiga kyrkoherdar har på ett initierat och medryckande sätt beskrivits av Elsebeth Bager i hennes läsvärda skrift, BUNKEFLO MEDELTIDSKYRKAN och den NYA KYRKAN, (OHH:s årsbok 1988) som varmt rekommenderas. Där kan man följa den gamla kyrkans byggnadsmässiga historia. Elsebeth Bager beskriver ingående de medeltida kalkmålningarna som återges i ett stort antal fotografier. De i socknen som är kvinnosaksförespråkare kan glädja sig åt att de flesta av helgonen på målningarna var kvinnor.

Den gamla kyrkan.

Bunkeflo gamla medeltidskyrka var i början av seklet i ett bedrövligt skick. 1794 när prästgården efter att ha brunnit ner byggdes upp igen reparerades även kyrkan. 1802 gjorde Psilander vissa omändringar och ”försköningar” Ingången flyttades från det södra sidoskeppet till tornets västsida, Stora fönster togs upp och kyrkan blev ljusare men samtidigt förstördes många av de unika kalkmålningarna från 1400-talet som fanns dolda under kalkputsen. 1813 skadades kyrktornet svårt under den storm som drog fram över socknen i januari. 1818 reparerades kyrkans tak och 1829 var det tid att reparera klockan. 1831 skadades taket ånyo av de ovanligt våldsamma slagregn som drog fram över socknen. De ständigt återkommande reparationerna kostade mycket pengar men åborna klagade inte som de vanligen gjorde då det gällde fattigvården, skolan eller väghållningen. Reparationerna betalades med kyrkans egna medel och så länge det inte sved i den egna penningpungen fanns det ingen anledning att protestera.

År 1833 åtog sig smederna Söderström och Kellgren att för 33 riksdaler banco laga den lilla klockan som hängde snett och slog mot bjälken. 1839 målades hela kyrkan invändigt och orgelläktaren belades med äkta förgyllning. Kalaset gick på 100 riksdaler. Folk drog vintertid in en massa smuts i kyrkan och pigan Christina Persdotter åtog sig samma år att städa kyrkan en gång i veckan. 1844 gjordes nya portar till kyrkogårdsmuren och två år senare måste kyrkogården utvidgas. Samma år upprättar man ett kontrakt med en orgelbyggare Bäckström om byggandet av en ny orgel. Det skulle man få ångra. Orgeln visade sig vara ett fuskverk som” bara förde oljud” och till sist stämde man Bäckström. 1847 genomförde man omfattande yttre reparationer. Väggarna och tornet rappades och vitmenades. Det hela kostade 204 riksdaler. 1849 påpekas att “tjenare å ett hemman få icke upptaga den åt hemmanet anvisade stol såvide icke derjemte finnes plats till de till kyrkan kommande husfädrene som höra till samma stol ‘ Varje hemman hade sin egen reserverade plats i kyrkan. 1867 meddelas att trots att kyrkan reparerats senast 1857 är den nu förfallen varför en grundlig reparation behövs. Där nämns också att den gamla kassakistan vari kyrkans silver penningar reverser och andra viktiga handlingar förvaras är olämplig i synnerhet därför att den är så stor att den endast kan stå i kyrkans s.k. källarvalv där det är mycket fuktigt. Man beslöt inköpa ett kassaskåp. 1872 påpekas att den nya orgeln som uppfördes 1864 inte stämts sedan dess och att piporna behöver stämmas. Så fortsätter det; ständiga reparationer och nya utlägg. Inte att undra på att både kyrkoherden och menigheten längtade efter en n kyrka Befolkningen hade också växt och bara en bråkdel fick plats i kyrkan.

Nanna Lundh Eriksson tyckte tydligen mycket om den gamla kyrkan och hon skriver om “ Den gamla härliga gråstenskyrkan med trappgaveln, där kajorna flaxade om dagarna och ugglorna skrek om nätterna
När hon var barn på 1880-talet hade den fått ett svartgrått skiffertak (tidigare hade den haft ett blytak som alltid läckte) Den nya däremot föll henne inte i smaken. Hon berättar om att varje hemman hade sin egen bänk där det ibland blev trångt när man förutom husfolket med barn skulle klämma in alla drängar och pigor (därav påpekandet 1849). Hon nämner att ovanför en storgårds bänk hängde minneskransar med bleka och dammiga pappersblommor och att det fanns epitafer över trogna herdar och över länge sedan utdöda frälseätter på de vitkalkade väggarna. Skambänken fanns längst bak i kyrkan. Själv satt hon med sin mor och sina syskon i prästgårdens bänk. (hennes far, läraren Lundh fanns oftast på orgelläktaren). Altartavlan däremot skrämde henne. Där fanns Jesus på korset i halvrelief bloddrypande och med silvergördel och med jättestora spikar genom händer och fötter. I bakgrunden syntes Jerusalems tinnar och torn. Predikstolen stod mitt i kyrkan och några fick vrida på huvudet för att kunna se prästen när han predikade. I vapenhuset hängde votivskeppet. Ringaren och dödgrävaren Lars Larsson (hans riktiga namn) hade berättat att det under golvet fanns fullt med gravar.

Hon beskriver också kyrkobesökarna. Bondhustrurna kom i svarta bombasinklänningar och sidenschalar medan husmänshustrurna fick nöja sig med bomullskläden. Kvinnorna hade psalmboken och den hårt rullade näsduken i ena handen och en kryddkvast i den andra. Predikan var lång och tråkig och när den var över luktade kvinnorna på sina kryddkvastar och snusdosan gick rundan bland männen. Vigselkungörelserna lyssnade man noga på. Om prästen talade om den herderlige åbon och den dygdädla åbodottern visste alla att han hade fått bra betalt och att det skulle bli ett hejdundrande bröllop. Kallade han mannen hedersam och kvinnan dygdig blev det klent med bröllopsgillet och sa han välaktad och gudfruktig ja då var det inte 

31

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
32

mycket bevänt med det blivande brudparets ställning i samhället. Alla tyckte dock inte om kyrkan. Husmän och fattigfolket fick sitta i sidoskeppen där det var mörkt och där man såg dåligt. Gamla Johanna Thern i Skumparp som var född 1854 tyckte det var “en gammal räli korka. Dar va sånne rälie pelare o dar va dystert o sidde. Helst ville di sidde dar de va lyst. Di hade vär sine stolsplasser...” 

Den gamla kyrkan rivs.

Det sista protokollet som berör den gamla kyrkan behandlar uppförandet av ytterligare ett hemlighus på kyrkogården. Bara två ledamöter hade kommit och de var av olika uppfattning (sic !). Tydligen behövde man inte vara många för att vara oense. Den 18 november 1887 beslöts att den gamla kyrkan skulle rivas och en ny kyrka byggas. 1888 presenterades de av arkitekterna Sörensson och Lindvall uppgjorda förslagen. Sörensson föreslog en korskyrka och Lindvall en treskeppig kyrka utan kors med 500 sittplatser. Det sistnämnda förslaget vann. Kostnaden var då beräknad till 44500 kronor vilket var mindre än hälften av vad den verkligen kom att kosta. Nu följer många protokoll som behandlar kyrkan. 1 maj 1888 beslöt man att ansöka om den gamla kyrkans rivning. En motivering var att den bara rymde 230 personer vilket var ”alldeles otillräckligt för nuvarande folkmängden 1374 personer hvilken är i ständigt tillväxt med omkring 20 personer årligen.” Riksantikvarien Hidebrandt meddelade att Kongl. Witterhetsakademien och Historie - och Antikvitetsakademien “på det bestämdaste avstyrkte bifall.” Men det hjälpte inte.

Det fanns på den tiden ingen lag om kulturskydd av byggnader och både Hallengren och kyrkostämman hade gett sig den på att de skulle ha en ny kyrka. 1juli 1894 fick man rivningstillstånd. Villkoret var att de gamla målningarna skulle tas fram och dokumenteras. Professor Otto Rydbeck fick i uppdrag att fotografera och måla av dem efterhand som de kom fram. När man såg vilken kulturskatt som dolde sig under putsen gjorde man ett sista desperat försök att rädda kyrkan men förgäves. Rivningen hade redan startat innan han var färdig med de sista målningarna. Det gällde att smida medan järnet var varmt och innan myndigheterna hann ändra sig. De normalt snåla bunkeflobönderna tycks ha gripits av byggnadsvansinne. troligen därför att merparten av kostnaderna skulle betalas med statsanslag. Zettervall som på 1860-talet vandaliserat Lunds Domkyrka var arkitekten på modet och hade många efterföljare. Kyrkor revs på löpande band och eslövsgotikskrällena bredde ut sig över slätten. Hyllies, Bunkeflos, Gässies och Tygelsjös gamla kyrkor försvann. Endast V. Klagstorps. Vellinges Glostorps och Oxies kyrkor klarade sig av dem som låg närmast Bunkeflo. 1 Glostorps gamla kyrka döptes vår Alexander och i Oxies medeltidskyrka gifte Berthel och Janne sig en vacker junidag 1982. 

Den nya kyrkan.

Den nya kyrkan var nu kostnadsberäknad till 72000 riksdaler (inte ens det räckte). Det var mycket pengar och trots att man fick statsanslag till större delen av kostnaderna räckte inte medlen som man hade. Man tog därför ett tjugoårigt lån på 10000 riksdaler i Oxie Sparbank som 1881 öppnat ett lokalkontor på Limhamn. Där hade min farfar, Per Karlsson1 som då var fiskare på Limhamn sina små besparingar och utan att han visste det kom han att medverka till finansieringen av den kyrka där han 1927 skulle vigas till den sista vilan. Donationer strömmade också in. David Frick på Katrinetorp skänkte 5000 kronor till de magnifika polerade granitkolonner som står på var sida om bänkarna. Kyrkoherde Hallengren och änkefru Elna Quittberg (som min far 1914 köpte nio tunnland jord av på Naffentorps strandmark) skänkte vardera 500 kronor till glasfönster.

Några av de äldsta och mest värdefulla föremålen fördes över från den gamla kyrkan. bland dem dopfunten från mitten av 1600-talet. Andra deponerades på Kulturen i Lund bland dem ett vackert votivskepp. Övre delen av kyrkspiran står i ett dammigt förråd på Malmö museum. Grundstenarna från den gamla kyrkan) som 800 år tidigare hämtats på Stenören, användes till den nya. Den vackra nattvardssilverkalken från 1693 kom också dit. Kyrkan försågs med en “varmeapparat” som eldades med kol och som hade ett rörledningssystem av bränd tegel längs golvet. Det torde ha varit Bunkeflos första värmeledningssystem men fungerade aldrig. Under tiden man byggde fick församlingen gå i Hyllie kyrka. Klockorna hängdes upp i en träställning och där var barnen från Naffentorps skola) bland dem min far, och tjuvringde.

År 1898, den 11 september klockan 12, invigdes så den nya kyrkan som var fylld till trängseln. Det måste ha varit kyrkoherde Hallengrens största ögonblick i livet. Tappert hade han kämpat mot riksantikvarien och i hans ögon andra bakåtsträvare som ville bevara den gamla nedslitna och som försökt hindra honom från att få sin nya fina kyrka. Nu stod den där, med plats till 500 personer, och församlingen hade fått ett kyrkorum som rymde de flesta. Det blev också hans sista insats. Två år senare gick han ur tiden. Den nya kyrkan har blivit vår familjs, liksom så många andra gamla bunkeflofamiljers, helgedom. Där har mina farföräldrar och mina föräldrar, liksom Annas mor- och farföräldrar och hennes föräldrar, vigts till den sista vilan. Där har vi konfirmerats och där vigdes vi en vacker junidag 1954. Där har vår dotter Elisabeth och två av hennes barn, Sebastian och Patricia, invigts i den kristna gemenskapen och om jag inte ännu en gång får myror i kroppen och hamnar på andra sidan jordklotet, kommer mina barn och barnbarn att få ta förväll av mig där. Jag tycker 

32

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
33

fortfarande att den är arkitektoniskt anskrämlig men med den ålderns patina den nu inför sin hundraårsdag fått har den likväl en plats i våra hjärtan. Nu talas om att riva kyrkor och att hyra ut dem eller sälja dem. Jag hoppas innerligt att Bunkeflo kyrka slipper bli en ravepartylokal.

Strandkyrkan.

Samtidigt med att det nya Ängslättcentrumet uppfördes byggdes en ny kyrka på Bunkeflostrand. Det är en modern kyrka i tidens anda med ett enkelt utsmyckat lagom stort kyrkorum och en fristående klockstapel. I anslutning till kyrkan finns S:ta Birgittagården där olika organisationer med svenska kyrkan närstående verksamhet håller till. Ett särskilt uppskattat arrangemang är vår snälla och duktiga diakonissa, Kristina Andreassons, soppluncher, till vilka bland andra, många av områdets pensionärer kommer. I kyrkorummet finns, i stället för de traditionella kyrkbänkarna, lösa stolar varför man även kan använda lokalen till musik- och dansspel i samband med gudstjänsterna och övriga andakter och som övningslokal för de kyrkokörer som finns i församlingen. Namnet Strandkyrkan är väl valt. Genom det får bunkeflostrandborna, varav de flesta är inflyttade, klart för sig att det även finns en annan kyrka som ligger i den gamla kyrkbyn. Närheten till kyrkan har stimulerat till ett ökat kyrkgående och genom vår kyrkoherde Berth Löndahls och hans kollegers och medarbetares insats har vi nu en i hög grad aktiv församling. Ett stort och berömvärt arbete har lagts ner och läggs ner av kyrkovärden Anna-Lisa Ahnelöv, Bunkeflo småskolas mångåriga lärarinna, inte minst på kyrkans barnverksamhet. 

Kyrkogården.

Även kyrkogården beskriver Nanna Lundh Eriksson, Hennes far hade som extraknäck att sköta en del av gravarna och hon var ofta där som barn och lekte. Runt kyrkogården gick en “uråldrig låg mur av gråsten och murbruk “som på sydsidan skilde kyrkogården från skoltomten. På nordsidan mot prästgårdens tomt stod höga kastanjeträd och på de andra sidorna lummiga lindar. Över allt fanns murgröna, vintergröna och buskbom. I mitten fanns då som nu en bred gång. Redan då hade man börjat sätta gamla gravstenar mot den norra muren (andra använde man som trappstenar och som golv i ”ytterköket” i gårdarnas mangårdsbyggnader. När jag så sent som i slutet av 1960-talet tog bort min fars terrass i trädgården på Björkallén som han anlagt på 1930-talet hittade jag bitar av sönderslagna gamla gravstenar även där. Var han fått dem ifrån vet jag inte), “Skumparpsgubbens“ nötta gamla gravsten var barnen rädda för. Karna på fattighuset hade berättat att han var tredje torsdagsnatt kom åkande från sin gamla gård i en vagn dragen av två eldsprutande svarta hästar med vilda ögon. På julnatten gällde det att ha alla portar och dörrar låsta. Då steg de döda upp ur gravarna och höll mässa i kyrkan och den som såg dem blev vansinnig. Först i ottan kunde man våga sig ut.
Socknens kyrkoherdar från 1800-talet och framåt.

Kyrkan intog under 1800-talet liksom tidigare en central plats i Bunkeflo. Det var kring den livet i socknen kretsade. Prosten var överhetens ft5rlängda arm och från predikstolen kungjordes nya lagar och förordningar. Där läste också sockenstämmoprotokollen upp. Länge rådde kyrkoplikt och kyrkoherden stod i nära kontakt med församlingen och kände de flesta. Som den ende med högre bildning (med undantag av några av ägarna till Petersborg) var han vördad och respekterad och hans ord vägde tungt. Fram till år 1862 då socknen blev en kommun var han självskriven ordförande i sockenstämman och ledde de flesta nämnder. Bunkeflo hade också förmånen att under 1800-talet ha tre dynamiska kyrkoherdar i rad efter varandra, Psilander, Gullander och Hallengren. 

Johan Psilander.

Johan Henrik Psilander var född i Uppland 1746. Han hade studerat i Uppsala och var en bildad man. 1775 disputerade han i Greifswald i Tyskland och året därpå prästvigdes han i Uppsala. Han hade goda kontakter inom de högsta kretsar och var ett tag hovpredikant hos hertig Adolf Fredrik. År 1786 blev han kyrkoherde i Bunkeflo och Hyllie och 1788 tillträdde han sin tjänst. Psilander med sin högreståndsbakgrund var en främmande fågel i det tröga skånska bondesamhället och man kan undra varför han sökte sig till Bunkeflo som visserligen var ett rikt och välaktat pastorat men likväl långt borta från händelsernas centrum. Redan tidigt kom han på kant med sockenmännen. Han ville att de skulle bygga en fast skola vilket de i början vägrade göra Vid hovet var det på modet att äta hästkött och kyrkoherdarna uppmanades att propagera för att bönderna också skulle göra det. För en skånsk bonde var det emellertid på gränsen till kannibalism att äta häst inte ens slakta och skinna den ville man göra, det var rackarens jobb. Psilander bjöd åborna på ett dundrande kalas och alla åt med god aptit men när de fick veta att de ätit hästkött blev det ett väldigt rabalder. De stämde Psilander men förlorade och fick betala 300 riksdaler specie i skadestånd, Detta hände 1805. Som den kloke man han var undvek Psilander i fortsättningen närkontakt med sina församlingsbor och 1806 gav han min farfars farfar en predikokondition för att sköta gudstjänsterna, Han hade studerat i Lund och tillhört Skånska

33

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
34

Nationen. 1808 blev han Tygelsjös förste skolemästare. Sedan följde en rad med pastorsadjunkter. Psilander trivdes aldrig i Bunkeflo och år 1817 fick han tillstånd att arrendera ut sin tjänst till sin son Nils Psilander som var stadskomminister i Petri församling i Malmö. Tjänsten sköttes dock av en vice pastor. Johan flyttade till Stockholm där han levde tills han blev 84 år gammal. Han var säkert glad att komma från Bunkeflo och tillbaka till den miljö han trivdes i. 

Anders Gullander.

År 1832 blev Anders Peter Gullander, theologie doktor kontraktsprost i Oxie härad och kyrkoherde i Petri församling, Bunkeflos och Hyllies nye kyrkoherde. Han var en kraftfull karl som kom bättre överens med sockenmännen Inte heller bjöd han på hästkött. I stället var han en ivrig nykterhetsförespråkare men i sina försök att göra bunkefloborna till helnykterister misslyckades han kapitalt Gullander hade emellertid många järn i elden, inte minst i Malmö. Tjänsten sköttes därft5r som under Psilanders tid av präster av lägre dignitet. 

Johannes Hallengren.

År 1842 dyker för första gången namnet Johannes Hallengren upp i protokollen. Han var då pastorsadjunkt. Johannes Hallengren var född i Lund 1813. Han var son till akademivaktmästare Anders Hallengren och hans hustru Elna Jönsdotter. Till skillnad från sina föregångare kom han därför från ett fattigt hem och detta skulle komma att prägla hans inställning till de svaga i samhället när han kom till Bunkeflo socken. Han gifte sig med Maria Christina Ruth som var född i Karlshamn 1818. De fick åtta barn • två söner och sex döttrar. Johan Hallengren kom att bli Bunkeflo trogen och i nära sextio år och tills han gick bort år 1900 tjänade han samvetsgrant församlingen. 1841 blev han pastorsadjunkt i pastoratet som då omfattade även St. Petri i Malmö och Hyllie socken och 1846 blev han vice pastor, 1863 året efter att Bunkeflo blev kommun blev han dess nye kyrkoherde. Hallengren var en man med bestämda åsikter och flera var de duster han utkämpade med motsträviga sockenbor i frågor som rörde undervisning, folkbildning och nykterhet, Samtidigt var han en klippa då det gällde att hävda Bunkeflos intressen utåt och han var allmänt respekterad. I protokollen kan man genom hans handstil följa hans livslopp från den omogne ynglingens via den mogne mannens drivna till åldringens darrande och spretiga.

Hallengren hade många järn i elden. Han var medlem i Svenska bibelsällskapet Lunds missionssällskap,
Kyrkans vänner och Lunds stifts bibelsällskap, Eugeniahemmet och typiskt nog med tanke på hans bakgrund
Malmöhus läns förening till stöd för värnlösa och fauna. En kort tid var han även direktör i Oxie
Härads Sparbank. När han gått bort den 3 februari år 1900 skrev man om honom: (stavningen moderniserad).

Johannes Hallengren var utgången ur ett fattigt hem och fick arbetsamt sträva sig fram till den plats i livet, som han till sist fick så länge bekläda. Men livets kamp även om det härdade hans kraft till redbar plikttrogenhet kom aldrig hans hjärta att hårdna/ såsom det gör med mången. Om Hallengren har det sagts att han var en “rar “man i alla sina livsdagar och sanningen är att han var sällsynt hjärtegod, sällsynt förbindlig och vänlig på ett gammeldags sätt, en behaglig personlighet i alla avseenden. Då härtill korn ett gott praktiskt handlag för det myckna varmed en lantpastor kan uppfordras att vara sina församlingsbor till råd och hjälp, så förstår man lätt att dessa måste sätta högt värde på sin kyrkoherde.

Detta var ingen överdrift. Ingen torde ha betytt så mycket för Bunkeflo under 1800-talet som Johannes Hallengren.

Socknens egen skildrare Nanna Lundh Eriksson dotter till skollärare Lundh har i flera av sina böcker nämnt kyrkoherde Hallengren och hans familj, Han kallades där bara för prosten och beskrivs som en värdig äldre gråhårig man som aldrig visade sig ute utan sina prästsnibbar och sin silverbeslagna käpp och som gärna rökte en långpipa. Liksom flera av byns stormän får han i böckerna problem med ett av barnen, sonen Gustav. I boken “Från hembygdsstigarna “beskrivs hur Gustav blir kär i klockarepernillas Maja som är den gamle klockaren Lans oäkta dotter. Sonen som både gått i rektorsskola och på Alnarp skulle ta över arrendet på storgården “Dala” men därav blev intet, i stället försvinner han hemifrån och tar plats som stalldräng på Trelleborgs stadshotell. Prosten mjuknar emellertid; Gustav hämtas hem, får gifta sig med Maja och blir till slut arrendator på Dala. (Hallengren hade en son Johan, född 1855, som 1876 flyttade till Sallerup. En dotter Ida flyttade samtidigt till Trelleborg. I ett gatehus i byn bodde en f.d. busar Nils Persson Lans, född 1832 med sin hustru och 7 barn. Genom att väva samman verkliga personer med upphittade och ge dem nya roller byggde Nanna upp sina historier, Temat rik son - dotter förvägras gifta sig med fattig flicka - dräng kommer ofta igen i hennes böcker, Huruvida Gustav var Johan vet vi inte). 

34

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
35

Nanna berättar också att prostinnan (Maria Hallengren född 1818 i Karlshamn) sydde skjortor till sin man, Döttrarna kallas ”mamseller”. Prästgårdsträdgården beskriver hon som ett hav av blommor med långa lavendelrabbatter och massor av bärbuskar och träd, Vid den grönmålade lilla porten in mot kyrkogården (som ännu finns kvar) stod en rosenhäck. De mäktiga kastanjeträden på kyrkogårdens nordsida finns kvar än i dag. 

KYRKOHERDAR Å 1900-TALET. 

August Stenström.

1901 fick Bunkeflo sin förste kyrkoherde under 1900-talet. Det blev August Stenström son till mjölnaren och bruksbyggmästaren Alexander Stenström och hans hustru Klara Jakobsdotter i Tived i Skaraborgs län. Han hade tagit sin teologie examen i Uppsala 1889 och sedan innehaft en rad olika tjänster innan han blev kyrkoherde i Bunkeflo och Limhamn. Om August Stenström vet jag ingenting och någon muntlig tradition känner jag inte till. Han lämnade sin tjänst 1911 och flyttade till Trollhättan. Stenström var gift två gånger, först med Anna Höjer född i Stockholm 1868 och sedan med Anna Nylin född i Västmanland 1884. Under sin livstid hann han få tolv barn, 8 döttrar och 4 söner. 

Karl Ragnar Lindquist.

Karl Ragnar Lindquist var född i Färlöv 1871 och son till folkskolläraren och lantbrukaren Kristian Lindquist och hans hustru Augusta Hallberg. Sin teologi examen tog han 1895 och han hade sedan en rad olika tjänster i Skåne innan han 1912 blev kyrkoherde i Bunkeflo. Där kom han att stanna till sin död 1940. 1915 lämnade Limhamns församling pastoratet och blev ett eget. I stället kom Glostorp 1924 och Lockarp 1939, året innan han dog. Enligt gamla bunkeflobor var Lindquist en populär och omtyckt kyrkoherde och fick ett eftermäle om sig “att ha varit en tjänstaktig, tålmodig och medgörlig man. Osjälviskt upplät han sin prästgård för de gamles fester och de ungas sammankomster, för syföreningarnas försäljningar och alla andra besökande. Hans styrka var den vänliga och goda umgängelsen, där hans oförargliga skämt och oskrytsamma väsen och hans kärlek till sång och musik och blommor kommo till sin rätt “. Lindquist gifte sig 1907 med Hulda Maria Silfverberg född i Malmö 1884. De hade inga egna barn men tog en adoptivdotter. Några gånger när jag gick för Bertha Nordqvist i första klass hade vi hans fru som vikarie. Jag minns henne som en snäll gråhårig tant. Lindquist fick trots sin 28-åriga tjänstgöring i Bunkeflo inte samma betydelse som Hallengren hade haft på 1800-talet. Tiderna hade förändrats och makten låg i andras händer än kyrkans.

Även om han var en populär och sällskaplig präst kunde han också vara en sträng uppfostrare. En gång när han kom cyklande stod en skolpojke och rökte vid vägkanten. Lindqvist hoppade av cykeln, ryckte fimpen ur munnen på pojken och gav honom en rungande örfil. Det var vid samma tid som skolrådet där han var ordförande upprepade gånger uppmanat lanthandlaren i Vintrie att inte sälja tobak, snus eller cigaretter till skolbarnen. 

Algot Hartvig Englesson.

Bunkeflo socken har haft sin beskärda del av kyrkoherdar som av olika skäl inte passat in i församlingen. Gutsman som jagade fruntimmer och som tog betalt för att ge nattvarden och Psilander som bjöd på hästkött fick nu en sentida efterföljare i form av Algot Hartvig Englesson. Han var född i Nöbbelöv 1899 och gift med Diddi Victoria Steinum som var född i Torshavn på Färöarna 1901. Varför och under vilka omständigheter han hämtade sin brud från en sådan isolerad ö känner jag inte till. De hade två egna döttrar och tre fosterdöttrar. Englesson som blev socknens tredje kyrkoherde under 1900-talet tillträdde 1942 mitt under andra världskriget. Tyskarna hade då stora framgångar på östfronten och flera i socknen, bland dem Englesson, betraktade det som ett korståg för att befria ett förslavat folk från den gudsförnekande bolsjevismen. Därmed är inte sagt att han var nazist. Inte heller kände man då till de illgärningar som de efter armén följande insatsgrupperna begick. Detta bör man hålla i minnet när man, i historiens ljus, försöker bedöma dem, som var förespråkare för den nya världsordningen. Socialdemokraterna hade den politiska makten och bland dess representanter fanns några som öppet var anhängare till partiets officiella ateistiska doktrin och som ville ha bort svenska kyrkan. Redan från början var det därför bäddat för en konflikt och förhållandet mellan honom och kyrkorådet förblev under de 20 år han tjänstgjorde i församlingen inte det bästa.

Algot Englesson var en intelligent och mycket bildad man. Han var mycket musikalisk och hade en vacker sångröst. I sina predikningar tog han ofta upp filosofiska och etiska frågor och hans språk var sådant att de få gamla gummor som normalt bevistade hans gudstjänster inte begrep ett dugg. Året 1954 var han tjänstledig och vistades i USA. Att han efter sin hemkomst, som många andra vid den tiden, var UFO-anhängare och trodde på flygande tefat gjorde inte saken bättre. På en ort där han tjänstgjort tidigare hade han fått för sig att det spökade i bostaden och några flickor hade klätt ut sig i vita lakan för att skoja med honom. Ett par pojkar bland konfirmanderna i Bunkeflo hade kallat honom spökpräst vilket gjorde honom ledsen och resulterade i  

35

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
36

att han under några år inte ville ha hand om konfirmationsundervisningen. I slutet av 1950-talet när jag börjat med mina studier av socknens historia, var jag ofta på församlingsexpeditionen för att gå igenom kyrkoarkivet. Englesson lät mig komma när jag ville och var mycket hjälpsam. Vi hade ofta stimulerande samtal om universum och livets uppkomst. Jag lärde då känna honom som en mycket sympatisk men isolerad och missförstådd människa med stora humanistiska ideal och den bild jag fick av honom stämmer inte alls med den i socknen allmänt accepterade. Andra som jag sedan pratat med och som också kom i närkontakt med honom fick samma intryck. Man uraktlät att hålla prästgården i stånd och det regnade in på flera ställen och kändes kallt och rått. Detta gjorde honom bitter och han kände sig förföljd av dem som då hade makten i kommunen. När han 1962 lämnade sin tjänst och flyttade tillbaka till sin hemort upplevde han det säkert som en befrielse och få saknade honom.

Att jag ägnat så mycket utrymme åt just Englesson beror på att jag vill försöka nyansera den negativa bild av honom som än i dag råder i socknen där folk genast kallar honom spökpräst när man nämner hans namn. Han var, liksom Psilander på sin tid hade varit, en mycket främmande fågel, och det var inte bara hans fel att han aldrig nådde fram till sina församlingsbor, något som han innerst inne ville. Till sist en historia: Vi var på besök hos mina föräldrar och Englesson ringde och sa att han skulle komma med en nyutgiven (UFO) bok till mig, något som jag glömde tala om för min gamle far som aldrig gick i kyrkan och som inte visste hur socknens kyrkoherde såg ut. När Englesson kom var far på väg att kasta ut honom i tron att det var en vanlig boknasare. Mor som hörde oväsendet kom i sista stund ut i förstugan och såg att det var socknens kyrkoherde. Hon bad om ursäkt på fars vägnar, Englesson bjöds in, kaffe och kakor sattes fram och mor och han hade en trevlig pratstund. Den utskällning min far sedan fick av mor skall jag inte återge. 

John Herbert Elnegård.

Med Englessons efterträdare, John Herbert Einegård, fick Bunkeflo en kyrkoherde som var mer i församlings och kommunalpolitikernas smak och under de nio år han tjänstgjorde i församlingen hann han bli omtyckt av hela befolkningen. Einegård var född 1906 i Nosaby i Kristianstad län och blev kyrkoherde i Bunkeflo 1962. Han var gift med Vera Agneta Ringdahl. 1971 gick han bort och hans hustru flyttade 1972 ur kommunen. Elnegård som bodde i prästgården (som nu reparerats) blev Bunkeflo sockens siste kyrkoherde innan kommunen årsskiftet 1970-71 gick upp i Malmö stad. Aven honom träffade jag under mina lokalhistoriska studier. Liksom Englesson gav han mig all hjälp han kunde. Han var en mjuk och behaglig person som utstrålade godhet och man tyckte genast om honom. Alla som minns honom talar, med rätta, väl om honom. 

Jarl Åkerberg

Jarl Åkerberg blev den förste kyrkoherden efter det att Bunkeflo blivit del av Malmö stad. Efter teologiska studier vid Lunds universitet blev han 1959 prästvigd i Allhelgonakyrkan i Lund. Efter tjänstgöring i olika församlingar blev han 1962 kyrkoadjunkt i St. Johannes församling i Malmö och 1967 komminister med tjänstgöring som sjukhuspräst. År 1972 tillträdde Jarl Åkerberg så ämbetet som kyrkoherde i Bunkeflos, Glostorps, Lockarps och Oxie församlingars pastorat. Efter fyra år, 1976, blev han kyrkoherde i St. Johannes församling där han varit kvar sedan dess. År 1989 blev han kontraktsprost och 1995 utnämndes han till hovpredikant. Jarl Åkerberg är född i Malmö 1933 där han bodde med sin hustru Marianne när han var kyrkoherde i Bunkeflo och där han ännu bor kvar. Vi gjorde värnplikten tillsammans och låg i sängarna bredvid varandra i 14 månader. Jag lärde då känna honom som en mjuk, behaglig och varmt religiös människa och en fin kamrat. Sedan har vi inte träffats. När Jarl var kyrkoherde i Bunkeflo var jag gästforskare i Australien. Bland dem i socknen som minns honom har han ett gott eftermäle. 

Sven Kroon

Sven Kroon som var född år 1936 blev kyrkoherde i Oxie, Bunkeflo, Lockarp och Bunkeflo församlingar 1977. Samtidigt blev Oxie moderförsamling (Bunkeflo hade varit det innan). Kroon som var en av förespråkarna för att kyrkan skulle skiljas från staten hade tidigare tjänstgjort som komminister i Slottsstadens församling och även varit sjömanspräst. År 1982 lämnade han församlingen och fick en utlandstjänst inom Svenska Kyrkan i Lausanne i Schweiz. Han avled 1989, bara 53 år gammal. 

Berth Löndahl.

Berth Löndahl som är vår nuvarande kyrkoherde är född i Hallstahammar 1950 men främst uppväxt i Helsingborg. Efter teologiska studier i Lund (och ett halvt år lång vistelse i Jerusalem) blev han prästvigd i Lund 1976. Efter att ha varit kyrkoadjunkt i Barkåkra och komminister i Oxie pastorat, Bunkeflo församling, 1978-82 blev han 1983 kyrkoherde i Bunkeflo församling. Berth Löndahl har, bland andra uppdrag, varit kyrkofullmäktige i Malmö och stiftsfullmäktige i Lund. Hans hustru Gunnel är chefsöverläkare för barnpsykiatrin i Malmö/Trelleborg. De har tre barn; Jakob född 1978, Martin, född 1980 och Elisabeth, född 1983. Familjen bor på Snäppevägen i ett hus med en vidunderlig utsikt ut över Öresund. 

36

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
37

37

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
38

38

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
39

39

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
40

40

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
41

41

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
42

42

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
43

43

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
44

44

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
45

45

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
46

46

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
47

BUNKEFLO FÖRSAMLINGS VISITATIONSPROTOKOLL PÅ
1800-TALET.

Med jämna mellanrum kom kontraktsprosten på besök för att kontrollera hur kyrkoherden skötte sitt arbete och hus tillståndet i församlingen var Någon gång var biskopen med. Kyrkan hade fram till kommunbildningen 1862 ett avgörande inflytande på allt som berörde sockenbornas liv och det var inte bara prästernas predikoförmåga, kyrkans räkenskaper, kyrkans, kyrkogårdens och prästboställets och dess annexhemmans tillstånd som skulle kontrolleras utan även skolan och undervisningen, fattigvården och inte minst det moraliska tillståndet i församlingen. Säkert var det nervösa dagar för socknens präst och dess kyrkoråd när dessa mäktiga män gjorde sitt intåg och sannolikt fick de ett furstligt mottagande.

Visitationsprotokollen ger intressanta upplysningar om livet i socknen, upplysningar som inte framgår att de ofta lakoniskt formulerade sockenstämmoprotokollen. De ger också en bild av församlingens herdes syn på sina församlingsbor och vilka åsikter och fördomar han hade. Även om mycket av det som redovisas egentligen hör hemma under de olika avsnitten om skolan, fattigvården, nykterheten och hälsovården har jag valt allt presentera det här i tidsföljd allt efter som seklet framskred och protokollen skrevs. Av nödvändighet kan det bara bli ett urval. Mina kommentarer bifogas inom parentes.

1813
Här redovisas arealen på prästgården och det 1/4 mantal av hemmanet Bunkeflo 7 med” ett antal faststående träd” som hörde till kyrkan liksom annexhemmanet Naffentorp 15 som löd under prästgården. Kyrkan befanns vara i bra skick men orgeln dålig. Det nybyggda skolhusets tomt omfattade två kappeland jord och barnen började skolan vid fem till sex års ålder. I socknen fanns en examinerad jordgumma. Biskopen krävde ett nytt reglemente för fattigvården att ersätta det gamla från 1802 och den nya skolan inspekterades och befanns vara tillräckligt stor. (förhållandet mellan kyrkoherde Psilander och sockenmännen var efter det famösa hästköttskalaset inte det bästa och säkert fick biskopen även höra åbornas mindre smickrande åsikter om sin herde).

1817
Vicepastor Sune Håkansson hade tillträtt i maj 1817. (Psilander hade flyttat till Stockholm och ingen torde ha saknat honom) Omtalas det nya Kungliga Vaccinationsreglement för vaccinering mot kopporna (det hade kommit 1816 och klockaren Anders Lundkvist skötte vaccineringen av barn under två år).

1822
Kyrkan befanns vara i tillfredsställande skick men blytaket var skadat och läckte och golvet befanns något tunt och sviktade. I prästgårdens trädgård hade planterats fruktträd. “Den grundmurade stora lada som fordom varit utnyttjad vid Bunkeflod till Tiondes emottagande in natura är kyrkan icke mera till gagn men icke heller till mehn, emedan den står i kyrkomuren” Inga tillfälliga inkomster från kyrkoböter har behövts förvandlas till arbete (kyrkoplikt rådde och de som inte gick på högmässan fick böta. Kyrkan hade domsrätt i moraliska frågor och pigor som fick barn utom äktenskapet fick betala böter för hor). “Husmän och inhyseshjon hafva ej utgjort dagswerken vid kyrkoreparationerna“ (när skolorna byggdes fick husmännen som inte betalade skatt göra dagsverken i stället men tydligen var moralen god och ingen hade behövt arbeta av böter till kyrkan). Kyrkogården befanns tillräcklig och de gravar som inte låg nära kyrkan tillräckligt djupa. “Ingen afliden har de senaste åhren blifvit förd till tysthetsbegravning icke heller har någon på längre tid lidit dödsstraffet”. (För självspillingar och avrättade skedde ingen själaringning och de begravdes utanför kyrkomuren). Ungdomar samlades på lördagsaftnarna på byplatsen särskilt efter skördens inbärgning men allt gick anständigt till. Mellan jul och fastlagen hade man särskilda ”lekstugor” (fester). ”Man tror sig kunna säga att otuktigheten icke är i tilltagande. Tjänstehjon hafva en och annan gång flyttat tillsammans före vigseln mot hvilken lagstridighet varningar meddelats. (några samboförhållanden tilläts inte) Inga krogar äro belägna inom detta pastorat Man finner icke vidskepelse bland allmogen“ (detta var en sanning med modifikation. Upp i “Röven“ nära Malmö - Trelleborgsvägen fanns en lönnkrog och vidskepligheten florerade till långt in på 1900-talet).

47

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
48

1830-32
Detta är ett långt protokoll med många intressanta upplysningar. Psilander hade avlidit i Stockholm och
pastoratet (som också omfattade Hyllie socken) hade fått en ny kyrkoherde, den kraftfulle Anders Gullander.
Inför biskopens besök skrev han en lång rapport om tillståndet i församlingen.

Först får vi veta att kyrkovärdar i Bunkeflo är Hans Andersson i Naffentorp och Peter Jönsson i Bunkeflo. Sedan tar han upp det moraliska läget. “Folklynnet i dessa församlingar är öfver hufvud berömligt. En viss känsla af egenvärde afhåller de fleste af denna Allmoge från de oordningar, som å öfriga andra ställen icke äro ovanlige.” Gudstjänstbesöken ökar men skolmästaren Winberg får kritik. Han äger kunskaper men är försumlig. Många barn (särskilt från Naffentorp) går inte till skolan. Inga böter för ”otidligt sänglag” har behövts dömas ut. Fattighusen är ”försvarligt tillräckliga.” Det i Bunkeflo befaras dock bli otillräckligt med hänsyn till “den mängd statfolk som intagits på Katrinetorp” (Katrinetorp ägdes fram till 1932 av Erland Bager). Församlingarna i övrigt försörjer sina fattiga “dels med victualier, del i penningar” Fattigkassan i Bunkeflo har 71 riksdaler banco. Folkmängden i Bunkeflo är 622 personer. Prästgårdens åbyggnader är dåliga och ägorna dåligt hållna i stånd: “I synnerhet är dikning till vattnets aflopp underlåten äfvensom stängselskyldigheten är eftersatt” Pastor Håkansson får beröm av församlingen.

Söndagsarbete äger inte rum utom hos dem som äger ”koställen” eftersom de bara kan få låna hästar på söndagarna. Pastorn besöker skolorna ett par gånger i månaden. (den i Bunkeflo och den i Hyllie.) I april och i december hålles examen. Sockenstämmor hålls i maj och i september. Att “mödrar och ammor förqwäft barn af wåda har ej under min tid förefallit. (det var inte ovanligt att man kvävde oönskade, mest utomäktenskapliga, barn, genom att man lade sig på dem eller kvävde dem med kuddar och sedan anmälde till kyrkoherden att de dött i sömnen.) “Stockstraff hafva warit öfverflödiga böter för otidlig cotus (samlag) uttages” Sedan nämner han att fattigstugor finns i samband med skolorna och att fattigkollekt uttages till jul- påsk- och pingst. Även hälsoläget berörs: Wid epidemier äro sexmännen anmodade att biträda Pastor till det ondas utrotande. Sjukvårdare hafva, Gudi lof! ej ännu behöfts i dylika casus (fall). Enskiftet hafver hämmat epidemier i betydlig grad.” (utflyttningen från de trånga gamla byarna med de av kreaturen förorenade vattningarna förbättrade säkert hälsoläget och minskade risken för epidemier.) “Sockenapothek finnes ej men ganska authentica Läkarböcker.Examinerad barnmorska (första gången den titel används) är antagen. Lönen är 1/2 tunna råg och 1/2 tunna korn från varje församling. “Hon kan ej något skrifva. Föstår icke ympning med skyddskoppor Oexaminerade åtage sig jordgumeförrättningen, dock utan vådlige följder.” Alla inom församlingen har haft antingen naturliga eller skyddskoppor. “Koppwahr hämtas, såsom det säkraste, från Lund, ty det andra slår ofta fel.” Beständig vaccinatör är antagen. Han för dagbok (för senare införsel i husförhörsboken och i flyttningsbetyg) och vaccineringen sker före två års ålder. Vaccinationskollekt tas upp i kyrkan.

“Inga begrafningar sker i kyrkan. I templet bibehålles ej öppna grafvar. Från dessa grafvar som för så lång tid sedan blifvit öfvertäckta med jord och stengolf lära osunda dunster nu mera icke uppstiga (!) Särskilda grafchor finnes nu icke“. Invigningen av enskilda gravställen har upphört. Klockaren bor i enskilt boställe. Klockarlönen är 40 riksdaler från Malmö skola plus tio tunnor av pastoratet. Dessa kallas lässkäppor. Dessutom får han jul- och påskmat och St. Hansmat (St. Hans = midsommar på danska). Dessutom lämnas organistlön av kyrkan 2 tunnor råg.2 tunnor korn och 2 tunnor havre (klockaren hade bättre lön än skolemästaren. Flera av de uppgifter som lämnas är standarduppgifter och kommer igen i senare protokoll. Detta är undertecknat av Gullander).

1836
Kyrkovärdar är Per Vilhelmsson på Naffentorp 13 och Per Jönsson på Bunkeflo 9. De flestas välmåga grundas på ökade intäkter. Medlingen vid osämja mellan äkta makar bland den fattiga befolkningen har burit frukt. Skolorna tillväxer med 50 barn om året (mest i Hyllie). En enda äldre person finnes som inte kan läsa bok, husmannen Peter Roos hustru i Naffentorp. I Bunkeflo har den förut gemensamma fattigvården blivit fördelad på varje by. I Naffentorp är nu ett fattighus med tvenne fattigstugor uppfört. Prästgårdens ladugård är i dåligt skick.

48

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
49

1852
Här nämns att kyrkoadjunkten Johan Hallengren enligt kontraktet också sköter organist- och klockaretjänsten med undantag av orgelspelningen och sången (de sköttes av den vikarierande organisten C.O. Dahlgren) “Några mera framträdande oseder och missbruk finnes ej“. 26 personer hade varnats för att de inte gick till nattvarden. I socknen finns två fasta skolor och skolstyrelsen består av sju personer. En söndagsskola har inrättats. Kyrkan är brandförsäkrad. Barndop förrättas sällan i kyrkan utan oftast hemma hos föräldrarna eller i prästgården (tidigare fick mödrarna inte vara med på dopen som enligt lag skulle ske inom åtta dagar. De skulle först bli kyrktagna igen efter förlossningen). Nöddop förekommer sällan och inga hittebarn har lämnats in. Kyrktagning hemma tillåtes inte utan för fortfarande sjuklighets skull(barnsängsfebern grasserade och många hustrur dog i den efter förlossningen). Klockaren har inget boställe och samma lön som tidigare.

Kyrkans utrymme är tillräcklig men befolkningen har fördubblats på 50 år. Kyrkogården är också tillräcklig sedan den 1844 betydligt utvidgades (då fick man riva det gamla skolhuset och bygga ett nytt). Ringning vid begravningar betalas ej. Ingen har blivit dömd att ej hederligt begravas och ingen har ådömts dödsstraff:
Oordning råder sällan vid de fåtaliga ungdomslekarna men “dock röjer sig ofta tjenstehjonens af manskönet böjelse för dryckenskap. Att döma af de oäkta föddes antal synes otuktigheten snarare till- än aftaga. Stundom händer det att fästehjon flytta samman före vigseln. Wid allmogens enskilda högtidligheter äro större gästabud mera sällan bruklige och fortsätta aldrig längre än 2ne dagar“. Nära kyrkan finns ingen krog och det finns ingen vidskepelse. Sockennämnd är behörigt utsedd och består av nio ledamöter. Bunkeflos pastor är ordförande. Läkares begagnande vid sjukdomsfall behövs sällan. Sjukdomars uppträdande i samband med farsoter bland människor och kreatur har icke på länge visat sig. Vaccinator är skolläraren Jöns Persson i Naffentorp som utför ett berömligt och ordentligt arbete (den stackaren kunde behöva lite beröm ; man klagade ständigt på hans undervisning). Kyrkovärdarna är vaccinationsföreståndare. Protokollet är undertecknat av C . Sylvan och Johan Hallengren.

1858
Inga oseder, inget missbruk och inga synder. I Hyllie har en kvinna övergått till mormonsekten men flyttat
till Danmark. Skolstyrelsens sju ledamöter väljes på två år. Barn till förmögna går mer i skolan än de fattigas.
Man börjar vid 5-6 år. Ingen undervisas hemma och nu finns ingen söndagsskola. Kyrkan är försäkrad i Oxie
Härads Brandstodsbolag. Den börjar nu bli lite för trång. Man har bara haft ett kyrkorådssammansträde.
Dryckenskapen har avtagit. Fästefolk flyttar fortfarande samman före vigsel och otuktigheten finns kvar ”Widskepelsen tid år förbi. Protokollet är undertecknat av Ernst Rietz och Johan Hallengren.

1864
Den 1 Maj 1864 tillträdde Johan Hallengren ämbetet som kyrkoherde. (Han hade utnämnts redan 1862) och C. O Dahlgren tar över tjänsten som klockare och organist på heltid. Dödsfallen i socknen är i snitt 18 per år Fortfarande förekommer otidliga sänglag. Nu sker på order från domkapitlet de flesta barndop i kyrkan, högst sällan mer än 14 dagar efter födseln. Inga likpredikningar hålls dock någon gång ett kort liktal. Vigseln sker sällan senare än tre till fyra veckor efter lysningen. Man håller sällan stora begravningsgillen. Mest är det släktingar och grannar som bjuds (Även detta är en sanning med modifikation. Så sent som när min farfar begravdes 1927 hade man stora gillen med mycket mat och dryck. Också fattigt folk sparade till begravningen). Inga sabbatsbrott förekommer och ”lekstugor” och allmänna dansnöjen är sällsynta (men när järnvägen och kalkindustrierna kom skulle det bli andra bullar). Befolkningen i Bunkeflo är nu 1117.

1869
Kyrkogården i Bunkeflo är prydlig (skollärare Lundh som var en passionerad trädgärdsodlare hade som extraknäck att titta efter och hålla i ordning folks gravar). Sittplatser finns i Bunkeflo kyrka för omkring 300 personer. Silver och värdehandlingar finns nu i dyrkfritt kassaskåp i prästgården. Kalken som är graverad 1693 väger 79 lod. Böter upptages inte mera av kyrkan. Inga villfarelser i den evangeliska läran.
“Colportörer hafva inom församlingen icke ofta infunnit sig och någon frukt af dess werksamhet hafver icke försports. Ingen benägenhet till separatism har här låtit sig förmärka(frikyrkorna fick aldrig något fäste i Bunkeflo men man var på sin vakt. Skollärarna fick inte själva tolka bibeln utan skulle hålla sig strikt till katekesen). 

 

49

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
50

1874
Nu formaliseras liksom allt annat visitationsprotokollen och antalet uppgifter av allmänt intresse minskar. Kyrkans makt i socknen har efter det att Bunkeflo blev kommun minskat och det mesta handlar nu om kyrkans egna angelägenheter. Kyrkan hade 1874 ett kapital på 1600 riksdaler banco, en ansenlig summa. Kyrkovärdar är Ola Andersson och Jeppa Nilsson. I kyrkan finns sittplatser för något över 300 personer. (När man senare ansökte om rivning uppgav man en lägre summa för att lättare kunna få ansökan godkänd. Även den gode Hallengren kunde ta till en nödlögn när det gällde en hjärtefråga som den nya kyrkan). 1872 har orgeln stämts till en kostnad av 100 riksdaler. Karta över kyrkans egendomar saknas. (Förutom Naffentorp 15-hemmanen löd också den lilla Pentlandsängen under prästbostället). Kyrkan har fått en större ljuskrona. Barndop sker nu i kyrkan utom hos de mest förmögna där de fortfarande sker hemma. Bibeln eller åtminstone Nya Testamentet finns i varje hem. Svordomarna har inte ökat, ”Åtminstone tager man sig i akt i min närvaro” (Hallengren var en person som man hade både aktning och respekt för och då han fanns med bemödade man sig om ett vårdat språk). I socknens föds få oäkta barn i genomsnitt 1,4 barn per år. Nu finns en söndagsskola och man har undervisning i sang, trädplantering, (Lundhs käpphäst) trädgårdsskötsel och kyrkosång i skolorna. Folkmängden är 1187. Kyrkobetjäningen består av en person som på en gång är ringare; bälgtrampare och kyrkovaktmästare. Vaccinationen utföres fortfarande av gamle skollärare Jöns Persson både i Bunkeflo och i Hyllie.

1879
Kyrkan är nu för trång Ritning till sidoskepp samt förlängning har uppgj orts men pengar saknas. Många uteblir vid husförhören. Inga lönnkrogar är kända i församlingen, (en försiktig formulering Hallengren kände säkert till den som fanns uppe vid Malmö-Trelleborgsvägen). Sockenbiblioteket omfattar nu 412 band mest historisk och religiös litteratur. De som utnyttjar det får betala 50 öre i årsavgift. Klockaren (CO. Dahlgren) undervisar i sång. Större delen av protokollet handlar om kyrkan och i efterföljande protokoll upptar planerna på att bygga en ny kyrka en dominerande plats.

1890
Nu börjar eländet med den stackars sinnessjuke Klingborg. Hans beteende är anmält till skolrådet för beivrande (se dessa protokoll). Även frikyrkorna försöker nu få fotfäste i församlingen. “Inom Bunkeflo församling hafva konventiklar af från Limhamn utsände ledare hållits och ett s.k. missionshus har för ett par år sedan i Naffentorp blifvit byggt i Wintrie by hålles konventiklar (bönemöten) ledda af centralföreningens predikanter“. (Missionsförsamlingen i Limhamns fiskeläge var mycket aktiv och understöddes av den själv frireligiöse R.F.Berg; inte minst som en motvikt till framväxande ateistiske arbetarrörelsen. Den vidsynte och kloke Hallengren hade i början en tolerant inställning till dess verksamhet som han ansåg hjälpte till att förbättra moralen och minska dryckenskapen. I Bunkeflo hade predikanterna dock föga framgång).

1893
Hallengren som nu tjänstgjort i församlingen över 40 år är tjänstledig och vikarierande präst i Bunkeflo är Carl Sandegård. Kyrkovärdar är Per Josephsson och Jöns Josephsson (Per Josephsson var även kommunalstämmans ordförande).

1898
Den 11 september klockan 12 invigdes den nya kyrkan av visitator S. Strandlund och kyrkoherde Hallengren. Kyrkan var fylld till trängsel. (Där var plats till 500 personer. Detta torde ha varit Johan Hallengrens livs största händelse. Han hade kämpat hårt mot kulturpersoner som riksantikvarien och andra som velat bevara den gamla kyrkan och att nu få se den nya kyrkan fyllas av folk måste ha gett honom en stor tillfredsställelse). Allt var dock inte bra. Det religiösa tillståndet i församlingen företer en ganska stor likaktighet. Denna likaktighet tar dock hos många en separatistiskt och mer eller mindre starkt utpräglad kyrkofientlig inriktning“. (Detta gällde i Hyllie där han också var kyrkoherde. I Bunkeflo gick folk fortfarande i kyrkan). 45 barn är odöpta (mest arbetarbarn på Limhamn). Där har också 26 personer gått ur kyrkan för att bilda en ”af staten icke godkänd församling” i sockenbiblioteket efterfrågas mest ”Resebeskifningar och romaner“. Befolkningen var 1897 1430 personer.

Detta var det sista visitationsprotokollet. År 1900 gick 1800-talspatriarken Hallengren ur tiden samtidigt som en ny era präglad av antireligiös propaganda och en mera materialistisk livssyn tog vid.

 

50

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
51

51

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
52

SKOLAN I BUNKEFLO UNDER 200 ÅR

Detta avsnitt i boken om Bunkeflo har fått ett till synes oproportionerligt stort utrymme. Anledningarna är flera. En är att alla som är uppvuxna i Bunkeflo gått i någon av socknens tre skolor och har minnen därifrån. Detta gäller bland många andra våra föräldrar. Vi själva, våra barn och två av våra barnbarn. En annan är att min farfars farfar som blev Tygelsjös förste skolemästare sannolikt startade sin lärarbana i Bunkeflo 1806. Själv har jag varit lärare i många år vilket bidragit till mitt intresse för skolan i min hembygd. Skolan i Bunkeflo har tidigare behandlats av Fred Arne Ahnelöf i en skrift över Bunkeflos. V. Klagstorps och Tygelsjös skolor utgiven av Malmö skolmuseum. Artikeln som ger värdefulla upplysningar om en del av socknens äldre lärare är intressant att läsa och rekommenderas. Av utrymmesskäl har dock endast en del kunnat tas med och en mera heltäckande beskrivning är därför motiverad.

Den tidigaste undervisningen.
När barnen i Bunkeflo socken började undervisas i läsning vet vi inte. Under medeltiden var säkert de flesta av socknens invånare analfabeter. I och med att Christian III 1512 genomförde reformationen i Danmark dit Skåne då hörde uppstod ett behov av att kunna läsa katekesen som ju var reformisternas främsta rättesnöre Man skulle också kunna sjunga med i psalmsången. Redan på den danska tiden lades därför grunden till det som senare skulle utvecklas till en riktig skola. Enligt 1539 års kyrkoordning skulle klockaren meddela undervisning i katekesen.
När svenskarna erövrat Skåne vidtog ett intensivt försvenskningsarbete. Prästerna skulle predika på svenska vilket inte var lätt eftersom de utbildats i Danmark och talade danska. Även barnen skulle nu lära sig att läsa svenska och biskop Hahn lät trycka upp ett antal svenska ABC-böcker att användas av klockaren i undervisningen. I 1686 års kyrkolag stadfästes kaplanens och klockarens plikt att “med filt och trohet bedriva barnaläran.”


SKOLAN UNDER 1800-TALET.

Den ambulerande omgångsskolan.
Även i Bunkeflo var det klockaren som svarade för undervisningen. Under hela 1700-talet och en bit in på 1800-talet skedde detta genom att han enligt en uppgjord turordning gick runt på hemmanen i de tre byarna och undervisade barnen i katekesläsning, Byarna låg nära varandra och han hade inte särskilt långt att gå.
Om vilka som undervisade i Bunkeflo på 1700-talet vet vi inte mycket. De tidigaste bevarade sockenstämmoprotokollen är från 1790-talet. Av den nattvardsbok som finns kvar framgår att det 1774 i socknen fanns en klockare som hette Per Johannes Sjöstrand som var född 1740 och en organist Jeppe Schrevelius. En eller båda torde ha skött omgångsskolan.
1798 fick Bunkeflo en ny organist. Han hette Anders Lundqvist var född i Bara 1860 och gift med Elna Larsdotter. Anders kom att ha hand om omgångsskolan till 1813 då socknen fick sin första fasta skola. Han bodde i Vintrie by och hade kvar sin tjänst 1839 då han var 79 år gammal. Till sin hjälp hade han då en vikarierande organist som bodde hos honom.

Kyrkoherde Psilander vill ha en fast skola.
1788 fick Bunkeflo en ny kyrkoherde; Henrik Psilander, född i Uppland 1840. Han var en lärd man, hade tjänstgjort vid hovet, och var en mycket främmande fågel i det tröga skånska bondesamhället. Trots att han aldrig trivdes i Bunkeflo skötte han sin tjänst, och förutom att han var en ivrig förespråkare för kyrkans ”förskönande” strävade han efter en förbättrad undervisning i socknen. 1794 hade prästgården brunnit ner och när den skulle byggas upp igen föreslog Psilander att den ”ambulatorie omgångsskolan“ samtidigt skulle ersättas med en fast och yrkade på “en allmän byggnads upprättande med plats deruti å prästgårdens tomt för undervisning av socknens barn.
Redan 1742 hade Lunds Domkapitel gett ut ett betänkande som i realiteten var ett komplett skolordningsförslag där man bl.a. föreslog införandet av fasta skolor. Förslaget förordades av stiftets kyrkoherdar bland dem Psilander. Sockenmännen var emellertid inte skyldiga att följa förslaget och gjorde det inte heller om det innebar kostnader. Följaktligen röstade de ner Psilanders förslag. De föredrog det gamla systemet dels därför att de själva skulle få vara med och betala skolbygget, och dels därför att de då skulle bli tvungna att betala ut den ersättning på “2ne scholskjeppor korn“ per hemmantal som klockaren hade rätt till för sin undervisning. Det hade de nämligen inte gjort tidigare med hänvisning till att han ju fick mat på gårdarna när han höll skola där.

52

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
53

Holger Svensson kommer till Bunkeflo.
Det var till denna skolfientliga miljö min farfars farfar, Holger Svensson, kom 1806. Han hade 1802 inskrivits i Skånska Nationen vid Lunds Universitet och där bedrivit studier, troligen i teologi. I Bunkeflo kallades han omväxlande “studiosus” och “magister”. Anledningen till att han hamnade i Bunkeflo var att Psilander kommit på kant med sin församling. Psilander som hade nära kontakt med hovet där man ivrade för att svenska folket skulle lära sig att äta hästkött hade bjudit åborna på sådant. De åt med god aptit men då de fick veta vad de ätit blev det ett himla liv. För en skånsk bonde på den tiden var att äta hästkött på gränsen till kannibalism och jämförbart med om vi i dag skulle bjuda på katt- eller hundkött. Åborna stämde Psilander men förlorade och fick betala 300 daler specie i skadestånd. Detta hände 1805 och därefter undvek Psilander som den kloke man han var, närkontakt med sina församlingsbor. 1806 gav han Holger en predikokondition vilket innebar att denne skulle sköta gudstjänsterna. Psilander höll likväl stramt i tyglarna och det var han som bestämde i alla viktiga frågor, inklusive skolan.
Holger hade troligen planerat att läsa till präst och efter att 1806 ha fått ut sitt morsarv på 250 riksdaler hade
han råd till det men Amors pilar kom i vägen. 1807 gifte han sig med en sex år äldre jungfru. Helena Sofia Mellberg, som han gjort med barn. Själv var han da 23 år gammal. 1808 föddes deras första barn, dottern Johanna. Holger hade nu bestämt sig för att bli lärare och sökte och fick tjänsten som Tygelsjös förste skolemästare. 1808 flyttade han dit och tjänstgjorde sedan därtill 1847, två år före sin död.

Bunkeflos första fasta skola.

När enskiftet 1806-1812 genomfördes i Bunkeflo socken flyttades de flesta gårdarna ut. De gamla byarna sprängdes och klockaren fick nu långt att gå när han skulle undervisa på de olika hemmanen. Följaktligen blev den ambulerande omgångsskolan opraktisk och behovet av en fast skola ökade. En annan faktor som medförde ett ökat behov av läskunnighet var att de ofrälse stånden, i Bunkeflos fall bönderna, efter 1809 års statsvälvning fick ett ökat inflytande. De började nu själva inse att de hade nytta av att kunna läsa och skriva. Någon lag om folkskola kom dock inte (den kom först 1842 ) och forfarande var skolan de enskilda byarnas angelägenhet. De tre skollagen i socknen bestämde själva om de skulle bygga en skola eller ej och de fick själva stå för kostnaderna. 1814 fick Danmark sin första folkskolelag och 1817 Norge. Det var också i de gamla danska provinserna, bland dem Skåne, som de första skolorna inrättades.
Bunkeflo by var den förste av socknens tre byar som enskiftades. Detta skedde 1806 och samma år avsattes en tomt strax söder om kyrkogården till ett skolhus. 1812 beslöts att skolan skulle byggas. Nu oroade sig klockaren Anders Lundqvist för att han varken skulle få lön eller mat:

”att han med den hittills bruklige omgångsskolans upphörande helt och hållet
komme att sakna förmånen af åtnuten föda å de ställen der dessa scholor hållits
hvadan angelägenheten upptas fordra att Socknemännen snarast borde vara
omtänkre att öka, än att såsom Bunkeflods byemän sig företagit, aldeles  innehålla
Scholemästarens  läseskjeppor, den enda han af församlingen åtnjuter.”

Hur det blev med klockarens lön vet vi inte men tydligen löste det sig ty han stannade kvar i tjänsten. Skolan stod färdig 1813 och i den gick förutom Bunkeflo bys egna barn även barnen från Vintrie och Naffentorps byar samt barnen från Hyllie som var en annexförsamling till Bunkeflo. 1815 fick Hyllie en egen skola som blev likadan som den i Bunkeflo. Skolhuset uppfördes på gråstensgrund (med stenar hämtade på Stenören) och hade väggar av lersten och halmtak. Golvet var troligen av stampad lera. Huset var litet men trots det hade det förutom en skolsal som rymde 30 elever och en lärarbostad på ett rum och kök med visthuskammare även två små fattigstugor en för Bunkeflo socken och en för Hyllie.

Den förste riktige skolemästaren.
Nu behövdes en lärare och på Psilanders rekommendation anställdes Carl Peter Winberg som liksom Holger Svensson hade läst i Lund och tillhört Skånska Nationen. Troligen hade de varit studiekamrater. Detta var säkert inte sockenmännens val; de hade föredragit en självlärd klockare eller en gammal avdankad knekt som de kunde få billigt. Helst skulle han vara ogift så att fattigkassan slapp belastas med kostnader för att ta hand om hans änka och barn om han skulle avlida.
Winberg var född på alunbruket i Andrarum 1773 och gift två gånger. Hans andra hustru hette Johanna Olsdotter född i Vintrie 1794. Hon var därför 21 år yngre än sin make. Med henne fick han två barn. Winberg kom att tjänstgöra i Bunkeflo bys skola ända till 1837 då han inte orkade mer och “pensionerades“. Trots sina akademiska meriter saknade han lärarutbildning och med hans undervisningsförmåga torde det ha varit klent beställt. Att vara skollärare i början av 1800-talet var inget statusyrke och lönen var därefter. Den utgick in natura och Winberg fick i början två tunnor råg och två tunnor korn av kyrkotionde. Spannmålen såldes till

53

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
54

markegångspris och lönen varierade därför år från år. Var där ont om brödsäd blev priset högre och läraren tjänade mer. Dessutom hade han fri “eldbrand” i form av torv som hämtades på Håslövs ängar. Till skoltomten där han kunde odla hörde en svinstia. Till jul och påsk fick han mat av åborna efter gottfinnande. Bönderna var snåla och gav säkert inte mer än vad anständigheten krävde. En av hans viktigaste och samtidigt osäkraste inkomstkällor var läse- eller skolpenningen som barnens föräldrar betalade för undervisningen. När barnen hölls hemma för att hjälpa till i jordbruket vilket var ofta särskilt på våren och hösten, uteblev denna inkomst. Läspenningen var på 12 shilling per barn och månad och för de fattiga var detta en stor utgift. Fattigkassan fick därför så småningom gå in och betala för dem som inte orkade. I ett protokoll från 1815 omtalas vilka fattiga barn som skall få åtnjuta undervisning i klasserna 1, 2 och 3. Att man nämner klasser betyder inte att man hade någon riktig klassindelning. Växelundervisning tillämpades och alla barnen läste i samma skolsal. De äldre barnen, de s.k. monitörerna, hjälpte till att undervisa och förhöra de yngre. Efter ett tag utökades lärarens lön genom att fyra skäppor korn togs ut på varje hemmantal.
Någon läroplan fanns från början inte och inte heller någon fast termins- och klassindelning. Med de fattigas närvaro var det illa ställt. Fortfarande var huvudsyftet liksom i omgångsskolan att bibringa barnen kunskap i den kristna läran (något som lagen föreskrev) och att lära dem att ordagrant kunna återge innehållet i katekesen. Förståelsen var det si och så med. Kunskaperna kontrollerades sedan av kyrkoherden under husförhören. Otaliga är de roliga historier som finns bevarade om vad husfolket och tjänstehjonen svarade. Pigan i Emil i Lönnebergas hem hade säkert många förebilder i verkligheten.

Skolan stagnerar.
Fram till 1842 års lag om allmän folkskola var undervisningen de enskilda socknarnas angelägenhet. Dock fanns en lagstiftning om att barnen skulle undervisas i kristendomskunskap. Inom Bunkeflo socken ansvarade de tre byalagen för sina barns skolgång och fick själva stå för kostnaderna när skolor skulle byggas. Vintrie by gick tidigt samman med Bunkeflo by och bildade ett gemensamt skollag och Vintries barn fortsatte att gå i Bunkeflo skola. Även fattigvården hade de gemensamt. Den största byn, Naffentorp, stod däremot utanför och fick ordna med sin egen skola och fattigvård. Under första halvan av 1800-talet rådde en hård kamp mellan Bunkeflo och Vintrie byar å ena sidan och Naffentorp å den andra om hur socknens medel skulle fördelas.
1817 hade Psilander fått nog av Bunkeflo och flyttade till Stockholm. Han fick dock behålla sin tjänst som utarrenderades till hans son Nils Psilander som var stadskomminister i St. Petri församling i Malmö. Psilander var säkert glad att komma från de bråkiga sockenmännen. Inte nog med att han ständigt legat i luven på dem, som lök på laxen hade prästgården brunnit ner 1794. Nils var en upptagen herre och överlät församlingsarbetet till en rad pastorsadjunkter. Skolhuset var åbornas egen egendom och dessa blev nu herre på täppan. Adjunkterna hade inget inflytande på de bångstyriga sockenmännen och skolan kom in i en stagnationsperiod. Ända tills den nye kyrkoherden Anders Gullander trädde till 1832 hände mycket lite då det gällde skolans utveckling. Från 1817 till 1832 är stämmoprotokollen anmärkningsvärt tomma på ärenden som rör skolan och fattigvården. När Gullander trädde till skulle det bli andra bullar.

Gullander tar kommandot.
1832 fick socknen äntligen en ny kyrkoherde. Det blev den kraftfulle och dynamiske Anders Peter Gullander. Han var teologie doktor och kontraktsprost i Oxie härad. Förutom i Bunkeflo med Hyllie var han även kyrkoherde i St. Petri i Malmö. Nu blev det slut på sockenmännens törnrosasömn när det gällde skolan. Genom sina täta inspektioner upptäckte han snabbt hur illa det stod till. Winberg var nu 59 år gammal och i avsaknad av en fast kontrollerande hand hade han tappat intresset för sitt arbete. Undervisningen hade blivit sa dålig att många barn framför allt de från den barnrika byn Naffentorp, inte gick till skolan. Barnatalet ökade också snabbt och när Gullander trädde till fanns det fler än 80 barn i skolåldern i socknen. Det fanns ingen möjlighet att de alla skulle få plats i Bunkeflo bys skola som bara rymde 30.

Naffentorp får en egen skola,
Gullanders första åtgärd var att se till att Naffentorps by fick ett eget skolhus. Behovet var skriande och många barn hade inte gått till skolan i Bunkeflo by. 1834 beslöt man att bygga en egen. Skolhuset lades på den gamla byplatsen öster om det nya egna fattighuset som byggdes samtidigt. Nu slapp man att längre krusa byborna i Bunkeflo och utnyttja deras åldrige lärare som inte längre kunde sköta undervisningen ordentligt. Skolhuset skulle vara 12 alnar brett (en aln är ca 60 cm), 20 a 21 alnar långt, byggas med korsverk på fot av god fur med väggar av murad råsten. Stenar till grunden skulle hämtas på Stenören. Husmännen som inte betalade någon skatt skulle istället göra dagsverken ;“De budas en dag förut infinna sig vid solens uppgång och arbeta till dagens slut wid påföljd att den uteblifvande betalar till föreståndaren en riksdaler banco för hvarje dagswerke.”  Det var mycket pengar för en fattig husman och de flesta såg säkert till att de kom till arbetet. Åborna som betalade skatt skulle svara för alla körslor.

54

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
55

i sin strävan att komma så billigt undan som möjligt begärde Naffentorps skollag att få 300 riksdaler banco ur kyrkokassan. Kungl. Majt beviljade emellertid bara 50, resten fick de betala själva. Detta gladde säkert bönderna i Bunkeflo och Vintrie byar. Här liksom när det gällde fattigvården pågick under 1800-talets första hälft en ständig kamp mellan de tre byarna om socknens gemensamma medel.
Till skolemästare föreslogs organisten Anders Johansson. Han var född i Skabersjö 1806, gift med Johanna Lundqvist född i Svedala 1800 och hade fyra barn. Tydligen kände man då inte till vad han var för en filur ty “Såvål kyrkoherden som de närvarande åboerna (som alla var från Naffentorp) hysa om honom en ganska fördelaktig tanke, helst han redan sysselsatt sig med barnundervisning, hvarför han förklarat sig vilja införa wexelundervisning om skolrummet så medgifrer “. Växelundervisning tillämpades i socknens skolor under hela 1800-talet. När på 1890-talet 60 barn i “storskolan” gick i samma klassrum i Naffentorps skola var det en nödvändighet (ett av dem var min far, Emil Persson).
Johansson kom bara att undervisa några år i Naffentorps skola. 1837 när gamle Winberg avskedades tog han över tjänsten efter honom i Bunkeflo skola. I stället fick Naffentorp skola på kyrkoherdens förslag underläraren vid växelundervisningsskolan i Malmö Carl Henrik Björkman. Han var född i Malmö 1818 och torde ha varit socknens förste lärare med någon form av formell lärarutbildning. Carl Björkman stannade inte länge i Bunkeflo. Redan 1840 lämnade han socknen. Näste lärare i Naffentorps skola blev “ynglingen” Nils Nilsson som var född i Hjärup 1825. Han tillträdde 1841 och var således bara 16 år gammal. Någon formel utbildning torde han inte ha haft. Hans främsta merit i bybornas ögon var att han var ogift men Gullander gillade säkert inte valet. Så snart han kunde såg han till att Nils Nilsson avskedades.

Winberg “pensioneras”.
År 1837 fick Winberg lämna sin tjänst. Han hade nu tjänstgjort i socknen i 24 år och var 64 år gammal, en hög ålder i början av 1800-talet. Sockenborna var missnöjda med hans undervisning och krävde att han skulle avskedas. Kyrkoherden låtsades inte förstå varför; “allrahelst som han trots 64-årig icke saknade kunskaper och förde ett oförvitligt !if”. Tydligen hade han under sina fem år i socknen lärt sig tycka om den gamle skolfuxen ty han förordade att Winberg skulle få pension, något helt unikt på den tiden. Winberg skulle få behålla de fyra tunnor spannmål, hälften råg och hälften korn, som utgick av kyrkotiondet så länge han levde och bodde kvar i församlingen. “Till hushyra och eldbrand skall han få uppbära 20 rdr som undertecknad kyrkoherde består i ersättning för det fordom brukelige Dränghafreölet.” Pengarna skulle tas ur fattigkassan. Den mäktige Gullander kunde när han ville vara storsint. Inte att undra på att Winberg tacksamt tog emot erbjudandet. Han fick dock inte ge någon privatundervisning. Sockenmännen var säkert inte förtjusta i arrangemanget; det kunde skapa ett farligt prejudikat för framtiden. Men mot Gullander var det svårt att sätta sig upp. Här grundlades likväl den misstro mot honom som skulle komma i öppen dager fem år senare.
Winberg fick inte länge njuta sitt otium. I husförhörsboken för perioden 1840-44 står angivet att han vistas i Malmö, utfattig. 1846 gick han ur tiden och året efter flyttade även hans änka till Malmö.

Bunkeflo får en skolstyrelse.
I juni 1842 fick Sverige äntligen en lag om allmän folkskola, 28 år efter Danmark. Nu stärktes myndigheternas inflytande över skolväsendet och kyrkoherden som blev obligatorisk ordförande i skolstyrelsen som nu inrättades fick mycket större makt. Med lagen i ryggen kunde han ställa större krav på lärarnas kompetens.
Lagen krävde att lärarna skulle vara examinerade. Detta var ett krav som i början inte gick att uppfylla. Sveriges första lärarutbildningsanstalt, “Skoleseminariet” i Lund (där jag själv gick i fyra år på 1950-talet) startade inte förrän 1839 och det dröjde innan antalet examinerade lärare var tillräckligt. Kyrkoherdarna fick därför i uppdrag att hålla prov med de redan anställda lärarna och rätt att avskeda dem som inte höll måttet, en rätt som de flitigt utnyttjade.
I november 1842 fick Bunkeflo socken sin första skolstyrelse. Lagen sade ingenting om antalet ledamöter och man valde två från vardera byalaget. Skumparp representerades av smedmästare Måns Nordgren. Med ordföranden blev antalet ledamöter därför åtta. Skolstyrelsen kallades “Direction” och ledamöterna “directörer”. Nu blev samarbetet mellan de tre skollagen sinsemellan och med kyrkoherden bättre, ett regelverk som måste följas fanns. Ett viktigt inslag i den nya lagen som man snabbt utnyttjade var att man nu kunde söka statsanslag till lärarlöner och skolbyggnation. Lagen fick snabbt effekt. Skolplikt infördes och i stallet för att som tidigare börja vid åtta års ålder fick barnen nu börja skolan när de fyllt sju. Skolplikten gällde tills de blev tolv. Liksom tidigare tog man likväl emot såväl underåriga som överåriga barn. Ett skolår på tio månader fastställdes med det engelska systemet med tre terminer. Man började den 1 september och läste till den 20 november. Vårterminen startade efter trettonhelgen och pågick till den 15 april. Sedan började sommarterminen den 15 maj och pågick till den förste augusti. Detta skulle visa sig vara för ambitiöst och loven på våren och hösten då barnen behövdes i jordbruket förlängdes senare så att skolåret blev åtta månader. Treterminssystemet bibehölls dock ända tills 1870-talet. Lärarna hade rätt att mot betalning ta emot elever även under loven.

55

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
56

Bunkeflo by får nytt skolhus.
Socknen var inte sen att utnyttja möjligheten till statsanslag. Skolhuset i Bunkeflo by var litet och svårt nedslitet. Eftersom huset låg i vägen när man skulle utvidga kyrkogården beslöt man att ansöka om anslag för att bygga ett nytt. 1843 beslöts att det gamla skulle rivas och ett nytt uppföras strax söder om. Det gällde att handla snabbt medan överheten ännu var i spendertagen. På en sockenstämma i februari 1844 bestämdes hur huset skulle se ut. Mureriarbetet skulle utföras av murare Jöns Larsson i Vintrie “med rätt att använda tvenne dagsverken af hvarje arbetsför husman.” Snickeriarbetet överläts till snickarmästare Pehr Malmgren i Vintrie. Man slog vakt om sina egna hantverkare. Muraren fick 200 riksdaler banco och snickaren 166 rdr 22 shilling. Man tog vara på så mycket som möjligt av det gamla skolhuset. Sten skulle hämtas på Stenören när isen låg och man kunde köra dit ut. 500 rdr av kyrkans medel beviljades av Kungl.Majt ,resten fördelades på hemmanen i Bunkeflo och Vintrie byar efter mantal. Arbetet skulle igångsättas så snabbt som möjligt. Så snart läsningen var slut i april skulle det gamla huset säljas på auktion och rivas. Under sommaren skulle man hyra ett lämpligt rum åt skolläraren där läsning också kunde ske. Ett ”afträdeshus jemte en liten svinegel uppföres å tjenligt ställe bakom huset. Skulle skolemestaren framledes behöfra plats till en ko vill skollaget framledes yttra sig deröfrer.” Lägg märke till att trots att man nu hade en gemensam skolstyrelse var skolbyggen fortfarande de enskilda byalagens angelägenhet, i detta fall Bunkeflos och Vintries.
Ingen ville vara sämre än den andre och Naffentorp ville också ha del av kakan. 1847 beslöt man att bygga ett nytt skolhus. Det blev liknande det i Bunkeflo och lades på Naffentorps strandmarksväg. 1849 nämns för första gången att lärarena skulle få stenkol och tallved att elda med i stället för torv.

Fastare former.
I och med den nya skollagens tillkomst infördes också fastare regler för hur undervisningen i socknen skulle bedrivas. Reglementen utarbetades. skolmatriklar upprättades, lästerminer och ordningsregler fastställdes liksom målsättningen med undervisningen. Kristendomskunskap var fortfarande det viktigaste ämnet och skulle så förbli under större delen av 1800-talet men även andra ämnen som läsning, skrivning och räkning fick ökad betydelse. Fortfarande hade man tre terminer. Det största problemet var barnens höga frånvaro. Bönderna satte jordbruket före skolan och de fattiga behövde barnen till hjälp för att klara ekonomin. Värst var det för flickorna. Man hade stora barnkullar och de äldre barnen fick hjälpa till att passa sina småsyskon. På 1800 - talet hade man en annan inställning till barnarbete mer liknande den som finns i uländerna idag. För att tillgodose både barnens behov av undervisning och jordbrukets behov av arbetskraft försökte man utarbeta nödlösningar. “Skolbarn som användes vid åkerbruket eller till boskopsvakt, och som under wår sommar och höst svårligen kunna hvarje dag undvaras böra under lästiden åtminstone hvarje Söndag från klockan 12 till 2 infinna sig i skolan för att uppläsa och mottaga hemläxor.” Barnens kunskaper skulle också redovisas: “i första hälften af April månad anställes inför skolstyrelsen, samt i närvaro af barnens föräldrar och målsmän efter skedd kungörelse från predikostolen, offentligt examensprof med de i skolan underviste, som ock med de till undervisning hemma anmälde.” Man kan förmoda att barnen till ägarna av Katrinetorp och Petersborg hade informatörer till sina barn.
1847 höjdes lärarnas löner och för första gången fick de en del av lönen i kontanter. Höjningen var inget som sockenmännen frivilligt gått med på. Den kom som ett direktiv uppifrån. För att få statsanslag till en del av lärarlönerna var man emellertid tvungen att bita i det sura äpplet och höja. Staten fick alltmer inflytande över skolans utformning och drift. Piskan var förordningarna och moroten anslagen. “ Hvarje af socknens skollärare erhåller utom de af kyrkotionde utgående 2ne tunnor råg och 2ne tunnor korn af åboerne inom skollaget ett lika belopp spannmål af 2ne tunnor korn och derjemte såsom ersättning för bete och foder för en ko en tunna råg och en tunna korn hvilka sammanräknade sex tunnor spannmål af hvarje skollag utgå efter hemman talet. Likaledes erhåller hvardera skolläraren den i skolstadgan såsom minimum bestämda contanta lönen 53 rdr 16 sh. banco.” Som vanligt gav man inte mer än vad man absolut var tvungen till för att kunna få statsanslag. Denna snålhet präglade skolpolitiken i Bunkeflo till långt in på 1900-talet.

Nya lärare I Bunkeflo och Naffentorps skolor.
Som ersättare till Winberg valdes organisten Anders Johansson som nu lämnade Naffentorps skola och flyttade in i Winbergs lärarbostad i Bunkeflo skola. Naffentorparna var säkert glada att bli av med honom. Han hade nämligen visat sig vara en stor suput och man överlät honom med varm hand till åborna i Bunkeflo. I ett protokoll från 1842 nämns “det anmärkningsvärda förhållandet att vikarierande organisten Johansson som tillika är skolemästare i Bunkeflod och Wintrie skola att han senare genom fortfarande dryckenskap förfallit i den mån att han detta innevarande år hvarit bibehållen på prof “ Johansson fick sparken och lämnade socknen. Naffentorparna skrattade säkert skadeglatt. De skulle emellertid få igen med råge 30 år senare när de

56

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
57

fick Klingborg på halsen. Nu skulle en ny lärare tillsättas i Bunkeflo skola och detta gav upphov till den värsta konflikten mellan sockenmännen och deras kyrkoherde under hela 1800-talet.

Även Naffentorps skola behövde nu en ny lärare, 1843 anställdes ”barnläraren” Jöns Persson. Han var född i Gässie 1813 och gift med Boel Mattisdotter född i V.Klagstorp 1809. De hade en dotter och en son. Att Jöns Persson valdes berodde nog i hög grad på att han hade anknytning till bygden. Ända till långt in på 1900-talet försökte man få lärare som var födda i Bunkeflo eller i grannkommunerna. Jöns som utbildats vid Skolseminariet i Lund och tillhörde den första kullen som utexaminerades 1839 hade goda vitsord från kyrkoherde Kallenberg i Tygelsjö. Han skulle bli Naffentorps skola trogen i 31 år. Någon mera framstående pedagog tycks han inte ha varit och vi vet inte mycket om honom. Han kom att helt överskuggas av den mera dynamiske läraren Lundh som 1853 fick skollärartjänsten i Bunkeflo skola.

Den stora skolstriden.
Söndagen den 26 juni 1842 var Bunkeflos och Vintries skollag samlade för att avgöra vem som skulle få. den försupne organistens tjänst. Två sökande, Jeppa Malmgren och Anders Nilsson hade anmält sig. Den förra som varit skollärare i Grevie befanns i kyrkoherdens prov ha goda kunskaper medan den senare befanns
altför inskränkt i sina begrepp i synnerhet i den Christliga läroboken ‘ Trots detta ville de två skollagen ha Anders Nilsson. Orsaken var att Malmgren var gift och skulle kunna komma att ligga socknen till last medan Nilsson var ogift. Både åborna och kyrkoherden kände till den endast tio dagar gamla lagen om allmän folkskola och åborna ville, innan den trädde i kraft, försäkra sig om en billig ogift lärare. För att vinna tid
beslöt då kyrkoherden att en annons skulle sättas in Lund och Malmö tidning där man sökte en ogift tillräckligt skicklig lärare som också kunde sköta kyrkorgeln. (Johansson hade ju fått sparken). Åborna knorrade och anade ugglor i mossen men godkände ändå innehållet i protokollet.

Den tredje augusti hölls ett nytt sammanträde Den nya lagen var i kraft och vicepastor Johan Hallengren som 20 år senare skulle bli Bunkeflos nye kyrkoherde höll i klubban. Stämningen var irriterad. Hallengren hade på kyrkoherdens uppdrag prövat en ny sökande, Anders Mårtensson, som befunnits ha goda kunskaper och anlag för kyrkosång. Han var född i Veberöd 1840. Trots att han som åborna krävt var ogift förklarade alla åbo rna utom två “hvilka föredrogo den skickligaste” att de ville ha Anders Nilsson. Antagligen hade det nu gått prestige i saken och sockenmännen försökte desperat att hävda den starka ställning de haft innan skollagen kom. Hallengren hade inte samma makt som kyrkoherden och honom var man inte rädd för. Nu visade emellertid Johan Hallengen vad för ull han var gjord av. Efter att skollagen beslutat att välja Anders Nilsson förklarade han “att han enligt både ämbetsplikt och rätt icke kan på provår föredraga en underlägsen sökande framför en godkänd hvarför undertecknad således härigenom utnämnde Anders Mårtensson att på ett års prof vara skolemästare i Bunkeflod och Wintrie skola” Nu tog det hus i helsike och åborna vägrade godkänna protokollet. Men lagen var i kraft och inför risken att tvingas anställa en dyr examinerad lärare som. o hemska tanke , kanske var gift och hade en stor barnaskara avstod man från att överklaga. Man hade ju fått en ogift lärare som man ville ha. Incidenten kom inte att påverka Hallengrens förhållande till sockenmännen. Tydligen uppskattade man att han visat handlingskraft och under resten av hans 60-åriga gärning i Bunkeflo skulle förhållandet mellan honom och hans församlingsbor vara gott.

Anders Mårtensson visade sig hålla måttet. Efter nya förhör och täta inspektioner av Gullander anställdes han på de fyra minimiår som lagen krävde. Skolstyrelsen godkände nu enhälligt (!) beslutet. Läraren i Naffentorp Nils Nilsson klarade däremot inte proven och avskedades.1843 lämnade han socknen och flyttade till Mölleberga. Inte heller Anders Mårtensson stannade länge i Bunkeflo. Taggen från skolstriden satt väl kvar och troligen kände han sig aldrig välkommen i socknen. Redan 1847 flyttade han till Fuglie dar han hade fått en ny tjänst. Han ersattes med Sven Hansson som var född i Tygelsjö 1821. Även han var ogift. Sven var troligen bondson ty 1853 lämnade han sin tjänst i Bunkeflo skola och blev åbo i Tygelsjö.

Lärare Lundh kommer till Bunkeflo.
Lärartjänsten i Bunkeflo skola var nu åter ledig och skulle tillsättas. Tre examinerade lärare sökte. Den som stod i sista förslagsrummet, Hans Lundh , valdes enhälligt. Han var född i Skegrie 1829 och hade utexaminerats från Skolseminariet i Lund 1851 med fina betyg. Han kom närmast från Bellevuegården vid Malmö där han varit informator för den rike och ansedde Matthias Pålssons barn. Denne var gift med Jöns Anderssons på Vintrie 6 & 17 (senare Erlandsro) syster Anna. Säkert kände man i socknen därför till att han var en duktig lärare Dessutom hade han en egenskap som sockenmännen satte högst av alla; han var ogift. 

57

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
58

Med Lundh fick Bunkeflo den lärare som tillsammans med Hallengren skulle komma att sätta sin prägel på skolpolitiken i Bunkeflo under senare hälften av 1800 -talet. Lundh som skulle komma att tjänstgöra i 37 år skulle också visa sig vara en stridbar herre med råg i ryggen som vågade stå upp för sina rättigheter och han var inte rädd för att ta en dust med kyrkoherden och åborna om det behövdes. Trots detta samarbetade han och Hallengren bra i alla år och torde också ha blivit goda vänner, Aven till sockenmännen hade han ett gott förhållande. Liksom sina efterträdare kom han flitigt att utnyttjas av sockenborna när det gällde skrivandet av bouppteckningar, testamenten och andra handlingar och efter kommunbildningen 1862 förde han även kommunalstämmeprotokollen. 1874 gifte han sig med småskollärarinnan Hanna Andersdotter som året innan anställts i Bunkeflo skola och med henne fick han nio barn. Lundhs passion var trädplantering och trädgårdsskötsel och trots att detta ännu inte stod på schemat fick barn säkert hjälpa till. 1890 gick Lundh i pension. Han byggde då ett hus på hörnet av Naffentorpsvägen och Skumparpsvägen som ännu står kvar och nu restaurerats. Platsen där det ligger kallades i många år “Lundhs hörna”. 1908 gick han ur tiden.

Lärare Lundh och pianot.
I maj, 1859 hölls sockenstämma med Bunkeflos och Vintries byemän angående skolfrågor. Där inlämnade Hans Lundh stödd av organisten C.O.Dahlgren en klagoskrift “Uti Bunkeflods skolhus är inrett blott ett boningsrum innehållande 30 qvadratalnar med dörrar på hvardera af de tre sidorna och ett par fönster på det Jjerde hvadan det ej kan rymma de för lärarna nödvändige möblerna och ett mindre halvfärdigt rum som samtidigt utgör packhus, garderob, källare och spiskammare m. m. men saknar bakugn.” Lundh som nu tjänstgjort i Bunkeflo i sex år kände sig tydligen varm i kläderna och var beredd att ta upp kampen för bättre villkor. Det skulle inte bli sista gången. Man kan också hålla med honom; att möblera ett rum med dörrar och fönster på alla fyra väggarna torde inte ha varit lätt. Säkerligen tyckte åborna att han lät som musen som röt. Aldrig hade de varit med om att en simpel skolemästare vågade klaga på bostaden. Deras svar var väntat.

Lägenheten hade innehafts av gifta lärare som aldrig klagat. “Att boningsrummet ej kan rymma nödiga möbler enligt intyget är fullständigt ogrundat enär det för närvarande utom sängställ för 2ne personer stolar och bord qfven rymmer ett taffelfortepiano (sic) hvilket väl ej kan anses såsom en nödvändig möbel.” Man gick inte med på Lundhs krav; ville han ha en bättre bostad fick han ordna det själv. Lundh gav sig inte, överklagade och fick rätt. I maj, 1860 framgår att skollärarens boningsrum åt norr måste utvidgas “och skall norra gaffeln flyttas två alnar”. Lundh fick nu två rum som inte hade fönster och dörrar på alla sidor. Han fick även sin efterlängtade bakugn. Han utförde själv arbetet mot att skollaget betalade timret och stod för körslorna. I fortsättningen sa man aldrig nej när Lundh begärde något. Han fick till och med ett gipstak.

Bunkeflo socken blir kommun.
År 1862 kom lagen om inrättande av kommuner. Sockenstämman försvann och i och med det minskade kyrkoherdens makt. Den mäktigaste mannen blev nu i stället den nye kommunalordföranden. Den förste som fick förtroendeuppdraget var Pehr Josephsson och han skulle komma att leda kommunen med klokhet och sans ända in på 1900-talet. Bunkeflo socken har haft turen att ända frän början av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet ha haft redbara viljestarka män som kunnat tillvarataga Bunkeflos intressen och jämka samman olika intressegrupper. Namn som Gullander, Hallengren, Josephsson och på 1900-talet Nils Andersson förtjänar att ihågkommas, Trots att Johan Hallengren inte längre styrde socknen var hans inflytande fortfarande stort. Han var obligatorisk ordförande i kyrkostämman och i skolstyrelsen (något som kyrkoherden skulle vara ända tills 1930) och ända till sin bortgång år 1900 var det han som satte sin prägel på socknens kyrko-skol och fattigvårdspolitik. Hallengren var mycket respekterad, ja nästan vördad. Samma år som socknen blev kommun blev han dess förste kyrkoherde.

Skolrådet kom framgent att lyda under kyrkostämman och handhade också barnavårdsfrågor. Andra nyheter som kom vid denna tid var att man 1860 i stället för prostvisitationer beslöt utnämna skolinspektörer. De första var alla präster. Från och med 1887 tillsattes inspektörerna av staten och 1914 blev de anställda på heltid. Nu tillsatte man erfarna lärare i stället för präster, ett tecken på att kyrkans makt höll på att minska.

Bättre villkor för lärarna.
I och med att en allt större del av lärarnas löner betalades genom statsbidrag (från 1875 2/3 ) fick staten också ett större inflytande på deras storlek. Staten var heller inte lika njugg som kommunerna själva var. 1864 kom en förordning som fastställde lärarnas minimilöner till 400 riksdaler Banco per år plus det seglivade kofodret Det av denna summa som inte täcktes av försäljningen av spannmål (som kommunen nu skötte) utgick i kontanter. Denna summa varierade från år till år beroende på spannmålspriset. Förordningen tvingade Bunkeflo kommun att höja lärarlönerna. Den gamla snålheten satt dock i och man betalade aldrig mer

58

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
59

Maskinläst men ännu inte rättad!

än den fastställda minimilönen. Nu infördes också en form av lönereglemente. Från 1875 höjdes lärarnas lön efter 5 respektive tio års tjänstgöring och efter femton år uppnåddes slutlönen. 1866 fick folkskollärarna sin första pensionsinrättning till vilken både de själva och kommunen bidrog. Först nu tryggades deras ålderdom. Småskollärarinnorna som nu började komma fick dock inte vara med utan inrättade en egen understödsfbrening.

Striktare kontroll.
När Bunkeflo blev komnrnn 1862 skrev Hallengren en omfattande rapport om tillståndet i socknens skolor. Den ger en värdefull inblick i hur skolan var i Bunkeflo i mitten av 1800 -talet. Redan 1852 hade man fatt ett utfbrligt reglemente får socknens folkskolor. Detta följdes 1876 av ett nytt Samtidigt kom ett reglemente för
småskolan. 1 reglementena faststllldes noga vad lärarna fick och inte fick göra. Deras frihet var starkt begränsad och noggrann redovisning krävdes både då det gällde undervisningens utformning, barnens närvaro och framsteg och användandet av skolans material. Matriklar skulle föras och kunna uppvisas under de täta inspektioner som skolstyrelsens ordförande Hallengren och de övriga ledamöterna gjorde.
Fortfarande var kristendomskunskap det viktigaste ämnet och då det gällde undervisningen föreskrevs noga hur den skulle bedrivas. Läraren skulle strikt hålla sig till bibeln, katekesen och läroboken. 11852 års reglemente föreskrivs att “med någon egentlig bibelförklaring befatte sig ej läraren ‘ Orsaken var att läseriet höll på att breda ut sig över landet och man ville förhindra att “villoläror” spreds via skolorna. Någon pastor Jansson fick vi dock inte i Bunkeflo. Varken då eller senare fick de frireligiösa rörelserna något riktigt fotfäste i Bunkeflo.

Jöns Persson får sluta,
1873 hade läraren i Naffentorps skola tjänstgjort i 30 år. Nu var han gammal och trött och orkade inte mer vilket följande inspektionsprotokoll visar :“ Då Folk.skole -Inspektören Contraktsprosten Lindfors, vid den 28 sistlidna Juli hållen inspektion 1 Naffentorps skola förklarat att han ansåge den undervisning som af Skollärare Jöns Persson meddelas vare alför underhaltig och af denna anledning hemställt till skolrådet om icke det skulle finnas nödigt alt en biträdande lärare åtminstone för vinterterminen anskaffas den der kunde taga skolans ledning om hand.
Vidare :då skolrådet nogsamt känner den ringa förmåga Jöns Persson eger att leda undervisningen i en fullständig folkskola efter nutidens fordringar ... . Året efter :Då nämnde skollärare 1 anseende till sin framskridna ålder och ringa förmåga att motsvara nutidens stegrade fordringar är för skollärarkallet mindre lämplig och han vid nästföljande läsårs utgång inträder i pensionsåldern beviljas tjänstledighet’
Stackars gamle Jöns Persson. Han var nu 61 år gammal och kanske började han redan nu bli senil. Dessutom drabbades han av en personlig tragedi ;hans ende son Per dog 1874 endast 32 år gammal. Jöns fick sin pension och flyttade till Naffentorps strandmark. Där betecknas han i husförhörsboken som “fånig “. (senil )När denne anonyme trotjänare som vi inte vet mycket om fick sluta sina dagar vet jag inte.
Folkskollärare Olof Löfdahl som tagit sin examen i Lund 1872 upprätthöll nu lärartjänsten i Naffentorp i fyra
år tills Klingborg anställdes. Löfdahl var född i Lövestad 1848 och gift med GustafvaOlsdotter född l852.De hade en son och en dotter.

Naffentorp får nytt skolhus.
1873 bestämdes att Naffentorp skulle få en ny skola. Barnantalet i Skumparp som var i en snabb tillväxt hade ökat kraftigt och nere på strandmarken där fler och fler flyttade in fanns också många barn. Dessutom hörde Petersborg med sina många barnrika statarfamiljer till skoldistrilctet. En annan anledning var att en särskild småskola nu skulle inrättas och till den behövdes både skolsal och lärarbostad. Skolan förlades på strandmarksvägen ungefär mitt emellan Petersborg i öster och strandmarken i väster. Trots detta hade barnen där långt att gå. Att på de leriga vägarna ta sig till skolan en vinterdag med snöstorm var säkert inte lätt för en liten sjuåring särskilt om man som de flesta statbarnen hade dåligt med kläder. De som hade närmast till skolan var barnen i Skumparp. Skolan stod fiirdig att tas i bruk 1875. Den gamla skolan revs och såldes på auktion.
Den nya skolan fick två lärosalar och två lärarbostäder. 1 den mindre salen inhystes småskolan. Där fanns 15 dubbelbänkar med plats för 30 elever (ett antal som snabbt överskreds). 1 småskolan gick klasserna ett och två. 1 “storskolan “ som omfattade klasserna 3 t.o.m. 6 fanns 32 dubbelbänlcar med plats till 64 elever. T båda salarna fanns trägolv som sandades. Barnen hade toffiorna (träskorna) på inomhus och åkte kana i sanden. 1 vardera salen fanns en stor järnkamin. På den stekte barnen “fittamadar “(Grova smörgåsar med stekfiott på). De som satt närmast skyddades mot hettan av en skärm. Efter tidens standard var det en modern skola och man hade ett rikhaltigt undervisningsmaterial. Man skrev på griffeltavlor och i salen fanns förutom en

59

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
60

Maskinläst men ännu inte rättad!

bokhylla med många böcker även flera kartor och en jordglob.
Naffentorps skola kom att vara i bruk ända tills 1953 då den blev kommunalhus åt den nya storkommunen.1920 hade man planer på att bygga en ny skola och använda den gamla enbart till lärarbostäder.Orsaken var att en mellanskola inlbrdes.Barnantalet var emellertid då i nedgående och i stället byggde man till den gamla huset. Det finns fortfarande kvar. Ett tag var där en snickeriverstad och nu finns där ett screentryckeri.

Bunkeflo skolhus byggs till.
Även för Buniceflo skola ha hade man planer på en nybyggnad. Här hade man redan 1873 fått en småskola och den gamla skolbyggnaden som bara hade en skolsal räckte inte till. Småskolan fick därfbr inhysas i det hus där man hade brandsprutan och kommunens likvagn. Eftersom man fl5rväntade en förändring i skolsysteniet blev skolan inte byggd .1 stället reparerade och byggde man till det gamla skolhuset. En småskolesal inrättades och dessutom tillkom ett rum där komniunalstämman kunde sammanträda. Det var samtidigt sockenbibliotek. Även denna byggnad blev snabbt för liten. 1895 samtidigt som den nya kyrkan byggdes uppförde man ett nytt hus för små-och mellanskolan som startats 1893 på andra sidan vägen sydväst om kyrkan. Först 1905 byggdes ett nytt skolhus åt folkskolan då på den gamla skolans plats. Båda byggnaderna som uppfördes i minnesbergategel och var gediget byggda fu’ms kvar än i dag och är nu ett skoldaghem för pojkar med särskilda behov.

Johan Klingborg gör entré.
1878 slutade Olof Löfdahl och flyttade från kommunen. Naffentorp skola behövde en ny lärare. Det blev Johan (Nilsson ) Klingborg som gått på konstakademien och studerat utomlands. Han var bondson från Blentarp och en lika främmande fågel i Bunkeflo som kyrkoherde Psilander hade varit i början av 1800-talet.När han kom var han ogift och i början skötte han sin tjänst och blev snabbt fast anställd. 1891 gifte han sig med småskollärarinnan Maria Åkerman. Hon var född i Södra Åkarp 1865 och hade 1885 blivit anställd som småskollärarinna i Bunkeflo skola. När hon gifte sig slutade hon som bruldigt var och blev hemmafru, Den stackaren visste inte vad slags make hon fått. Det stod snart klart för kommunens styresmän att Klingborg bara tagit lärarjobbet för brödfödans skull. Dessutom visade han allt tydligare tecken på att vara mentalt ostabil och led av förfbljelsemani.

Vid 1890 års examen var resultaten urusla. Skolstyrelsen skrev : “ Enär under de tvenne sista åren undervisningen i Naffentorps folkskolq. såsom vid derstedes hållna examina och inspektioner visat sig icke bedrifvas med nödig omtanke, Jlit och samvetsgrannhet och läraren derstädes ,Johan Klingborg ,icke låtit sig påverka af de honom af sko/rådets ordförande och inspektören gjorda föreställningarna hvilka han med trots bemött ,samt flera gånger försummat de föreskrifna lästimmarna ,hade han 1 dag bl,fvit inför skolrå det kallad att erhålla varning och förmanas att sin plikt trognare fullgöra. Ordföranden framställde de anmärkningar som sko/rådet funnit sig befogad att göra ,särskilt med anledning af den sist. d 1 April hållna examen som varit mer än vanligt klen men fast dessa framställdes så skonsamt som möjligt , retades han deraf till den grad alt han upprepade gånger slog hårt i bordet ‘‘ Klingborg försökte skylla det dåliga resultatet på “ den sjuklighet som under wintern bland barnen hvarit rådande och förhindrat (len? att skolan bevista men alla visste vad orsaken var. Föräldrarna höll barnen hemma : “Hvad gagnar det barnen att gå i skola hos Klingborg ? De lära sig ingenting där. “En del föräldrar försökte få sina barn förflyttade till andra skolor. Efter skolstyrelsens anmärkning förstärktes Klingborgs hat mot kommunens styresmän och mot skolstyrelsen i synnerhet och en del ville “på intet Wllkorforlfara med sin befattning “på grund av Klingborgs vanvördiga beteende mot dem.

1891 tilldelades Klingborg ytterligare en varning “ställde derföre till honom en allvarlig förmaning att hädanefter oförsumligen med trohet och flit fullgöra sitt vigtiga åliggande , så kärt honom vore att svåra följder undgå ‘ Ingenting hjälpte emellertid och året efter fick han en formell varning enligt skollagen för att möjliggöra hans avskedande “Då skollärare Klingborg icke ställt sig till efterrättelse vare sig deförmaningar som enskilt af Skolrådets ordförande eller den skiftliga att visa mer trohet och nit i sitt kall och sitt uppförande bättra “ beslöt skolstyrelsen att “ tilldela honom sådan warning som i §‘ 32 af sko/lagen sägs : 1:0 att Klingborg icke uppehåller sina egna kunskaper i folkskolans ämnen, att han utan förberedelse går till lektion och derj?ire barnen bhfva illa undervisade , hvilket hos barnens föräldrar väckt stort bekymmer. 2:a att han visat ett ytterligt vanvördigt uppförande såväl mot sko/rådets medlemmar som ock särskilt mot dess ordförande och tillkännagafs för Klingborg ,efter tilldelad varning , att han skulle tilldelas protokollutdrag öfver detta beslut , hvarefter han egde att vederbörligen sig besvära ‘ Klingborg överklagade till Domkapitlet som dock fastställde skolstyrelsens beslut. För gamle Hallengren måste det ha varit en pinsam historia men han var mån om barnens undervisning. När den nya skolan i Naffentorp öppnades 1875 hade han fZr egna medel köpt ett “orgelharmonium “ som han skänkte till skolan. Efter denna konflikt slutade Klingborg att gå i högmässan vilket Hallengren anmärkte på.

60

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
61

Maskinläst men ännu inte rättad!

1896 hade man tvingats att avstänga honom från undervisningen som nu upprätthölls av en vikarie Valfrid Johnsson: men han bodde fortfarande kvar i lärarbostaden pa skolan vilket vållade farhågor både för skolans och barnens säkerhet. 1 december 1896 skriver skoltyrelsen “emedan sko/lärare Klingborgs sinnessjukdom så tu/tagit att fara för skolhuset förejinnes eftersom han i tu/stängd garderob hö/lo flera lampor utan glas brinnande dag och natt. Man hade försökt få honom intagen på hospitalet i Lund på skolkassans bekostnad men där fanns då ingen plats. Man konstaterade också att “ skolans bästa nödvändigt fordrar att Klingborg aflägsnas från sko/området.” Risk fanns att han skulle sätta eld på huset eller bryta sig in i skolsalen och göra barnen illa. Stackars Vaifrid Johnsson hade säkert ingen lätt uppgift. Senare tycks en förbättring i hans hälsoläge ha inträtt för 1897 är han åter i tjänst. På höstterminen samma år blir förhållandet helt kaotiska och nu lyckas man äntligen få in honom på hospitalet och bort fran skolan. Hans stackars hustru anhöll senare att han skulle få komma tillbaka men förgäves. 1910 togs han för gott in på St. Lars och där satt han till sin bortgäng 1931. När han togs in anhöll hans förnwndare om ett intyg om hans tjänstgöring i kommunen för att man skulle kunna ordna med betalningen av hans vård. Den nya skolstvrelsen skrev då att han oförvitligt skött sin tjänst! Det är lätt att vara generös när det inte kostar nagot.

Min far Emil Persson gick för Klingborg åren 1894 -1897. Enligt honom var Klingborg snäll och slog aldrig barnen (det gjorde däremot hans efterträdare Johannes Bman ). Med hans undervisning var det illa ställt. Ofta lämnade han salen och gick upp på vinden för att måla. Barnen lämnades antingen då ensamma eller så tog hans fru som var en liten rödhårig kvinna hand om undervisningen. 1 skolsalen fanns över 60 elever och Klingborg kunde inte hålla reda på deni. Min far och hans kusin Emil Karlsson följde en vinterdag med en släde och var borta hela dagen,Först strax innan skolan skulle sluta kom de tillbaka. Klingborg hade inte märkt att de varit borta. Han kunde inte heller sköta skoljournalen. Under alla år far gick för Klingborg var han ett r äldre än i verkligheten och hans födelsedatum var också fel Klingborg hade en velociped med ett stort hjul framtill och ett litet bak. Den fick barnen cykla på på rasterna. När rasten var slut ringde han i en stor koskälla. Även barnen fick ta del av hans hat mot de kommunansvariga. När kommunalordföranden Per Josephsson som ägde gården Rosehill strax väster om skolan och som var ganska korpu.lent körde förbi med sitt hästspann pekade Klingborg och sa: “Där kör den tjocke fan ”

Med fars och de andras skolgång blev det av naturliga skal inte mycket bevänt. Höstterminen 1897 då far gick i femte klass var situationen helt kaotisk. Klingborgs sinnessjukdom hade nu brutit ut i full blom och innan jul togs han in på hospitalet.Det hände att han låste in barnen och föräldrarna fick komma och släppa ut dem. Till slut höll de barnen hemma. Under hela terminen var far i skolan bara 15 dagar och hans betyg blev därefter. Man hade en betygsskala a b och c där c var underkant. Far hade b i alla ämnen och c i skriv ning Resten av terminen vikarierade Anders Norén. Sedan fick Johannes Byman tjänsten. På vårterminen när Byman tagit över, var far borta bara två dagar och hans betyg förbättrades avsevärt. Nu hade man en betygsskala 1, 1,5 och 2 och far hade 1,5 och 2 i de flesta ämnen. Byman var en sträng herre och nu var det slut med slädfärder på skoltid. Klingborg var en tragisk figur och hade han haft råd att fortsätta med sitt måleri på heltid hade det kanske gått bättre. Han var en inte oäven konstnär som av ekonomiska skäl tvingats bli lärare.

Johannes Byman blir lärare i Naffentorp.
Klingborg ersattes av folkskollärare Johannes Bvman född 1875 i Tranås. Han var gift med Anna Nilsson född i Esphult. Hon hade varit lärarinna och skötte periodvis undervisningen i svslöjd. Byman var en jordnära person och hade gått ut från seminariet med slätstrukna betyg. Han var en sträng lärare och blev liksom Allan Ahlgren senare anmäld för misshandel. Enligt flera som gick för honom på 20-talet var han snabb att ta till rottingen och en betecknade honom som en “le o räli lärare Barnen tvingades sköta hans grönsaksland och den störste och starkaste elev fick köra ut gödseln från hans gödselstack i en “rullebör “. ett tungt och skitigt jobb ( han hade liksom de flesta lärare på den tiden en svinstia). Liksom Lundh Wahlstein och senare Nils Andersson och John Johnsson hade Byman extrainkomster genom att skriva bouppteckningar, testamenten, köpebrev och andra handlingar till folk. Hans första hustru som han fick tre barn med dog 1925. 1929 gifte han om sig med Ellen Fredrika Gustavsson, född 1876 i Eskilstuna. Hon kom till Bunkeflo från Stockholm. Johannes Byman pensionerades 1935 och dog 1955. Han ligger begraven i sitt familjegravställe på Bunkeflo kyrkogård.

Bunkeflo skola far en ny lärare.
Även i Bunkeflo skola skedde på 1890 -talet ett generationsskifte. Hans Lundh gick i pension 1890. Han kunde se tillbaka på en framgångsrik lärargärning och var säkert under resten av sitt liv en mycket aktad person. Till skillnad från de flesta andra lärare som tjänstgjorde länge i Bunkeflo fick han njuta av den och levde i 18 r till innan han gick bort 1908. På det personliga planet hade han dock upplevt många tragedier.

61

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
62

Maskinläst men ännu inte rättad!

Lundh ersattes av follcskollärare Frans Olof Wahistein. Han var fbdd i Lund 1870 och 1891 gifte han sig med Hedda Alfrida Lundbiad som också var född i Lund samma år. De fick två döttrar och två söner. Liksom Lundh var han hårt engagerad med att skriva protokoll och upprätta juridiska handlingar åt folk i kommunen och även han fbrde kommunalstämmans protokoll. Han satt också som lärarnas representant i skolstyrelsen och var i många år dess kassör. När han i efterhand begärde en blygsam summa f5r allt arbete han haft med att skriva handlingar till kommunen fick han emellertid avslag. Den gamla snållheten hos de styrande satt ännu i och skulle så göra även efter det att arbetarna fått makten.Wahlstein torde ha varit en omtyckt person både som lärare och privatman. Under första världskriget hjälpte han folk att genom skenköp få lagfarter på sina fastigheter så de kunde ta lån för att lägga in elektricitet. Brist rådde på fotogen och elektrifleringen som startat 1915 fick därför en extra slcjuts. Även Bunkeflo skola fick under första världskriget elström medan Naffentorp och Vintrie skolor fick sin först efter att kriget var slut. Wahistein pensionerades 1929 och gick bort 1940. Hans hustru hade dött 1937.

Wahistein var en betydande person i Bunkeflo kommun. 1923 var han ordförande i kommunalstämman och i kommunalfullmäktige. Han representerade liksom Byman den gamla tidens lärare och månade i första hand om de gamla skolornas fortbestånd. Därför motsatte han sig Vintrie skolas utbyggnad när elevunderlaget på strandmarken på 1920-talet blev för stort. 1 stället ville han liksom Byman att en ny skola skulle byggas där Naffentorps skola låg. Detta vållade en strid med den nye dynamiske läraren i Vintrie skola , Nils Andersson, som med skolinspektören och arbetarkommunen i ryggen krävde att Vintrie skola skulle få en ny skolbyggnad för de nya klasser som behövde inrättas. Nils vann och den nya byggnaden kom till 1927- Man gjorde dock en kompromiss så till vida som att Naffentorps skola moderniserades och byggdes till.

Små -och mellanskolor tillkommer.

Redan 1858 kom en förordning om inrättandet av småskolor. Från 1860 t.o.m. 1863 hade Bunkeflo skola en
småskola som drevs på sommaren i vilken den manhige läraren undervisade. Förordningen innehöll emellertid kryphål och undantagsregler och först 1873 fick Bunkeflo sin första riktiga småskola. Läsåret 1894-95 tillkom en mellanskola, även den i Bunkeflo skola. De andra skolorna i kommunen skulle få mellanskolor först på
1920-talet. Ända till mitten av 1950-talet var lärarna i små-och mellanskolorna kvinnor.

Lärarinnornas villkor.
Situationen för Bunkeflos lärannnor återspeglar kvinnans underordnade ställning i det mansdominerade samhälle som kvarlevt ända till våra dagar. Liksom sjuksköterskans betraktades till långt in på 1900-talet lärarinnans yrke som ett kall och stora krav ställdes på hennes vandel. Hon skulle vara ogift ,religiös och kysk Bilden av den gamla lärarinnan med knorr i nacken och psalmboken i handen saknar inte förankring i verkligheten och den apokryfiska historien om lärarinnan som hade en höna och tio tuppar för att hönan inte skulle behöva lida som hon själv gjort är kanske inte helt verklighetsfrämmande, Även en ung lärarinna längtade efter make och barn.
Att en lärare gifte sig betraktades som helt normalt och en som förblev ogift var en suspekt person. Även lärarinnor kunde gifta sig men då fbrväntades de lämna sin tjänst. Lundh ,Klingborg ,Byman och senare Nils Andersson , var alla gifta med f.d.lärarinnor. De av kommunens lärarinnor som tjänstgjorde länge som Maria Lindgren ,Ingrid Hansson , Emma Ohlqvist ,Bettina Olsson ,Maiy Hemming och Bertha Nordqvist förblev alla ogifta.

Förutom att de tvingades avstå från ett normalt familjeliv om de ville ha kvar sin tjänst hade lärarinnorna i övrigt mycket sämre villkor än sina manliga kolleger. Till långt in på 1900-talet hade lärarinnorna bara hälften så mycket i lön som lärarna. Deras bostäder var små och ibland oeldade och tidvis inhystes de i kyffen på vinden. Inte heller fick de vara med i lärarnas organisationer och pensionskassor utan fick starta sina egna understödsföreningar.

Att ta reda på vilka lärarinnorna i Bunkeflo varit har inte varit någon lätt uppgift. Lärarinnorna liksom andra kvinnor på den tiden kom i skymundan och endast trotjänarinnorna har bevarats i folks minne. Tyvärr är det oftast deras dåliga sidor man kommer ihåg ;långa psalmläxor. aga och förföljelse av vissa elever. Deras stora kunnande. plikttrohet och kärlek till barn har man glömt.

Medan kommunens skolor ända sedan starten haft en folkskola (tidvis kallad storskolan ) har små-och mellanskolorna tillkommit senare och i varierande antal. När antalet skoiplikta barn blev för stort fick man anställa fler lärarinnor och inrätta parallellklasser (oftast först efter det att skolinspektören hotat med åtgärder) och när elevunderlaget gick ner minskades klassantalet. Många lärarinnor fick därför bara korttidsanställningar och avskedades eller placerades på en annan skola i kommunen där behovet var större.

62

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
63

Maskinläst men ännu inte rättad!

Antalet lärarrnnor och deras placering återspeglar på sitt sätt de olika arbetarsamhällenas tillväxt och tillbakagång. Den tidvis av nödvändighet tillämpade dubbelläsningen och det faktum att lärarnas hustrur ofta gick in och vikarierade har inte gjort uppgiften att spåra kommunens lärannnor lättare. Aven de två världskrigen satte sina spår. Under det första rådde brist på bränsle och man kunde inte värma upp alla skolsalar. Småskolor slogs då samman. Under andra världskriget användes små-och mellanskolebyggnaden i Bunkeflo för beredskapsändamål och dessa skolor fick flytta till Naffentorp.

De första lärarinnorna.
Kommunens första examinerade småskolelärarinna blev Hanna Andersdotter född i Fosie 1851. Hon tog sin lärarexarnen i Lund 1873 och enligt traditionen var det kyrkoherde Hallengren som värvade henne där. 1873 tillträdde hon sin tjänst i Bunkeflo. Året efter gifte hon sig med den 22 år äldre läraren Lundh. De fick nio barn fyra pojkar och fem flickor. Av pojkarna dog tre innan de fyllt ett är och den fjärde innan han blev 23. De flesta av flickorna däremot uppnådde en hög ålder. Äldst blev dottern Nanna som blev 99 år. Hon var bade lärarinna och författare och har fantasifullt beskrivit livet i Bunkeflo by på 1800-talet. 1884 slutade Hanna
Lundh sin tjänst och blev hemmafru på heltid. Att hon fått behålla sin tjänst i ytterligare tio år trots att hon gifte sig var unikt då det gäller kommunens lärarinnor. Normalt slutade de om de ingick äktenskap. Men familjen Lundh hade i alla år ett mycket gott förhållande till skolstvrelsens ordfbrande kyrkoherde Hallengren och även till sockenmännen. Hon var tydligen en fin dam ty hon bar hatt i kyrkan, ett privilegium som annars bara var förbehållet prästfrun. Hennes make gick bort 1908 och hon överlevde honom med 31 år. Först 1939 gick hon ut tiden. 88 år gammal.

Efter Hanna Lundh följde en rad småskollärarinnor i Bunkeflo skola som bara stannade en kortare tid. Den första var Anna Kristina Olsson. Hon kom från Malmö 1884: stannade bara ett år och flyttade sedan tillbaka till Malmö.
Nästa lärarinna Maria Åkerman var född i Akarp 1865. Hon tjänstgjorde i fem år och gifte sig sedan med Johan Klingborg. Maria hade tagit sin examen i Malmö. Hennes blev ett hårt livsöde. Att vara gift med en make som led av en sinnessjukdom torde inte ha varit lätt.
1891 kom Anna Simonsson född i Hammarlöv 1872 och med examen från Lund 1890. Liksom Anna Olsson stannade hon bara ett år.

De första trotjänarinnorna.
1892 kom en av de lärarinnor som skulle komma att tjänstgöra i kommunen i många år, Emma Kristina Ohlqvist. Hon var född i Lund 1869 och hade tagit sin lärarexamen där. Till Bunkeflo kom hon närmast fran Norra Vram. Enmia hade en folkskollärarinneexarnen och var därför behörig att undervisa i mellanskolan som inrättades 1994-95. Innan dess skötte hon i två år småskolan. 1894 tog hon över tredje klass och sedan förblev hon mellanskolan 1 Bunkeflo trogen i 37 år. Innan det nya skolhuset för små-och mellanskolan stod färdigt 1895 hade hon sin klassavdelning i det gamla hus där kommunens likvagn var inhyst. För att hindra att barnen lekte i likvagnen var man tvungen att sätta upp en grind.

Em.ma Ohlqvist tillhör de lärarinnor som har stannat i folks minne. Hon var tydligen en sträng lärarinna och tog gärna till rottingen. Fick hon agg till någon elev förföljde hon denne så länge han gick för henne (det var mest bråkiga pojkar som råkade illa ut ). Flera av hennes tidigare elever vägrade att hälsa på henne när hon 1929 efter att ha blivit pensionerad tog tåget tillbaka till Lund. Hon torde dock ha fatt ett oförtjänt dåligt eftermäle. Emma var varmt religiös och enligt Inez Larsson., dotter till plåtslagare Malmgren. som gick f’dr henne på 1920-talet var hon omutligt rättvis. Även storböndernas barn fick sina hurringar av henne. De andra lärarna i början av seklet ( och även när jag gick i skolan på 1940-talet ) vågade inte röra dem. Arbetar-och statarbarnen liksom barnhemsbarnen var det däremot mindre noga med.

När Emma Ohlqvist 1894 tog över den nystartade mellanskolan fick Mathilda Elna Nilsson som var född i Vellinge 1866 småskollärarinnetjänsten. Hon kom från Ekebv där hon troligen tidigare tjänstgjort. Maria stannade i fyra år och fick uppleva den värsta krisen i Bunkeflo småskolas historia. Under åren kyrkan byggdes tredubblades antalet nyinskrivna och var 1894 67 stycken Man blev tvungen att dela på första och andra klass och tillämpa dubbelläsning. Huruvida Emma Ohlqvist deltog i den är oklart :hon hade nu själv hand om tredje klass.

1898 kom så den småskollärarinna som skulle komma att tjänstgöra längst i Bunkeflo småskola. Hon hette Ingrid Hansson och var född i Vellinge 1875. Trots hennes långa tjänstgöring finns vad jag vet inte någon muntlig tradition bevarad om henne så tydligen var hon en snäll och duktig lärarinna (det man minns är deras dåliga egenskaper). Vi vet att hon var intresserad av gymnastik och gick på gvmnastikkurs. 1914 fick hon som da “var sjuldig” ett soligt rum på vinden, Var hon tog vägen efter sin pension 1936 vet jag inte.

63

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
64

Maskinläst men ännu inte rättad!

Naffentorps första småskollArarinna.
År 1875 fick Naffentorp en ny skolbyggnad och redan från början inreddes en småskolesal och en bostad åt dess lara rinna. Den fZrsta småskollärarinnan i Naffentorp blev Maria Lindgren. Liksom Ingrid Hansson kom hon att tjänstgöra i många år, Maria var född 1854 i kyrkvaktmästarbostaden i Bunkeflo och tog sin examen 1874 året innan hon började i Bunkeflo. Hon var den forsta lärarinnan som var född i kommunen. Senare skulle hon följas av Bettina Olsson (som hon var moster till ) och Ebba Jeppsson (ingen av kommunens manliga lärare har varit födda i Bunkeflo). Inte heller om henne är mycket känt så tydiligen var även hon en snäll och duktig lärarinna. Min far vars föräldrar 1893 flyttade till Naffentorps strandmark, gick för Maria 1 andra klass. 1912 begärde hon och fick pension ur småskollärarinnornas pensionskassa. Först 1936 gick hon ur tiden, Hon ligger begraven under en egen gravsten på lärare Bymans familjegravplats på Bunkeflo kyrkogard.

Även politiskt skedde stora förändringar. Den nya socialistiska arbetarrörelsen bredde ut sig över landet och Malmö med dess randkommuner var redan från början ett av dess starkaste fästen. Många av arbetarna i Bunkeflo (däribland min far ) var politiskt och fackligt engagerade och krävde insyn i och inflytande på kommunens styrning. Detta gällde även skolan. Efter rösträttsreformen 1909 kunde de sätta kraft bakom orden. Bönderna kände sin ställning hotad och kämpade emot- Resultatet blev att de första tv decennierna på 1900-talet blev i Bunkeflo mycket turbulenta och detta påverkade även skolan. De gamla lärarna Byman och Wahistein som båda hade anställts på 1800-talet och hade goda relationer till sockenniännen ställde sig i allmänhet på böndernas sida och sågs med misstänksamhet av den nya arbetarkommunen. Först med Nils Andersson och John Johnsson skulle kommunen få lärare som företrädde arbetarnas intressen.

I och med att Vintrie skola stöd färdig 1907 och kommunen nu hade tre skolor indelades Bunkeflo skoldistrikt
i tre skolområden. För översiktlighetens skull kommer i fortsättningen varje skola att behandlas var för sig
fram till inkorporeringen med Malmö årsskiftet 1970-71.

BUNKEFLO SKOLA.
På 1890-talet ökade antalet barn i Bunkeflo skola kraftigt och antalet nyinskrivna tredubblades. Det gamla skolhuset kunde inte på långt när hysa alla de nya eleverna En ny skolbyggnad för små-och mellanskolan där behovet var som störst uppfördes därftr i det sydvästra hörnet av den nya kvrktomten på andra sidan vägen mitt emot det gamla skolhuset. Den ritades av arkitekt Lindvall som också ritat kyrkan och byggdes i minnesbergategel för att harmonera med kyrkan som samtidigt byggdes i samma material. 1895 stod huset färdigt till en kostnad av 7250 kronor.

Bunkeflo får en ny folkskolebyggnad.
1 början av det nya seklet hade de stora årskullarna hunnit upp i “storskolan” och även den behövde en ny byggnad. Den gamla som var från 1843 och tillbyggts 1875 blev nu alldeles för trång. Dessutom var den svärt nedsliten Kyrkorådet beslöt därfbr att uppföra en ny folkskola sydväst om den gamla skolbyggnaden så att den senare skulle kunna användas under byggnationstiden. Även detta skolhus uppfördes i minnesbergtegel. Skolhuset stöd färdigt 1905. 1 huset fanns förutom lärosal och lärarbostad även ett kommunalrurn och ett sockenbibliotek som sköttes av läraren. På vinden fanns ett mindre oeldat rum. Båda byggnaderna finns kvar än i dag och är nu ett skoldahem för pojkar med speciella behov Det gamla skolhuset revs och såldes på auktion. Det köptes av smedmästare Johan Lundgren i Vintrie för 40 kronor.

Generationskifte i Bunkeflo skola.
År 1929 gick både Olof Wahlstein och Emma Ohlqvist i pension. Em,ma lämnade kommunen men Wahlstein byggde ett eget hus och blev kvar. Han skulle även i fortsättningen vara aktiv då det gällde skolpolitiska frågor. Ingrid Hansson blev kvar till 1936. Nu behövdes nya lärare både till folkskolan och mellanskolan.

John Johnsson kommer till Bunkeflo.
Ny folkskollärare i Bunkeflo skola blev John Vilhelm Johnsson. Redan 1926 hade han kommit till kommunen och i tre år tjänstgjort i Vintne skola John Johnsson var född i Östra Brobv 1903. När han kom var han (som de flesta lärare som anställdes i Bunkeflo ) ogift men senare gifte han sig med Signe Persson från Klagshamn. Hon var född i Trelleborg 1901. Deras äktenskap förblev bamlöst. Johnsson var en sträng men rättvis lärare och inte illa omtyckt av sina elever. Han kom att tjänstgöra i Bunkeflo skola ända tills 1967 Efter sin pensionering byggde han ett hus på det nya bostadsområde som av kommunen anlagts på Emil Brorssons

64

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
65

Maskinläst men ännu inte rättad!

tidigare mark norr om barnhemmet. Han fick emellertid inte njuta länge av sin pension; redan 1973 gick han bort bara 70 år gammal. Hans hustru överlevde honom med 20 år.

Liksom Nils Andersson var John Johnsson kommunalpolitiskt engagerad Under större delen av sin tid i Bunkeflo överskuggades han emellertid (liksom Jöns Persson hade gjorts på 1800-talet av lärare Lundh) helt av den dynamiske och kraftfulle Nils Andersson. Först när denne gått bort 1952 strax innan Bunkeflo blev storkommun fick han möjlighet att visa vilken god organisatör och kommunalpolitiker han var. Han blev nu den nya storkommunens ordförande först på deltid och senare pa heltid. Hans främsta insats torde ha varit att
han fullfliljde Nils Anderssons påbörjade arbete att skaffa tomter till ett rimligt pris som konununens unga kunde bygga på så att de kunde stanna kvar i kommunen även som vuxna Under hans tid bebyggdes den östra delen av prästgårdens strandmark. Han var också motståndare till att de unika strandängarna skulle exploateras för massbvggnation och stödde aktivt den aktionsgrupp (till vilken jag hörde) som försökte få ängarna förklarade som naturskyddsområde. Tyvärr var lagstiftningen då sådan att bygget likväl inte kunde stoppas. Privat var han en mjuk och behaglig person och då jag pa 1950-talet böi:jade arbeta med kommunens historia (ett arbete som på grund av mångårig utlandstjänstgöring som forskare jag inte tog upp igen för än 1995 ) såg han till att jag fick tillgång till alla arkivhandlingar som då fanns i kommunen.

Nya mellan - och småskollärarinnor.
Tjänsten efter Emma Ohlqvist togs över av Ebba Jeppsson. Liksom Maria Lindgren och Bettina Olsson var hon född i kommunen. Hon var dotter till åbon på Stolpalösa och född 1904. Ebba som hade en folkskollärarexamen började i Vintrie skola 1926 och när Emma Ohlqvist gick i pension 1929 flyttade hon till Bunkeflo skola. Där tjänstgjorde hon till 1939 då små-och mellanskolan vid krigsutbrottet flyttade till Naffentorp. 1 Naffentorp blev hon och mellanskolan kvar till 1952 då den återflyttades till Bunkefloskolan. Sedan tjänstgjorde hon där till 1960. Ebba Jeppsson var den ende lärarinna som kom att tjänstgöra i samtliga av kommunens tre skolor. När hon tjänstgjorde i Vintrie skola gick Annas moster Linnéa Foukt för henne. Enligt henne var Ebba en snäll och duktig lärarinna. Hon var tunn och såg alltid blek ut och i sitt sätt var hon mjuk och behaglig, rent av lite vek. 1 övrigt vet vi inte mycket om henne.

Från 1932 tom. 1934 hade man i Bunkeflo småskola två lärannnor som vardera följde sin klass i tv år. Förutom Ingrid Hansson fanns där Agda Elvira Larsson som var från Limhamn. 1936 gick Ingrid Hansson i pension. Hon ersattes av Greta Sofia Åkesson född i Malmö 1907. 1938 flyttade hon till Stora Hammar där hon närmast kom från men året efter kom hon tillbaka till Bunkeflo och fick da en småskollärarinnetjänst i Vintrie skola.

Nästa småskollärarinna i Bunkeflo skola blev Annie Andersson som tjänstgjorde som vikarie läsåret 1938-39, Sedan bröt andra världskriget ut och skolhuset togs i anspråk för beredskapsändamål. Barnen överfördes till Naffentorps skola där Anna Andersson då var lärarinna. Kvar blev bara John Johnsson i folkskolebyggnaden på andra sidan vägen. 1953 lades Naffentorps skola ner för gott och småskollärannnan där Anna Andersson flyttades till Bunleflo skola, Hon kom liksom Ebba Jeppsson att tjänstgöra till 1960. Efter 1960 och fram till att små - och mellanskolan lades ner för gott 1983 tjänstgjorde en mängd olika nya lärare där. Vilka de var framgår av sammanställningen över lärare på olika läsavdelningar i Bunkeflo skola. Folkskolan hade lagts ner redan 1967. Den som tjänstgjorde längst var småskollärarinnan Anna-Lisa Ahnelöf som är gift med folkskollärare Arne Ahnelöf som tjänstgjorde i Vintrie skola strax innan inkorporeringen med Malmö och som skrivit ett intressant och läsvärt häfte om Bunkeflo, Västra Klagstorp och Tygelsjö församlingars skolor som utgavs av Malmö skolmuseum 1995. Anna-Lisa tjänsgjorde tills skolan lades ner 1983. Hon har senare varit kyrkovärd och lagt ner ett beundransvärt arbete på kyrkans barn- och ungdomsverksamhet.

NAFFENTORPS SKOLA.
1912 gick Maria Lindgren i pension efter att i 37 år troget ha tjänat kommunen. Naffentorp behövde därför en
ny småskollärarinna Denna blev Sigrid Vilhelmina Åkesson som flyttade in från Hyby där hon var född. Hon
tjänstgjorde till 1920. 1 övrigt vet vi inget om henne.
Nästa småskollärarinna blev Ebba Magdalena Börjesson född 1898 i Vellinge varifrån hon kom i november
1920. Hon stannade till 1926 då hon gifte sig med Jonny Vigre och flyttade till Limhanm.

1927 kom så åter en lärarinna som kom att tjänstgöra i kommunen i många år. Anna Andersson född i Lund
1898. Anna Andersson blev Naffentorp skolas sista lärarinna. 1953 när skolan lades ner för gott och byggdes
om till kommunalkontor för den nya storkommunen flyttades hon över till Bunkeflo småskola där hon
tjänstgjorde till 1960. Inte heller om henne vet vi trots hennes långa tjänstgöring mycket.

65

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
66

Maskinläst men ännu inte rättad!

Naffentorps skola byggs till,
1920 fick Naffentorp sin första mellanskola 26 år efter Bunkeflos. Nu räckte inte det gamla skolhuset som byggts 1875 till, Där fanns bara två skolsalar och två lärarbostäder. En plan lades fram fZr byggandet av en helt ny skola bredvid den gamla och att bygga om den gamla till lärarbostäder. Planen understöddes av Byman och Wahistein som stödde sin gamle kollega. Elevunderlaget i de inre delarna av kommunen var emellertid på nedgående och arbetarna som nu hade makten var emot planen och hävdade att det skulle bli en felinvestering (vilket visade sig vara riktigt), De flesta av dem bodde nere på strandmarken och på grund av trängseln i Vintrie skola fick en del av deras barn gå i Naffentorps skola och hade lång gångväg. De ville därför i stället att Vintrie skola skulle byggas till. Nils Andersson som 1919 kommit till Bunkeflo stödde arbetarna Även om de nu hade makten i kommunen lydde skolrådet fortfarande under kyrkostämman och kyrkoherden var obligatorisk ordförande (det skulle han vara till 1930 då lagen ändrades Redan tidigare hade kyrkans makt kringskurits. 1919 hade katekesplugget avskaffats och en förenklad Luthers Lilla Katekes införts), Hur han ställde sig i konflikten framgår inte av protokollen men man kan förmoda att han stod på Bymans sida. Kyrkan hade inte mycket till övers för den ateistiska arbetarrörelsen och såg den som ett hot, Men även i skolrådet hade arbetarna majoritet och kyrkoherden kunde inget göra, Striden blev bitter. En av arbetarnas representanter i skolrådet ville 1923 ha ut dagböckerna från Naffentorps skola men lärarpersonalen som såg sina anställningar hotade vägrade och gav efter först efter hot om anmälan. Till slut vann arbetarna och i stallet för att bygga en ny skola byggdes den gamla till 1925.

Naffentorps mellanskola.
Den första mellanskollårannnan i Naffentorp blev Ruth Josephina Jeppsson som kom 1920. Hon var född i Blentarp 1899 och bodde när hon tjänstgjorde i Naffentorp på gården Rosehill. Någon mellanskolesal fanns från början inte utan hon fick läsa i Bymans skolsal på eftermiddagarna. Det var säkert ingen angenäm uppgift att arbeta under sådana fi5rhållanden. Hon hade också när elevantalet var som störst en del av småskoleeleverna. Karl Martin Sjöberg i Skumparp som gick för henne i tre år säger att hon var en snäll och trevlig lärarinna.

Efter henne kom en lärarinna som hade en ovanlig bakgrund. Hon hette Gunhild Manon Fredriksson och var född på Röde Island i USA. Kanske var hennes fbräldrar återvändande emigranter. Hon hade en folkskollärarexamen och kom närmast från Hjärsås. Ai 1930 gifte hon sig med byggnadssnickaren Axel Olsson men behöll sin tjänst.

1939 flyttades Bunkeflo mellanskola till Naffentorp och dess lärarinna Ebba Jeppsson följde med Hon kom nu att undervisa i Naffentorps mellanskola till 1953 da mellanskolan där lades ner och hon flyttades tillbaka till Bunkeflo skola.

Byman går i pension och skolan läggs ner.
1935 gick lärare Byman i pension efter att i 37 år ha tjänstgjort i Naffentorps skola Det var nog med bittra känslor han lämnade den. Han hade tappert kämpat för att skolan skulle få vara kvar men förlorat och han hade säkert inga höga tankar om arbetarna som nu styrde. Det hade dc inte heller om honom. Många arbetarbarn hade fått känna på hans rotting och han hade varit en sträng lärare.

Bymans tjänst upprätthölls nu av Erik Folke Edhner född i Malmö 1905. Han kom från Malmö och 1939 flyttade han till Reslöv. 1 fyra år sköttes nu folkskolan av Marion Olsson. 1943 flyttade hon till Malmö och folkskolan lades ner. 1953 när små-och mellanskolan överftwdes till Bunkeflo skola lades Naffentorps skola ner för gott. 1 119 år hade Naffentorp haft en egen skola men nu var det slut. Huset byggdes om till kommunalkontor och senare blev där en snickeriverkstad. Nu finns där ett screentrvckeri.

Skolan under 1800-talet - en bra skola.
Man kan av det jag skrivit lätt få intrycket att sockenmännen i Bunkeflo var några notoriska bakätsträvare som bara såg till plånboken och inte brydde sig om barnens undervisning 1 början av seklet var intresset för skolan också svalt och det var endast tack vare våra framsvnta kvrkoherdars kamp ibland under hårt motstånd som tillståndet gradvis förbättrades. Men när borna väl insåg att förmagan att kunna läsa och skriva var viktig (räkna pengar kunde dc redan ) stödde de helhjärtat sina herdar i deras strävan att skapa en bättre skola även om de även framgent höll hårt i penningpungen. Under senare hälften av 1800-talet hade Bu.nkeflo en bra skola, i många avseenden kanske bättre än den vi har i dag Lärarna var kompetenta, man hade ett för tiden förvånansvärt rikligt undervisningsmaterial, ordningen var god och kunskaperna kontrollerades genom offentliga examensprov. Dagens skolpolitiker skulle inte fara illa av att ta efter en del av det deras föregångare åstadkom.

66

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
67

Maskinläst men ännu inte rättad!

SKOLAN UNDER 1900-TALET.
Vid sekelskiftet hade Bunkeflo en stabil skolsituation. Båda skolorna hade fast anställda erfarna lärare och lärarinnor som alla skulle komma att stanna tills de pensionerades. Tydligen trivdes de bra i Bunkeflo Förhållandet mellan lärarna och kommunens styresmän var gott. Å.r 1900 gick socknens patriark kyrkoherde Johan Hallengren ur tiden. Kanske var det symboliskt att denne 1800-talsmänniska skulle få sluta sina dagar när det nya sek.iet tog vid. ingen annan hade så hög grad satt sin prägel på Bu.nkeflo under 1800-talet som han och kyrkoherdarna som kom efter fick inte till närmelsevis samma inflytande. När han i en ålder av 88 år lade sitt trötta huvud till vila kunde han göra det i förvissningen att han gjort ett gott arbete. 1 60 år hade han troget tjänat sin församling. Han hade ratt sin nya kyrka som han velat ha och barnen hade fått en bra skola.

Lärarnas inflytande hade också ökat. Från 1892 hade de rätt att ha en representant i skolstyrelsen och 1905 blev detta lag. 1 Bunkeflo hade de tidvis två; Byman och Wahlstein som i många år var styrelsens kassör. Även deras löner förbättrades. År 1900 höjdes grundlönen för lärare till 700 kronor. Både Byman och Wahlsten hade mer och låg väl över den magiska gränsen på 800 kronor som krävdes för att man efter 1898 års rösträttsreform skulle få rösträtt. Även lärannnornas löner höjdes men de hade fortfarande bara hälften av vad deras manliga kolleger hade.

Nya skolformet
Även för barnen innebar sekelskiftet förändringar. Redan 1882 hade skolåldern bestämts till från det sjunde levnadsåret till det fjortonde. Något tidigare hade t’våterminssvstemet infbrts. 1 Bunkeflo behöll man dock den sexåriga skolan under hela 1800-talet och en sjunde klass tillkom först på 1920-talet. År 1900 kom den första statliga undervisningsplanen som 1914 ersattes med en ny. Skolorna indelades i olika kategorier beroende pa elevunderlaget, Fram till 1920-talet var den vanligaste skolformen i Bunkeflo B2 vilket innebar att en småskollärarinna undervisade i klasserna 1 och två och en folkskollärare i klasserna 3 tom. 6. 1 Bunkeflo skola hade man redan 1894 infört en mellanskola (klasserna 3 och 4 ) och denna form kallades B1.När barnatalet på strandmarken under 1920-talet kraftigt ökade ville skolinspektören införa A-form i Vintrie skola. Detta innebar att vaije klass hade sin egen lärare. Detta skulle emellertid kräva att nya lärare anställdes och att en ny skolbyggnad uppfhrdes vilket skulle kosta mycket pengar. En ny skola blev byggd men man behöll B 1 formen. Många elever råkade gå i skola när nya former infördes och gamla bunkeflobor har i allmänhet daligt reda på för vilka lärare de gick i de olika klasserna.

Stora förändringar.
Allt var dock inte frid och fröjd, Orosmoln hopade sig vid horisonten. Kalkindustrierna i Klagshamn och pa Limhamn hade nu kommit igång på allvar och många arbetare bosatte sig på Naffentorps och Bunkeflos strandmarket Kommunen befolkningsmässiga tyngdpunkt kom därför att flyttas från dess östra delar till dess västra. Behovet av en ny skola nere på strandmarken gjorde sig alltmer gällande och 1907 blev den byggd.

VINTRIE SKOLA.
Vintrie skola är den som vår familj har närmast anknytning tilll. Där har Annas föräldrar vi själva och vära barn gått. Nu går ett av våra barnbarn på Ängslättsskolan.
Vid sekelskiftet skedde en mycket snabb befolkningsökning på Naffentorps och Bunkeflos strandmarker. De kalkbaserade industrierna i Limhamn och Klagshamn hade kommit igång på allvar och många arbetare bosatte sig i Bunkeflo kommun. De flesta av dem hade och fick många barn. Aven i Skumparp flyttade manga arbetarfamiljer in och antalet nyinskrivna överskred vida vad skolorna hade plats till. Skolinspektören klagade och krävde att en ny skola skulle byggas nere på strandmarken och även barnens föräldrar krävde en ny skola Till sist blev situationen trots dubbelläsning i kommunens båda skolor ohållbar. 1904 anges i protokollet
Då skolorna i Bunkeflo och Naffentorp enligt folkskoleinspektörens utlåtande äro öfrerbefolkade torde en ny småskola vara behöjlig inom den närmaste framti den. Denna borde då förläggas så att barn kunde emottagas från båda skolområdena. Utredning härom vore ej afsiutad och ej så lite beroende af förslaget om väg längs stranden.” 1906 skriver man ; Skolinspektören hade vid sista inspektionen yrkat på inrättande af en ny småskola, Rättinäktigheten häraf kunde skolrådet ej bestrida då barnantalet i båda småskolorna vore inemot
50. En undersökning efter församlingsboken af deras antal som de närmaste åren komme att inträda i skolåldern visade att minskning ej komme att ske. Redan nu skedde inflyttningar 1 den vestre delen af församlingen. Kommer så den planerade strandvägen till stånd kan med visshet antagas att inflyttning i denna del bhfver än större.”

67

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
68

Maskinläst men ännu inte rättad!

Prognosen visade sig riktig och tagen i underkant. 1906 var situationen desperat och beslut fattades om att bygga en ny skola nere på Vintrie strand.mark. Valet bestämdes av att barnen på Naffentorps strandmark och Bunkeflos strandmark då skulle få lika långt att gå (Vintne strandmark var än så länge obebyggd). Skolan skulle förläggas där Gottorpsvägen mynnade vid den fästig som 1910 skalle bli Strandvägen mellan Limhamn och Klagshamn. En tomt på 3/4 tunnland inköptes av godsägare Malmros på Angslätt för 1500 kronor. Vis av skadan då man byggt Bunkeflos nya skolor i två etapper och därför tvingats uppföra två separata skolbyggnader beslöt man att den nya skolan redan från början skulle ha bäde småskola och folkskola och lärarbostäder för två lärare. Efter mycket diskuterande om hur skolan skulle se ut och hur mycket den skulle få kosta infordrades anbud. För att spara pengar hade man beslutat att bygga den i oxietegel som var billigare än minnesbergateglet som använts till kyrkan och till skolbyggnaderna i Bunkeflo. Byggmästare Lindén i Vintrie kom med det lägsta anbudet. 19995 kronor och i början av 1907 sattes arbetet igäng. Enligt planera skalle skolan st färdig till den förste september da den nya småskolan skulle startas. Bygget försenades emellertid och först den 24 oktober var skolan färdig att tas i bruk. Småskolan fick därför starta i sockenstugan i Bunkeflo skola. Folkskolan skalle inte startas för än vårterminen 1908.

De första lärarna och lärarinnorna.
Den första småskollärarinnan i Vintrie skola blev Josephina Bettina Olsson som valdes bland 22 sökande. Att hon fick tjänsten berodde säkert i hög grad på att hon var född i kommunen. Hon hade kommit till världen i samma k rkovaktmästarhus i Bunkeflo som Maria Lindgren som var hennes moster. Redan på 1800-talet hade man gynnat lärare som var födda i socken När Maria Lindgren 1875 bland tre sökande blev Naffentorps första smskol1ärannna hade man efter “läsprof” med de sökande skrivit att läsprovet hållits utan att någon egentlig åtskillnad dem emellan kunde göras och vid detta förhållande ansågo sko/rådets ledamöter i likhet med ordföranden skäligt vore 2tt det den förstnämnde som i församlingen var född och hade uppvuxit samt alltid gjort sig känd för ett sed/igt och stadgat uppförande och dessutom under vintern dels aJhört och dels deltagit i undervisningen i Bunkeflo småskola hvarföre hon Maria Lindgren nu antages att bestrida undervisningen i Naffentorps småskola.” Säkert tog man samma hänsyn när det gällde Bettina Olsson. Kommunerna hade ännu stor frihet att anställa vilka lärannnor de ville. Då det gällde de manliga folkskollärarna däremot fanns ett regelverk som de måste följa och förutom utvärdering av de provlektioner dessa måste hålla var man även tvungen att ta hänsyn till deras formella meriter.

Bettina kom till Bunkeflo närmast från Glirnåkra och tjänstgjorde sedan i Vintrie skola oavbrutet till sin pensionering 1936 då hon flyttade till Odengatan på Limhamn. Många av våra släktingar har haft Bettina som lärarinna, bland dem Annas föräldrar och hennes moster Linnéa Foukt. gift Nilsson och nu 78 ar gammal. Enligt henne var Bettina en sträng men rättvis lärarinna och hon tvekade inte att ta till rottingen om hon ansåg
det behövdes. Hon lär har varit ganska korpulent. Kjell Hermodsson som gick för henne sista aret hon tjänstgjorde berättade att da hon som pensionär bodde pa Limhamn besökte flera av hennes gamla elever henne vilket visar att hon trots sin stränghet var omtyckt. (själv vet jag fran min egen lärargärning att eleverna uppskattar en fast hand bara man är rättvis). Som äldre brukade hon ga klädd i en vidbrättad svart hatt och en lång svart slängkappa. När hon gick ur tiden vet jag inte.

Lärare Fredriksson.
Den förste skolläraren i Vintrie skola blev Axel Fredriksson, född 1881 Han hade tidigare varit lärare i V.Skrävlinge och kunde inte tillträda sin tjänst i Bunkeflo för än på höstterminen 1908. På varterminen vikarierade en lärarinna. Fredriksson hade utmärkta betyg från seminariet, många stora An och resten små. Annas föräldrar gick för honom. Av deras klassfoto framgår att han var en lang mager karl. Om Fredriksson vet vi inte mycket. De som gick för honom är nu alla borta. Vi vet att han var ogift och att hans föräldrar bodde hos honom (de stod kvrkskrivna på Ängslätt ). Hans far, Ola Fredriksson var före detta folkskollärare och vikarierade ibland när sonen var sjuk vilket inte var sa sällan. Axel Fredriksson tycks ha haft en klen hälsa. Ola Fredriksson och och hans hustru hade förutom Axel ytterligare tre barn. Axel Fredriksson blev ett av offren för den fruktade influensan. spanskan och dog i februari 1919. Då dog också en av hans elever. Hulda Hansson. som bara var tio år gammal. Hon var Annas faster. Fredrikssons bortgång blev en tragedi för hans föräldrar. Troligen hade han planerat att ta hand om dem på deras ålderdom och det var kanske därför han inte gifte sig. Nu fick de flytta (till Raus i oktober 1919 ) därför att Fredrikssons efterträdare behövde tjänstebostaden. Ola Fredriksson begärde innan han flyttade ersättning för de fruktträd han planterat i skolträdgården men detta avslogs av skolrådet. Som vanligt var man småsnål och betalade inte om man inte var tvungen till det. Denna snålhet som hade präglat hela 1800-talet fortsatte även under 1900-talet. Att hålla igen på kommunens pengar inte minst då det gällde skolan var en egenskap som förenade de annars så bittra fienderna. bönderna och arbetarna.

68

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
69

Maskinläst men ännu inte rättad!

Skolorna under första världskriget.
Första världskriget innebar en svår belastning för Bunkeflos skolor. Inte nog med att svår bränslebrist råddej9l8 slog spanskan till och skördade offer både bland lärarna och eleverna. 1916 far Wahlstein i uppdrag att köpa in “eldbrand till skolorna. Nu börjar ett elände som skulle komma att vara under hela kriget. Kol och koks fanns inte att fit och priserna på ved steg våldsamt. Man hade inte råd att varma upp slöjdsalarna och undervisningen i slöjd inställdes Lärarnas inkomstbortfall kompenserades med ett krigstidstillägg. 1917 var det tid igen. Wahlstein underhandlade med handlare Norlin om eldbrand. Man beslutade om extra vedhuggning. 1918 ansöker man om län pä 5000 kronor till eldbrand till skolrumnien (vedkostnaderna 1918 översteg 6000 kronor ). Ton fick användas precis som i början av 1800-talet. Lärarpersonalen fick besparingsspisar att sätta på de vanliga för att minska bränsleåtgängen och man beslöt att dra in elström i Bunkeflo skola för att ersätta fotogenlamporna. Barnen fick inte heller tillräckligt med mat. 1916 flyttades examen tillbaka till den 25 maj därför att barnen pa grund av orkeslöshet inte kom till skolan. 1 september 1917 skriver skolinspektör Brandt och frågar om barnbespisning i skolorna. Svaret blev att detta inte officiellt beslutats men att man fatt in frivilliga penninggåvor och gåvor in natura. 1 maj då behovet varit som störst hade 220 barn utspisats i kommunens skolor och detta hade kostat 1000 kronor. Man underströk att om ny barnbespisning skulle ordnas fick staten ge statsbidrag. Precis som i dag satte man ekonomin före barnens hälsa. På hösten 1918 slog spanskan till : På grund av rådande influensaepidemi med talrika sjukdomsfall både bland äldre som barn inställs undervisningen i en vecka i samtliga skolor från den 14 dennes (det var i december ). 1918 hölls ingen officiell examen på grund av svårigheten att skaffa kläder till barnen. Värst drabbad var Vintrie skola som hade barnen från strandmarken. Tidvis rådde ren hungersnöd i de barnrika arbetarfamiljerna. 1 de trånga kvifen de hyrde av husägarna spred sig smittan och hela familjer utrotades. Det var också på strandrnarken som spanskan skördade sina flesta offer (min farmor dog i november 1918).

Barnantalet fortsätter växa.
Trots att strandmarken 1907 fått en egen skola och antalet skolor därmed blivit tre fortsatte antalet nvinskrivna i kommunens skolar att överskrida vad där var plats till. 1916 klagar skolinspektör Brandt över att utrymmet i Bunkeflo mellanskola är för litet, att skolsalen i Naffentorps småskola är för liten för barnantalet och att
i Bunkeflo folkskola “utrymmet alls icke räcker till så många barn (60 stycken). En delning av barnen pa läraravdelningar samt i samband därmed nybyggnad är under sådana förhållanden nödvändiga. Om
elevantalet i Bunkeflo och Naffentorps skolor hade han inte behövt bekymra sig. 1 början av 20-talet skalle elevunderlaget där minska och fortsätta att göra så tills skolorna lades ner. Men det visste man inte 1916. 1 Vintrie skola däremot skulle situationen bli ohållbar och tvinga fram byggandet av en ny skola.

Nils Andersson kommer till Bunkeflo.
Efter det att lärare Fredriksson dött behövde Vintrie skola en ny folkskollärare. Nils Andersson som da tjänstgjorde i Löberöd och andra kallades i maj 1919 till prov i Vintrie Skola. Den 29 juli valdes Nils till ordinarie folkskollärare i Vintrie skola Han tillträdde den 1 augusti. Med Nils Andersson fick Bunkeflo kommun en lärare som skulle komma att sätta sin prägel inte bara på skolan utan pa hela Bunkeflo kommun i 33 år Han var född i Köpenhamn 1895 och var när han kom till Bunkeflo ogift. 1924 gifte han sig med lärarinnan Ester Henrietta Hansson som kommit hit 1921. De fick en son Hans som föddes 1924 och som blev jurist och domare pa flera platser i Sverige, sist i Malmö.

Lärare Andersson kom förutom att han blev överlärare för Bunkeflo skoldistrikt att bli kommunalfullmäktiges ordfbrande och kommunens starke man. Han satt också i ett antal olika nämnder bland dem taxeringsnämnden och barnavårdsnämnden. Nils Andersson var liksom Lundh hade varit på 1800-talet en dynamisk och kraftfull man som styrde skolan och kommunen med klokhet och insikt. Man skulle om man ville kunna kalla honom en upplyst despot. Han var rakrvggig och omutlig, sa vad han tyckte och fick därigenom en del vederlackare och fiender. Folk som inte ville arbeta och sköta sina familjer hade ingen vän i Nils Andersson men skötsamma familjer som hade det ställde han upp för och hjälpte.

Förutom att han var en duglig kommunalpolitiker var han också en samvetsgrann och skicklig lärare Jag hade själv förmånen att gå för honom i två år (5:e och 6:e klass) innan jag provade in pa realskolan. Han var en hård men rättvis lärare och ställde stora krav. Liksom de andra lärarna på den tiden tillämpade han aga och när man fick en örfil kändes det ( han hade en signetring som han vände inåt). Då vi hade räknetal i läxa fick alltid någon gå fram till svarta tavlan och räkna ett tal. Nils som var ganska korpulent klämde sig da in i den räknande elevens bänk. Om gossen eller flickan inte kunde räkna talet skrattade Nils olycksbådande och

69

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
70

Maskinläst men ännu inte rättad!

banklocket som magen vilade på skramlade vilket gjorde offret ännu mer förvirrat. Tydligen kunde han genom reflexer i glasögonen han bar också se bakåt och vi barn trodde att han hade ögon i nacken. Några elever hade en gång stulit gråpäron i hans trädgård. Som straff fick de stå framme vid katedern och äta upp alla de stenhårda päronen medan Nils satt bredvid med rottingen i handen. Bland delinkventerna fanns jag. Han hade också trots sin barskhet sinne för humor. 1-Ian favorithistoria var den om de två storvuxna eleverna som under en svår snöstorm krigsvintem 1942 stannade hemma från skolan- Båda var skoitrötta och tog chansen. De hade emellertid en lillasyster som gick i första klass. När Nils satt i sitt halvtomma klassrum knackade det på dörren Utan.ft5r stod en helt översnöad liten flicka som hälsade från sina storebröder att de inte kunde komma till skolan på grund av snöstormen Den historien berättade han gärna när han blev äldre Pojkarna var Bror Nilssons söner Lennart och Göte på Naffentorp 16. Göte har själv bekräftat att historien är sann.

Om man skulle säga något negativt om honom så är det att han var extra sträng mot barnhemsbarnen. Men som ordförande i barnavårdsnämnden var det han som hade det yttersta ansvaret för deras uppfostran och många kom från dåliga hem och behövde en fast hand. Men han såg samtidigt till att en duktig elev därifrån; Ulf Samuelsson, som var min bänkkamrat, fick prova in på realskolan. Bönderna fuskade gärna med deklarationerna och när de gicks igenom höll han långa predikningar om vådan av skattefusk i förhoppningen att bondbarnen skulle gå hem och berätta för sina föräldrar En gång taxerade han upp en bonde (jag vet vem det var) som under ett kortspelsparti på ett kalas fått för mycket under västen och skrutit med hur mycket han tjänade. Bonden överklagade inte men i fortsättningen spelade han säkert inte kort när Nils var med.

Liksom sin företrädare Axel Fredriksson föll Nils Andersson offer för en epidemisk sjukdom som härjade i skolan. i hans fall hjärnhinneinflammation. Flera i kommunen drabbades. bland dem även skolbarn, men endast Nils Andersson avled. Han tillfrisknade först men kunde inte hålla sig från sitt arbete och i december 1952 gick han ur tiden bara 57 år gammal. Familjen hade då köpt en tomt på Kastanjallén och byggt ett hus där. Tidigare hade den i alla år bott i lärarbostaden i Vintrie skola. Hans hustru Ester som var en mjuk
snäll och varmt religiös människa flyttade in i huset med sonen Hans. Hans gifte sig med småskollärarinnan Barbro Å.hlund och flyttade då han blev domare till Kalmar Ester bodde kvar i huset till sin död 1973.

Med Nils Andersson försvann en människa som på många sätt symboliserade Bunkeflo kommuns storhetstid. 1 magnitud kunde han mäta sig med kyrkoherde Hallengren och han hade lika stort inflytande på Bun.keflos utveckling under första delen av 1900-talet som Hallengren hade haft på senare delen av 1800-talet. Året efter att Nils Andersson gått bort blev Bunkeflo storkommun och årsskiftet 1970 -l97luppslukades detta tusenåriga samhälle av storstaden Malmö John Johnsson tog över som kornmunal.ftillmäktigeordjörande och Allan Ahlgren blev distriktsöverlärare. Båda posterna hade Nils Andersson skött med bravur samtidigt. Hans minne är värt att bevara och om någon förtjänar att få sin bronsbyst uppsatt i Ängslättsskolans foajé så är det han.

Vintrie skola byggs ut.
När byggnationen på Bunkeflo väster kom igång på allvar i början av 1920-talet blev lärar- och platsbristen akut i Vintrie skola och när Limhamns Plantskola 1926 på en gång styckade av ett stort antal tomter (nuvarande Björk-och Kastanjalléerna ) och ett stort antal barnrika arbetarfamiljer. främst från Limhamn, flyttade in blev den ohållbar
I början försökte man lösa problemet genom dubbelläsning och genom att skicka en del barn till Naffentorps och Bunkeflo skolor där elevunderlaget nu var på nedåtgående. Dessa skolors lärare. Byman och Wahlstein tog detta som ett argument för att en ny skola skulle byggas i Naffentorp. 1919 protesterade föräldrarna till barnen på Naffentorp 4. Dala och Gottorp mot att deras barn tvingade gå i Naffentorps skola och hade lång skolväg. Både föräldrarna till barnen på strandniarken och skolinspektör Brandt krävde att ytterligare en skolbyggnad skulle uppföras på Vintrie skola. Nils Andersson stödde deras krav. Wahistein och Byman däremot protesterade mot planerna på en nybyggnad. De såg sina anställningar och skolor hotade och hävdade att det inte alls var långt för barnen att gå till Naffentorps skola. De stöddes av riksdagsman Nils Månsson på Erlandsro som hävdade att inga bevis förelåg för att bamantalet i kommunen västra delar skulle öka (ett absurt påstående med hänsyn till vad som redan pågick). Nils Andersson kunde dock plocka fram statistik som klart visade att antalet barn ökade och att ökningen skulle fortsätta och tillta. 1921 fanns där i Vintrie skola 99 elever och 1925 147. Efter 1926 mer än fördubblades antalet. Slutligen enades man om en kompromiss. Skolan i Naffentorp byggdes till och skolrådet beslöt att ett nytt skolhus skulle byggas på Vintrie skola. Wahistein överklagade beslutet som dock stadfästes. 1926 ansökte man hos Kungl Maj:t om att få ta ett 40-ångt amorteringslån på 69750 kronor och 3780 kronor till en tomt. Anbud infordrades och skolan byggdes. 1927 stöd den färdig. Den lades öster om den gamla skolan och byggdes i två våningar med plats till 1yra skolsalar och ett litet lärarrum. Salarna var stora och ljusa och hade högt i taket. 1 källaren inreddes rum för slöjd och skolkök, Det var en bra skolbyggnad och både Anna och jag har gått i den. Anna hela sin skoltid och jag tills jag började för Andersson i klass fem. Vi barn kallade den “den höga skolan “.
70

 

70

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
71

Maskinläst men ännu inte rättad!

Fler lärare och lärarinnor i Vintrie skola
Vintrie mellanskola kom igång 1921 året efter Naffentorps och var fram till att det nya skolhuset byggdes inhyst i den gamla skolbyggnaden. För att ge plats till en ny skolsal fick lärarinnornas bostäder flyttas upp på vinden
Den första mellanskollärarinnan i Vintrie skola blev Mat Constance Hemming. Mary var född i V. Klagstorp 1898 och dotter till läraren där Per Hemming Få sökte tjänsten och Mary blev vald 1 början var hon emellertid inte ordinarie. Mary hade liksom de andra mellanskollärarinnorna en folkskollärarinneexamen. Anna och jag gick får henne samtidigt under andra världskriget. Anna i fjärde klass och jag i tredje Mary Hemming var en sträng lärarinna och hade liksom Emma Ohlqvist hade haft dille på psalmverser. Varje dag hade vi minst en i hemläxa. Hon var en duktig och ambitiös lärarinna som höll hårt på ordningen men hennes fixering på psalmverser gjorde att hon var mindre populär. särskilt bland pojkarna som hon höll i Herrens tukt och fbrmaning. Själv hade jag aldrig några problem med henne och jag trivdes bra de två åren jag gick for henne. Även om hon formellt stod skriven i Bunkeflo något som tydligen Nils Andersson krävde för att skatteintäkterna skulle hamna där, bodde hon under många år hos en syster på Limhamn. Hon var en lång manhaftig kvinna och efter kriget körde hon bil till skolan. 1962 gick hon i pension.

1926 hade folkökningen på strandmarken tvingat fram att man fick inrätta två mellanskoleavdelningar. 1 den andra uppehölls tjänsten av Ebba Jeppsson som 1929 flyttade över till Bunkeflo skola Hon efterträddes av Rakel Naemi Larsson som var f?idd i Bunkeflo 1903 och Syster till” Larsson i tornet” på Limhamn. När hon började sin tjänst hyrde hon in sig hos handlare Hansson på Bunkeflo Väster. Fröken Larsson var en liten svarthårig skarp kvinna som höll benhård diciplin och hade ett livligt temperament Vi som gick i småskolan
var rädda får henne. De äldre pojkarna skrämde oss mcd att hon åt små barn Skenet bedrog dock ty hon var mycket barnkär även om hon såg bister och arg ut. Närjag gick i första klass skickades jag en gång av Bertha Nordqvist till hennes klassrum för att hämta en karta. Efter att med darrande knän ha knackat på dörren och bugat djupt framfiirde jag mitt ärende. Naemi kom då mot mig tog mig upp i famnen och kramade mig. Jag var livrädd och höll på att pinka i byxorna och tänkte : “ nu äter hon upp mig’: Scenen är en dem som har etsat sig fast i mitt minne. Inte heller fröken Larsson var populär. Att alla mellanskollärarinnorna i Bunkeflo fick rykte om sig att vara hårda berodde nog i hög grad på att barnen efter att ha lämnat sina mjuka, snälla småskollärarinnor i mellanskolan konfronterades med lärarinnor med en annan typ av utbildning och med en tuffare attityd. De flesta av dem har därfbr fått ett oförtjänt dåligt eftermäle. 1940 lämnade fröken Larsson Vintrie skola. Elevunderlaget hade minskat och fram till läsåret 1951 -52 var Mary Hemming ensam mellanskollärarinna.

Nya småskollärarinnor.
1925 hade antalet elever vuxit så mycket att Vintrie behövde ytterligare en sniåskollärarinna. Bland över 30 sökande anställdes Bertha Nordqvist. Hon var född i Karlshamn 1902 och kom närmast från Malmö. Hon måste ha haft utmärkta vitsord eftersom hon trots att hon inte hade någon lokal anknytning fick jobbet. Men nu hade Nils Andersson ett finger med i spelet och han var säkert angelägen om att kommunen skulle ha de bästa lärarkrafterna den kunde få. Bertha var en duktig lärarinna och både jag och senare vår dotter Marinette har gått för henne. Jag var en duktig men besvärlig elev som pratade för mycket. Det var Nette också och Bertha sa till henne att hon pratade lika mycket som sin far. Strax innan hon gick i pension 1964 köpte hon ett hus på det nya bostadsområde som kommunen anlagt på Emil Brorssons mark. samma område som John Johnsson bosatte sig på. Senare sålde hon huset till en brorson och flyttade tillbaka till Blekinge där hon kommit ifrån. Under kriget tog hon som så många andra lärare och lärarinnor ett finskt krigsbarn. Han hette Reimo och var en snäll men svagt begåvad pojke. Som vuxen råkade han ut för en svår trafikolycka men blev till slut gift. Varfbr Bertha inte sålde huset till honom vet jag inte. Att han inte hade förutsättning att utvecklas som Bertha hade tänkt sig var nog hennes stora besvikelse i livet. Liksom sin far som var tullare och blev över hundra år gammal uppnådde Bcrtha Nordqvist en hög ålder innan hon gick bort. Hon dog 1995. 93 år gammal.

När Bettina Olsson gick i pension 1936 övertogs hennes tjänst av Alice Ljung. Hon var inte fast anställd och stannade bara i tre år. Hon var född i Helsingborg och flyttade senare dit igen.
Nu kom Greta Åkesson som tidigare tjänstgjort i Bunkeflo skola. Anna gick för henne i första och andra klass Båda småskollärarinnorna följde nu samma elever i två år Enligt Anna var hon en lång lite fyllig kvinna med mörkt hår som hade ett mjukt och behagligt sätt mot barnen. Hon lärde dem att kärna smör och ysta ost som de sedan fick äta på knäckebrödssmörgåsar. Till julen då de skulle ha julspex fick de ha havregröt i stället för risgrynsgröt. (det var under andra världskriget och allt var ransonerat ) Greta som var född i Malmö 1907 gifte sig 1951 med Nils Åhlander och flyttade till Tuna.

71

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
72

Maskinläst men ännu inte rättad!

Allan Ahigren.
1929 behövde folkskolan i Vintrie ytterligare en folkskollärare. Elevantalet ökade fortfarande och Nils Andersson kunde inte klara dem alla. Den nya tjänsten besattes av Allan Ahlgren. Han var ftxld i Gärslöv 1907 och gift med Rut Morand född i Malmö 1907. De fick tre barn, två söner och en dotter. 1935 köpte Ahlgren ett hus på Kastanjallén och jag som själv bodde på Björkallén lekte ofta med hans äldste son Ake som var född 1935. Klasserna fem sex och sju delades nu på mitten så att Nils Andersson och Allan Ahlgren tog hälften var. Av tradition tog de alltid alla barn i samma familj. Jag och mina syskon gick för Andersson och Anna och hennes syskon för Ahlgren Andersson tog alltid barnhemsbarnen. Ahlgren som var en lang och ståtlig karl var reservofficer. Under kriget låg han inkallad långa perioder och barnen, bland dem Anna som gick för honom då hade många olika vikarier. inte alltid kompetenta. En hade uttalade alkoholproblem och gav samtliga elever utom en välutvecklad flicka som han höll inne på rasterna betyget B i samtliga ämnen. När Ahlgren kom hem fick han terminen efter rätta till felet. Liksom Andersson tillämpade Ahigren aga men till skillnad från Andersson som gav oss örfilar drog han barnen i öronen. Eftersom han var lång och stark hände det att han drog loss örat och blev anmäld för misshandel. T-lan höll som officer hårt pa diciplinen vilket ibland kunde behövas. Anna som var en tyst och blyg flicka råkade dock aldrig illa ut.

Ahlgren gjorde mycket för att främja skolidrotten ett område som inte intresserad Nils Andersson. Det var nog mycket på hans initiativ som kommunen 1943 anlade en idrottsplats norr om barnhem.met. Jag minns att
vi skolbarn flera gånger fick plocka sten när gräsplanen skulle anläggas. Han hade också hand om kommun- och skolbiblioteket som efter det att Nils Andersson gått bort inrymdes i dennes tjänstebostad. Liksom de andra lärarna var Allan Ahlgren kommunalpolitiskt engagerad och satt som ordförande i byggnadsnämnden. Samtidigt var han lokalombud för Skånes Naturskyddsfören ing När man beslöt att bygga ett tätt packat bostadsområde på Vintrie bys unika strandängar kom han därför att sitta på två stolar samtidigt. Tyvärr valde han och de andra som då hade makten i kommunen att låta behovet av nya bostäder gå före naturvårdsintresset vilket bland kommunens naturintresserade satte en fläck på hans annars goda rykte. Själv byggde han ett hus på på en tomt som han köpt av Sven Ilenningsson på Gottorp strax intill det nya bostadsområdet på Emil Brorssons mark.

När Nils Andersson gick bort 1952 blev Allan Ahigren kommunens distriktsöverlärare samtidigt som John Johnsson blev kommunalordförande. 1959 ändrades titeln till rektor tillika skoichef Som rektor gjorde han ett utmärkt arbete. Han var en god organisatör och hade bra relationer till lärarpersonalen. Samtidigt undervisade han på halvtid. Tyvärr fick han inte uppleva sin pension. 1970 i december dog han efter en tids sjukdom bara 63 år gammal. Alla de manliga lärarna i Vintrie skola dog tidigt. Fredriksson dog i spanskan 1919 bara 38 år gammal. Nils Andersson blev bara 57 år och Johnsson 70 Ingen av dem hann njuta sitt otium efter väl förrättat i bildningens tjänst.

Perioden efter kommunsammanslagningen.
När Bunkeflo 1952 blev storkommun tillsammans med Västra Klagstorp och Tygelsjö innebar detta radikala förändringar för Bunkeflos skolväsende. A-form in.fbrdes och varje klass fick sin egen lärare. Barnen fick aka skolbuss till de olika skolorna i storkommunen och lärare förflvttades. Systemet var komplicerat och vilka som var lärare under denna period fram till inkorporeringen i Malmö framgar av sammanställningen över lärare och läsavdelningar i den gamla kommunens tre skolor. Även de manliga lärarna fick nu tjänstgöra i mellanskoleklasserna och mellanskolelärarinnorna fick följa sina elever ända upp till och med klass sju 1957 tog Ahlgren över en tredjeklass som han följde i fyra ar Eleverna hade dock även andra lärare eftersom han som rektor bara undervisade på halvtid Troligen kände han sig inte riktigt hemma med sina smä tredjeklassare. Han hade dock blivit mjällare med aren och var säkert snäll mot barnen. Mary Hemming fick 1956 en fjärdeklass som hon följde ända upp i sjuan. För henne torde det ha känts lika ovant att ha så gamla elever. Nu kom också fler nya lärare.några av dem från skolorna i Västra Klagstorp och Tygelsjö. Vintrie skola samarbetade nu med Klagshamns och vissa klasser gick i Vintrie skola och vissa i Klagshamns 1957 flyttade Gulli Seversson in från Tygelsjö och började tjänstgöra i Vintrie skola. Hon var född i Eskilstorp 1904. Nette gick för henne i tredje klass Hon nunns att Gulli var snäll men hade lätt för att ta till tårarna när pjkarna bråkade.Seversson som också köpte ett hus på samma område som Bertha Nordqvist fick i sitt liv uppleva flera tragedier och det var inte konstigt om hon var extra känslig. 1969 gick hon i pension. 1961 kom BertilBrefeldt som jag varit seminariekamrat med. Jag minns att han sjöng bra och var duktig pä att spela piano. Läraromsättningen var nu stor och många nya lärare kom till. Vår yngsta dotter Elisabeth (som då kallade sig Berthel ) hade som småskollärarinna Ulla-Britt Dahlberg. Hon bodde med sin familj längst ner på

72

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
73

73

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
74

74

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
75

75

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
76

76

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
77

77

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
78

78

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
79

79

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
80

80

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
81

81

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
82

82

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
83

83

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
84

84

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
85

85

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
86

86

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
87

87

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
88

88

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
89

89

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
90

90

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
91

91

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
92

92

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
93

93

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
94

94

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
95

95

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

 

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
96

96

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
97

97

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘                           

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐                         
98

98

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

99

 

99

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

100

 

100

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

101

101

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

102

102

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

103

103

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

104

104

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

105

105

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

Innehållsförteckning

┌───────────────────────────────────────────────────────────────────────┐

106

106

└───────────────────────────────────────────────────────────────────────┘

 

 

 Fler skolfoto på elever från Bunkeflos skolor finns här på Bunkeflo Gilles hemsida.

 

 

 

Klicka här för att komma till sidorna 107 - 199

 

 

 

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)